Vid Vänerns sydspets övergår sjön i Göta älv. Därifrån rinner vattnet 93 kilometer, ända ned genom Göteborg, innan det mynnar ut på öppet hav. På ena sidan Göta älvs inlopp ligger Vänersborg, med cirka 25 000 invånare. På andra sidan Vargön, med en femtedel.

Här heter pizzerian Viking, och frisören Connys. Bruksortsstatusen är inget att diskutera: här kom industrin först, sedan samhället. Nere vid kajen ligger tegelruinerna av urpappersbruket Wargöns Aktiebolag, strax bredvid den modernare, brummande och ångande jättefabriken Vargön Alloys. Här produceras sedan 1970-talet ferrokromlegeringar, blandningar av krom och järn som bland annat används för att behandla rostfritt stål.

Fabrikens elräkning ligger på minst 520 000 megawatt – en halv procent av Sveriges totala energiförbrukning – och dess överskottshetta värmer nästan hela Vänersborg, samt delar av Trollhättan. Förra årets utsläpp motsvarande 135 232 ton koldioxid, men man forskar på att minska dem i olika hållbarhetsprojekt, bland annat med biokol.

Över allt på industrin, samt på upplaget strax norr om fabriken som kallas Mjölkberget, tornar asfaltsgrå ”sanddyner” upp sig över grantopparna. Högarna av ferrokromslagg, resterna som blir kvar, är inget nytt inslag. Men lokalborna har noterat hur de på kort tid blivit högre och fler än någonsin.

Carola Sandström har bott i Vargön i 15 år, och bestämde sig förra året för att mejla Länsstyrelsen och fråga hur det egentligen stod till med slaggbergen.

– Det är de sista två åren det verkligen har exploderat. Det är inte bara vi som har märkt att det blivit mycket mer avfall inne på och runt området, säger hon till Flamman.

Hon är NO-lärare, och hennes sambo ingenjör. Högarna längs promenadstigen förbi Mjölkberget blev allt oftare ett samtalsämne hemma.

– Det finns ändå bostadshus där, precis runt omkring där man bara slänger ut detta i naturen. Vi tänkte att det måste vara någonting som gör att de inte kan bli av med slaggen, som att det finns bly, krom eller andra tungmetaller i.

I ett annat mejl undrar en Magnus från orten över samma sak, och beskriver hur Vargön ”successivt håller på att bli företagets privata soptipp”. ”Flera gånger om dygnet, året runt” bolmar en jättelik ”grå-röd rökplym” av stoft ut från fabriken, och tonvis av slaggen menar han ligger på jord som inte är hård nog.

”Det pågår konstant en miljöförstörande verksamhet som någon på Länsstyrelsen vet om”, menar han.

– Många tycker nog mest att det ser fult ut med högarna. Frågan är om farliga ämnen påverkar människor, växter och djur, kanske till och med grundvattnet. Då är det riktigt allvarligt, säger Carola Sandström.

”Under perioden 2019–2024 har det byggts upp ett mycket stort lager av slagg”, bekräftar en rapport beställd av bolaget, som uppskattar totalmängden till omkring en miljon ton. Tidigare har slaggen använts till bland annat asfalt, men ett beslut från länsstyrelsen 2014 bedömde att det inte gick att säkerställa att slagg från Vargön Alloys skulle användas på ett sätt som var ”hälso- och miljömässigt godtagbart”.

– Sedan slaggen blev avfallsklassad har vi haft svårare att avyttra den, förklarar Alloys hållbarhetschef Anneli Papadopoulos (bilden).

– Vi tror ju att det här är ett väldigt bra material, men behöver göra vidare tester, fyller bolagets vd Anders Lehman i, och tillägger:

– I Finland betraktas slaggen fortfarande som produkt, och det säger väl kanske någonting om att det inte är så farligt.

”Slaggen innehåller krom och en del nickel. Metallerna är hårt bundna till slaggen och bara små mängder kan lakas ur”, alltså lösas upp av regnvatten och läcka ut, intygar kommunen.

Men oroade klagomål fortsätter att rulla in. I augusti 2024 gör Länsstyrelsen ett oanmält besök hos Alloys, och upptäcker att slagg även börjat läggas på fler platser en bit i skogen – ”som det framstår, utan kontroll av avrinnande vatten”.

Bolaget polisanmäls, och slagghögarna förbjuds från att bli högre. Nu, i april 2025, sitter Vargön Alloys i en process med myndigheterna för att få tillstånd att mellanlagra slagg på ytorna utanför det inhägnade området. Prövningen innebär att ”möjligheterna till vatteninsamling och rening” just nu utreds, berättar Anneli Papadopoulos.

Men just nu finns inget som hindrar de här högarna från att laka ur metall?

– Det finns ingen vattenuppsamling där.

I ansökan står tydligt att högarna ligger inom ett vattenskyddsområde, och företaget bedömer själva att ”mellanlagringen kan medföra risk för betydande miljöpåverkan”. Alloys eget informationsblad om slaggen avråder från att använda den ens ”i närheten av” vattenskyddsområden och känsliga vattendrag.

– Sant. Jag är osäker på om informationen på kommunens hemsida är den nya informationen, för den är under omarbetning, säger Anneli Papadopoulos.

Hon berättar att Göta älv och Vänersborgsviken blev vattenskyddsområde 2022, men att skyddet är tillfälligt upphävt efter ett regeringsbeslut i april i år. ”En inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten får inte gå längre än vad som krävs för att syftet med vattenskyddsområdet ska tillgodoses”, står i beslutet, undertecknat miljöminister Romina Pourmokhtari.

– Det är väldigt känsligt att ha synpunkter om. Vargön är ju byggt på bruket och dess arbetstillfällen, säger Carola Sandström.

Även den vänsterpartistiska kommunpolitikern och Vänersborgsbloggaren Stefan Kärvling, som redan 2022 skrev kritiskt om slagghögarna, betonade i sina första inlägg att det är viktigt att bolaget lyckas lösa problemen ”dels för att ferrokrom är en viktig produkt, och dels för att Alloys ska bli kvar i Vargön med alla de arbetstillfällen som produktionen för med sig”.

Han citerade också Mark- och miljödomstolen, som i en dom från 2015 skrev att ”laktester har visat ett visst kromläckage från slaggen” och att detta ”är ägnat att inge vissa farhågor”. I sitt andra inlägg om Alloys kommer han för första gången in på den riktigt stora misstänkta boven i dramat: sexvärt krom.

Det är de sista två åren det verkligen har exploderat. Det är inte bara vi som har märkt att det blivit mycket mer avfall inne på och runt området.

– Det krom vi möter dagligen, i kosttillskott bland annat, är främst trevärt krom. När det blir sexvärt blir det mycket mer reaktivt, och kan skada och mutera både DNA och andra molekyler i kroppen, förklarar Karin Broberg, professor i arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet.

– Det är känt sedan decennier att inandning av krom-6 kan orsaka lungcancer, men också astma och andra luftvägssymtom, samt att hudkontakt kan leda till inflammationseksem. Man har även sett njurskador, som hos vissa andra toxiska metaller. Det är där de samlas för att kissas ut ur kroppen.

Det sexvärda kromets konsekvenser är kända sedan länge. Stefan Kärvling nämner snabbt den överlägset populäraste skildringen: den 25 år gamla filmen Erin Brockovich, där Julia Roberts spelar den verkliga juristen och trebarnsmamman som lyckades vinna en rättsprocess mot energijätten Pacific Gas and Electric.

Företagets medvetna utsläpp av krom-6 i Kalifornien pågick mellan 1952 och 1966, mörkades i decennier, och saneringen pågår än i dag. Hinkley, småstaden i Mojaveöknen där en och en halv miljard liter kromkontaminerat vatten dumpades, har aldrig skakat av sig sveket.

Jag står i snålblåst ovanpå ett av grusbergen, mer än 20 meter upp, strax utanför stängslen kring Mjölkberget. På andra sidan högen, också utanför området, finns ett avrinningsområde dit vatten leds från inifrån deponin. Träden omkring pölarna är kala, och flera har fallit av sig själv. Ju blötare något är i skogsbrynen runt området, desto mer orangebrunt och rostfärgat har det blivit med tiden.

När Alloys tog prover på Mjölkberget under 2023 och 2024 hittades genomgående höga halter av både krom och selen, under största delen av året. Avfallet får max innehålla 10 milligram krom-6 per kilo för att klassas som ofarligt. I januari 2024 låg siffran vid en av testplatserna på över 112 mg/kg; mer än tio gånger det tillåtna gränsvärdet. En annan mättopp i slutet av 2022 når hisnande 160.

Hållbarhetschef Anneli Papadopolous förtydligar att proverna togs på finkornigare stoft – inte de större slaggbitar som ligger kvar i dag. Sedan oktober 2024 kör man filterstoftet, som ”haft överskridande värden” till en extern deponi.

– Upplagen som ligger kvar är grövre fraktioner, och om det är något vi har lärt oss med åren är det att det är större risk för lakning ur finpartiklar.

”Utifrån nuvarande kunskapsbild ser vi ingen anledning till oro för närboende”, skriver Lena Carlsson på Länsstyrelsen. Men i samma mejl skriver hon också att Alloys överskridit riktvärden både i lakvattnet och dagvattnet, och att ”åtgärder och uppföljning är under utredning”.

I januari 2025 kollapsar en tunnel strax norr om Elazig i östra Turkiet. En gruvarbetare tar sig ut oskadd på egen hand, men en av hans kollegor bryter ett ben och måste föras till sjukhus efter en räddningsinsats.

2008 får Vargön Alloys en stor utländsk ägare: den turkiska Yildirim-gruppen. Den globala gruv- och transportkoncernen har i dag över 25 000 anställda i 57 länder, och ägs helt av en förmögen familj vid samma namn, med ”kromkungen” Robert Yildirim som herre på täppan.

Den inrasade gruvan i Elazig ägs av företaget Eti Krom, och är sedan 2004 en av Yildirim-gruppens viktigaste fyndigheter på hemmaplan. Malmhögarna jag ser på Vargön Alloys har skyltar med ”TURK” och ”ALBA”, de senare från den albanska Yildirim-ägda producenten Albchrome, nedstuckna i sig. Men 2017 kom en majoritet av Alloys krommalm – 48 000 ton längs Göta älv – från Voskhodgruvan i Kazakhstan.

Voskhod fraktar ännu större volymer till Tikhvinverket – Rysslands motsvarighet till Vargön Alloys, 20 mil öster om Sankt Petersburg. Yildirim köpte Tikhvin 2013, och produktionen upphörde inte förrän i mars 2024, då sanktionerna och krigsekonomin slutligen tvingade verket på knä.

Alloys lyfts ofta fram av Yildirim som dess första investering utanför Turkiet. Men utbytet med Ryssland har varit viktigare ännu längre, ända sedan man började handla med ryskt kol i början av 90-talet. 2017 tecknar man ett miljardavtal med Ryska exportcentret och MidUral-gruppen, ett annat ryskt gruvkonglomerat, för att ”med ryska och turkiska tillgångar skapa en enda global produktionskedja”. 2020 sätter sig Mehmet Sevket Erol, toppchef för Yildirims gruvverksamhet, i styrelsen för både MidUral Group och Vargön Alloys.

2018 deltar ”kromkungen” på den statliga ryska banken VTB Capitals investeringsmässa i Moskva, och laddar upp bilder från när Vladimir Putin håller öppningstal. I mars i år identifieras Robert och brodern Ali Riza Yildirim som de anonyma köparna av lyxjakten Alfa Nero, som såldes för 40 miljoner dollar av karibiska Antiguas regering efter sanktioner mot dess tidigare ryska oligarkägare. Jakten skulle ursprungligen ha köpts av Google-vd:n Eric Schmidt, som drog sig ur affären.

Sommaren 2024 meddelar koncernägaren och familjefadern att han vill återgå till att producera ferrokisel i Vargön, i samband med att Alloys inkluderas i den nya bolagsgruppen CoreX i Nederländerna. Anders Lehman säger att det just nu diskuteras, och ”sannolikt kommer ske”.

– Något positivt är att ferrokiselproduktion inte genererar någon slagg, så slipper vi i alla fall det problemet.

De senaste åren ska krommarknaden ha sjunkit en aning globalt, men 2021 gick den som tåget. Utvecklingen beskrivs i Alloys årsredovisning som ”mycket positiv med en kraftig ökning av efterfrågan, samt stigande priser under hela året”. Man har ökat produktionsvolymen, och ”har sedan augusti tre produktionsenheter i drift”.

Vid ett miljötillsynsbesök 2021 framkom det att Alloys sedan i mars ”krossar produkt i två mobila krossar under tiden som en ny stationär krosslinje byggs”.

”Ferrokrom har krossats i mobil anläggning inom fabriksområdet i varierande omfattning sedan 2021”, enligt Länsstyrelsen – trots att man också skriver att bolaget egentligen aldrig haft tillstånd att använda något annat än sin stationära kross.

– 2021 började vi använda mobil krossning, med anledning att vi byggde om den stationära, och sedan dess har vi egentligen aldrig fått full kapacitet i den. Därför har vi i perioder, sedan 2021, använt mobil krossning, säger Anneli Papadopoulos.

– Sedan har vi fortsatt med det till och från, beroende på kapacitet och status på den stationära anläggningen. Missförstånd eller inte, men Länsstyrelsen tyckte väl egentligen att vi borde ha anmält när vi fortsatte använda den mobila.

På två filmer, tagna i smyg på området av anställda, ser man hur grå malm tippas ned i en tratt ur en grävskopa. De torra stenarna skramlar ned med ett tungt rasslande, ett stort stoftmoln piskas upp och driver sakta iväg.

Just maskinen som kördes i åtta månader 2021 flyttades sedan, och fortsatte krossa legering under åtminstone halva 2024. ”Krossning i mobil anläggning har avbrutits i samband med att länsstyrelsens uppmärksammats på det”, skriver Jan Mogol på Länsstyrelsen i ett mejl.

Hur många mobila krossar bolaget äger, eller fortfarande använder, får jag inget svar på. 2021 och 2022 krossade Alloys sammanlagt nästan 250 000 ton legering mobilt. Under 2023 och 2024 minskar mängderna något, men bara till 70-80 000 ton om året. Förra året stod det mobila för 80 procent av all krossning.

– Det motsvarar den volym vi ska krossa med den stationära. Vi har kommunicerat att vi har kört mobilt, men det var först i samband med tillsynsbesöket i december 2024 som vi presenterade i vilken utsträckning, medger Anneli Papadopoulos.

Anders Lehman menar att den stationära anläggningen fortfarande är något av ett ”problembarn” man inte lyckats få full drift på, och att företaget fortfarande kommer ha möjlighet att krossa legering mobilt, så länge det anmäls.

– Men då ska vi vara helt transparenta. Det var ju inte så att vi inte ville vara transparenta, utan att vi inte riktigt såg behovet av att anmäla, kanske. Men nu måste vi det.

Carola Sandström bor någon kilometer från verket, och har inte märkt av dammet på samma sätt som slagget.

– Jag har inte sett att något flugit runt i luften, men kan tänka mig att husen allra närmast känt av det. Ibland är det utsläpp på kvällarna som kan göra hela himlen orange, då de tömmer ugnarna eller något sådant.

Karin Broberg ledde tillsammans med yrkeshygienikern Malin Engfeldt studien Safechrom, där luftprovtagning gjordes på 116 arbetare hos 15 svenska industrier som hanterar sexvärt krom. I EU är gränsvärdet för luftexponering 10 mikrogram (µg) per kubikmeter luft, och i Sverige 5 µg/m3. Många länder har ännu striktare gränser.

– Man ska alltid börja med att eliminera eller ersätta det farliga ämnet, i andra hand kapsla in eller reducera källan. Går inte det ska man jobba med ventilation, eller göra så att arbetarna kan sitta i ett kontrollrum eller en maskinhytt i stället, berättar Malin Engfeldt.

– Sista steget är personlig utrustning, som andningsskydd. Det är minst effektivt, och lägger över ansvaret på arbetstagaren att vara den som skyddar sig.

De flesta deltagare i studien testade under 1 µg/m3, Danmarks gränsvärde, men 20 procent låg över. Sju procent av arbetarna låg på nivåer över 5 µg/m3.

– Vad är då riskerna om man exponeras för det svenska maxvärdet fem dagar i veckan, åtta timmar om dagen, i ett helt yrkesliv på 40 år? Det innebär, i snitt, 20 extra cancerfall per 1 000 exponerade arbetstagare, förklarar Malin Engfeldt.

– I normala fall, när man pratar om ”acceptabel cancerrisk” och det är allmänheten som exponeras, brukar man prata om 4 extra per 100 000. I arbetsmiljö har man accepterat en högre risk än vi hade godtagit i vanliga fall, helt enkelt.

”Arbetsgivaren är alltid ansvarig för att säkerställa att personal inte exponeras för farliga halter av olika ämnen”, skriver Hanna Allemyr, sektionschef Region Väst på Arbetsmiljöverket. Man ”försöker i första hand att få arbetsgivarna att frivilligt rätta till arbetsmiljöbristerna”, även om förelägganden, förbud och viten finns i verktygslådan.

Safechrom-projektet är på väg att bära frukt. Arbetsmiljöverket har efter studien tagit steg mot en skärpning av gränsvärdet till 1 ug/m3. Danmark sänkte i år sitt ännu ett steg, till 0,25.

– Det man ska komma ihåg är att sexvärt krom är ett så kallat tröskellöst cancerogent ämne, säger Malin Engfeldt, vilket betyder att ingen exponering egentligen är säker.

I Stefan Kärvlings första blogginlägg om Alloys inleder han nostalgiskt med att berätta om 1970-talet – då han var ”ung på livet”, ofta passerade genom Vargön, och Alloys skorstenar höljde samhället i en ”tät, gulbrun illaluktande dimma”.

”Jag minns att man försökte andas så sällan som möjligt. Röken luktade inte gott. Den luktade till och med farligt, och det var den antagligen.”

Han citerar en Expressenrubrik från tiden, som på pappersbrukets tid ska ha utsett Vargön till ”Sveriges skitigaste samhälle”, och menar att det troligen stämde.

”Den tiden är förbi. Rökgaserna från Alloys har kylts ner och renats i många år nu. Minnena av pappersbruket lever dock på sätt och vis kvar i marken och älvbottnen. Det är en hel del föroreningar lagrade i jordlagren, men så länge de får ligga ifred så tror jag inte risken är så stor att föroreningarna ska läcka och skada miljö och människor.”