På andra sidan vägen från mig här i Ullånger ligger ett äldreboende. Invid ån, en kilometer uppströms från havet, fint inbäddat bakom stora björkar ligger det. Varje vår häckar några måspar under takpannorna där. Tillfälliga besökare tycker att det är pittoreskt och lantligt, men stannar de ett tag blir de snart varse att den uppfattningen minsann inte delas av alla.
Dels finns ju kategorin måshatare – så även bland personal och ”boende”. Men det som kan få det pittoreska och gulliga att te sig skrämmande och hotfullt är något helt annat än slentrianmässigt hat. Det är när måsungarna blivit kläckta och ligger och skriker efter mat som det börjar. Ju större de blir desto större blir problemet.

Ungarnas skrik tilltar och blir alltmer genomträngande. Och tanterna som bor på insidan alltmer oroliga. De dementa kvinnliga innevånarna på äldreboendet tror sig nämligen höra småbarn som skriker. De vaknar under nätterna och gråter för att de inte har någon mjölk, för att ingen ser till de små, de får ångest för femtio- och sextioåriga försummelser.
Själva har vi ett måspar som häckar i en av tallarna på tomten. Från mitt arbetsrum brukar jag titta på hur den icke ruvande partnern cirklar med breda vingslag när den går in för landning. Det verkar som om det bara finns ett sätt att ta sig in – trots att boet är ett så kallat öppet bo. Fåglarna flyger alltid på samma sätt in mot boet och mellan samma grenar. Länge trodde jag att kajorna som också hela tiden flög dit, gjorde det för att försöka komma åt äggen. Fast de gjorde annorlunda. De satte sig på en gren och hoppade in, för att kunna smyga sig på, trodde jag. Och förundrades över frånvaron av måsskrik och fågelslagsmål.

Ända tills i går kväll trodde jag kajorna för äggtjuvar. Men så fick jag då återigen en lektion i att aldrig dra förhastade slutsatser. Jag var ute på en kvällspromenad och upptäckte att jag kunde se huvudet på måsen som låg och ruvade. När jag stod där och kikade såg jag plötsligt hur något rörde sig under måsboet. Det var kajan. Jag spände nacken och sträckte på mig för att riktigt kunna se, när alla mina förhoppningar om att bli vittne till en strid kom på skam. För kajan var inte alls ute efter måsäggen. Den hade byggt ett bo alldeles under måsarnas! Den låg också och ruvade.  
Kanhända blir det förskräckligt liv om någon vecka när föräldra­paren ska försvara sina ungar. För mig blir det ett intressant scenario. Däremot kan jag tycka att måsbona på äldreboendet är en olägenhet och borde saneras.