Det finns ett säkert sommartecken för oss som råkar jobba i innerstan: dunka-dunka-musiken och skriken från studentflakens budgetbubbelsprutare. Våra fikadiskussioner brukar bli ungefär desamma: från att beklaga sig över usel musiksmak till att försvara ungdomarnas rätt till glädje. Själv tillhör jag väl båda lägren, beroende på dagsform.
Men visst är det något särskilt med att avsluta ett projekt, att få sin examen, uppnå ett mål som man jobbat för. Och att få känna att det är mödan värt. Så lyder den allra mest grundläggande delen av samhällets och konventionens budskap till oss alla, men särskilt de unga: sköt dig, ansträng dig, utbilda dig, så ordnar det sig. Annorlunda kan det faktiskt inte låta, i något samhälle.
Själv tillhör jag en av de sista generationerna där detta kontrakt fortfarande gällde. Efter gymnasiet kunde vi leva just myten om den fria ungdomen. Vårdsvängen, festivalsommar, Interrail, en vårdsväng igen… Det var medan full sysselsättning och bostadsbekymmer fortfarande stod på den politiska agendan, och arbetslivet för unga ännu erbjöd ett hederligt handslag: ja, du får ett rimligt schema och ja, du får betalt per timme.
Sen blev vi vuxna och paradoxalt nog, blev det småborgare av de flesta. Vi hade fått lära oss demokratins verktyg i skolan, men många använde dem aldrig. Politiken och de kollektiva mödorna från tidigare generationer skapade våra livsmöjligheter. Men det budskap många tog till sig var SAF:s ”satsa på sig själv” (i modern tappning: ”satsa på ditt kök”).
Dagens studenter kommer möta mycket hårdare hinder än vi. Ni kommer att uppleva svek mot samhällskontraktet, och kommer tvingas vässa era individuella armbågar. Sen kan ni välja att använda dem gemensamt eller emot varann. Kom då ihåg att det inte heter ”den ljusnande framtid är min”.
