Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning i maj var en framgång i episk skala för Socialdemokraterna med plus fem procentenheter. Jag blev tvungen att skumma SCB:s tabeller för att kolla exakt hur episkt det var.
Faktum är att partiet bara har ökat så starkt från en enskild mätning till en annan vid ett annat tillfälle i modern tid, från november till maj 1992, under Bildts mardrömsstyre.

En ökning på fem procentenheter hamnar i fint sällskap av riktigt klassiska framgångsvågor för olika partier: Moderaterna 1979, Folkpartiet med sin Westerberg-effekt 1985, Vänsterpartiet 1995 under Schymans glansdagar, Kristdemokraterna 1998 och Moderaternas uppgång under finanskrisen 2008-2009.
En del är från låga nivåer (som S idag), men alla dessa opinionslyft har sedermera resulterat i stor valframgång.

Det finns alltså goda skäl att behandla Juholts succésiffror med stor respekt. Och sätta dem i sitt historiska sammanhang: sådana siffror ser vi bara en eller ett par gånger per årtionde.
Det gör nu varken politiska journalister eller statsvetare. Lena Mellin tycker att det smartaste man kan säga om Juholt vid middagsbordet ikväll är ”man skulle kunna kalla honom Virrholt”.
En nästan unikt framgångsrik virrpanna i så fall.