Nu är vi där igen år 2011. EU i ekonomisk kris. Grekland, Portugal, Italien och Spanien är nära statsbankrutt. På andra sidan Atlanten höjer USA:s regering lånetaket för att klara löneutbetalningarna till offentliganställda så att landet inte stannar. Av den förra krisen tycks man inget ha lärt.
Etablissemangets politiker och dess universitetsutbildade ekonomer (somliga med nobelpris på fickan) irrar just nu omkring som yra höns i sina försök att anpassa verkligheten till den nyliberala marknadsekonomiska teorin.
Dessa (mest) män, så förälskade i makt, rikedom och status som häckar i maktens korridorer gör allt för att med sin handlingskraft förhindra en total kollaps. Med sina ingripande tycks man snarare skjuta problemen på framtiden istället.
I krisernas kölvatten ser vi hur den sociala oron sprider sig runt om i världen och de ökande motsättningar mellan olika grupper är djupt oroande. Med förfäran ser vi hur politiska strömningar med ett unket herrefolkstänkande sticker upp huvudet på flera håll i Europa, det vi trodde gick i graven vid tredje rikets sammanbrott 1945.
Förföljelser och mord på romer i Ungern av nazistiska grupper och vansinnesdåden i Norge visar att så inte är fallet.
Ett annat exempel är kravallerna i ett flertal engelska städer som talar sitt tydliga språk, varningssignaler som ignoreras av statsmakten. Som preventiva åtgärder svarar man med ökat samhälleligt våld. Man bortser helt från bristen på jämlikhet som ökar dag för dag inte minst genom återkommande kriser skapade av kapitalets fria härjningar. Istället för att lyssna på varningssignalerna framhärdar man med arrogant halsstarrighet. Den brittiska regeringen avser att skära ned ännu mer i den offentliga sektorn och öka privatiseringarna för att blidka IMF och ECB. Det reflexmässiga panikartade beteendet förvärrar situationen, arbetslösheten kommer att öka, utslagning och fattigdom likaså, därmed även statsskulden.
På andra håll i flera av Europas länder, många av dem med gigantiska statsskulder, ökar antalet strejker och demonstrationer.
Flera av oss bär på den outtalade frågan, vem är det länderna/folken häftar i skuld till, och vart har tillgångarna som skapats av de arbetande människorna tagit vägen? Är det inte dags att kräva en redovisning av de hemliga konton som finns i skatteparadisens banker? Sådant hemlighetsmakeri hör bara hemma i ett sjukt system. Ökande antalet miljardärer är inte tecken på ett friskt sådant.
I stället för sparprogram och utförsäljning av gemensamt ägda tillgångar borde man agera omvänt. Återreglera det som privatiserats det vill säga energisektorn, infrastruktur, sjukhus, daghem och apotek. Detta är verksamheter som ska skötas av samhället till båtnad för folket. Det blir effektivare och billigare för samhället och framför allt tryggare. Lite Robin Hood-stuk över den ekonomiska politiken skulle inte heller sitta fel. Försöken att vältra över kostnaderna på folket för en huvudlös spekulationsekonomi borde bemötas av ett rungande: vi betalar inte, vi betalar inte!
