Utrikes 01 september, 2011

Med hjälpen som täckmantel

Den arabiska våren har inte bara belyst våldsamma diktatorer och ett frihetstörstande folk. I och med Libyenkriget har fokus även hamnat på omvärldens militära så kallade humanitära interventioner. När är de berättigade?

Våra hjärtan blöder för obeväpnade demonstranter när de försöker störta korrupta diktaturer. I Tunisien och Egypten reste sig folket och avsatte diktatorer på egen hand. Beväpnade anhängare av Mubaraks regim gick till attack och till och med sköt mot människor på Tahrirtorget, men ett massivt undertryckande av upproret undveks när militären beslutade att inte ta parti för diktatorn.
Sedan dess har det inte varit lika enkelt. Den libyske despoten Muammar Gaddafi slog till hårt mot civila demonstranter, vilket gav möjlighet för USA och Nato att intervenera militärt genom att föra ett luftkrig och beväpna rebellerna. Idag har Assad-diktaturens massiva repression i syriska städer som revolterat utlöst oro för en västintervention även där.
Är det någonsin berättigat att ersätta principen om nationell suveränitet med militär intervention för att skydda medborgarna från deras regering?

På senare år
har principen om nationell suveränitet begränsats av utbyggnaden av doktrinen om mänskliga rättigheter. Ända sedan de tragiska händelserna i Rwanda och det forna Jugoslavien i början av 1990-talet har det förekommit ansträngningar för att ytterligare begränsa principen om suveränitet för att rättfärdiga utländska statliga ingripanden när folkmordshändelser eller massiva kränkningar av mänskliga rättigheter inträffar i ett land. Detta har gett upphov till doktrinen om ”ansvar för att skydda” eller ”humanitär intervention”.
Medan länderna i norr har hyllat den nya doktrinen, har den utlöst kontroverser i syd, där stater först rätt nyligen erövrade sin självständighet från kolonial ockupation genom att resa den nationella suveränitetens fana.
De senaste interventionerna, som i Kosovo, Afghanistan, Irak och Libyen, visar enligt många i söder farorna med ett agerande som kan börja med goda avsikter hos dem som kräver det, men som leder till negativa följder för nationernas suveränitet, det nationella territoriets integritet och upprätthållandet av regional och global fred och säkerhet.
Tvärtemot en vanlig uppfattning i norr är det få i syd som skulle hävda att respekt för ett lands nationella suveränitet är något absolut. Många menar dock att interventioner bara kan godkännas om det finns omfattande bevis för folkmord och om åtgärder vidtas för att säkerställa att stormakternas logik inte ersätter den ursprungliga humanitära avsikten.
Natos bombningar av Serbien 1999, som genomfördes för att skydda etniska albaner i Kosovo, har kallats ett klassiskt fall av humanitär intervention. Men världen har inte råd att efterlikna det militära ingripandet i Kosovo.
Först och främst bidrog interventionen kraftigt till att urholka FN:s trovärdighet, när Förenta staterna, i vetskap om att det inte skulle få godkännande för ingripandet från säkerhetsrådet använde Nato som juridisk täckmantel för kriget. Nato blev i sin tur ett fikonlöv för ett krig som till 95 procent utfördes av amerikanska styrkor.

Även om en del
av interventionens förespråkare otvivelaktigt drevs av humanitära skäl främjade operationen framför allt Washingtons geopolitiska avsikter. Det bestående resultatet av luftkriget blev inte ett stabilt och säkert nätverk av Balkanländer, utan Nato-expansion.
En viktig aspekt av Natos expansionspolitik var att säkra de västeuropeiska staternas fortsatta militära beroende av USA. Washington kunde sedan snabbt med hjälp av Natos luftkrig mot Serbien dra fördel av att de europeiska regeringarna inte lyckats fullfölja ett oberoende europeiskt initiativ på Balkan. USA kunde bevisa att Europas säkerhet inte var möjlig utan den amerikanska garantin.
Slutligen gav Kosovo ett starkt prejudikat för framtida kränkningar av principen om nationell suveränitet. Det överlägsna sätt på vilket den liberala Clintonadministrationen hade motiverat att åsidosätta den nationella suveräniteten med hänvisning till påstådda ”tvingande” humanitära problem blev en del av den moraliska och legala arsenal som skulle användas av republikanerna i Afghanistan och Irak.

När invasionen av Afghanistan
ägde rum i 2001 gjorde stater i Nord föga motstånd mot USA:s beslut att driva bort talibanregeringen. Washington drog fördel av den sympati för USA som 11 september skapat och bilden av talibanregeringen som beskyddare av al-Qaida för att utesluta förhandlingar med talibanerna som ett alternativ. Med stöd av artikel 51 i Förenta nationernas stadga, som godkänner vedergällning i självförsvar, invaderade USA Afghanistan under få protester från Europa. Men för att stärka sin position använde Bushadministrationen inte bara argumentet att krossa hotet från al-Qaida mot USA. Den utmålade också sin inmarsch i Afghanistan som en nödvändig humanitär intervention för att avsätta den repressiva talibanregeringen – en som rättfärdigades av prejudikatet Kosovo..
I likhet med luftkriget om Kosovo visade kriget i Afghanistan snart den humanitära interventionens fallgropar. Liksom i Kosovo tog stormaktslogiken snart över. Jakten på bin Ladin fick vika för nödvändigheten att upprätta och befästa en amerikansk militär närvaro i Sydvästasien som skulle öppna för strategisk kontroll av både det oljerika Mellanöstern och det energirika Centralasien.

Invasionen skapade också
till sist en politisk och humanitär situation som i många avseenden var sämre än under talibanerna. En av de grundläggande funktionerna hos en regering är att tillhandahålla ett minimum av ordning och säkerhet. Talibanerna kunde, trots all sin bakåtsträvande praxis på andra områden, ge Afghanistan dess första säkra politiska regim på över 30 år. Däremot misslyckades den utländska ockupationsregimen som efterträdde dem kapitalt i detta test. Enligt en rapport från Center for Strategic and International Studies, ”har säkerheten faktiskt försämrats sedan återuppbyggnaden började i december 2001, särskilt under sommaren och hösten 2003.” Så illa är det med den grundläggande fysiska säkerheten för vanliga människor att en tredjedel av landet har förklarats omöjligt att beträda för FN-anställda och de flesta frivilligorganisationer har dragit bort sitt folk från merparten av landet.
Även om det huvudsakliga skälet till USA:s invasion av Irak var Saddams påstådda innehav av massförstörelsevapen var ett viktigt understödjande motiv att åstadkomma regimskifte av humanitära skäl. När Bushadministrationen inte lyckades visa upp några massförstörelsevapen rättfärdigade den i efterhand sitt ingripande med humanitära skäl: att bli av med en repressiv diktatur och införa demokratiskt styre.
Resten är historia. Dagens Irak är en bas för USA:s geopolitiska kontroll av det oljerika Mellanöstern. Det är en stat som stöttas av USA:s militärmakt och dess oljeresurser och rikedom inriktas nu i första hand på att tjäna väst. Med ett drastiskt försvagat statsskick hotas landets enhet av de centrifugala krafter som har sitt upphov i etniska och religiösa konflikter. Sekulära värderingar och kvinnans ställning har urholkats av fundamentalism. Skenande brottslighet och terrorism har genererat en stor fysisk otrygghet. När det gäller ekonomin är per capita-produktion och levnadsstandard långt under nivån före invasionen och befolkningen lever i ett tillstånd av ständig osäkerhet. 55 procent av irakierna saknar tillgång till rent vatten och en miljon människor saknar tryggad livsmedelsförsörjning.
Humanitär intervention har försatt vad som brukade vara ett av Mellanösterns mest framskridna länder i detta beklagliga tillstånd.

Det libyska fallet kommer kanske att gå till historien som ett av de värsta missbruken av doktrinen om humanitär intervention. Till en början utvecklades händelserna rätt likartat
de i Egypten, med ett folkligt uppror som till synes var på väg att avsätta en korrupt diktatur. Men diktatorn, hans militära styrkor och hans sociala bas höll sig kvar, slog tillbaka med militär makt, orsakade civila offer och begick i det sammanhanget utan tvekan brott mot mänskliga rättigheter. I det läget urartade situationen till ett inbördeskrig. Utanför Libyen lyckades avhoppare från Gaddafiregimen få FN:s säkerhetsråd att utfärda en resolution om en flygförbudszon över en stor del av Libyen, som USA, England och Frankrike kastade sig in för att genomföra med Tyskland, Kina, Ryssland och andra länder som avstått från att rösta för säkerhetsrådets resolution som förskräckta iakttagare.
Den libyska interventionen grundades inte på faktiska folkmord, ja inte ens på potentiella folkmord utan på ett retoriskt hot om hämnd som gick runt som virus i media. I sitt tal 11 mars uppmanade Gaddafi sina anhängare att ”inte visa någon nåd” och gå från ”hus till hus” i Benghazi, vilket president Barack Obama tog fasta på för att varna om ett förestående folkmord. Faktum är, som många kommentatorer har noterat, att Gaddafis ord syftade på beväpnade rebeller, inte på civila, och i samma tal lovade han amnesti åt dem ”som kastade sina vapen.”

Efter att Nato redan gått i krig meddelade också Human Rights Watchs och Amnesty Internationals utredare att de inte funnit några bevis för folkmord, avsiktliga attacker mot civila, flyganfall mot demonstranter och folkmassor eller massvåldtäkt. Därmed inte sagt att det inte förekom brutala åtgärder från Gaddafis trupper. Men det fanns inga bevis för folkmord och massiva och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter som utgjorde förevändningen för intervention.
Dagens humanitära interventioner lider av tre primära defekter. Stormaktslogiken överskuggar snabbt de humanitära skälen för intervention. Sådana ingrepp förvärrar ofta dåliga situationer. Och humanitär intervention skapar ett mycket farligt prejudikat som kan användas för att motivera framtida kränkningar av principen om nationell suveränitet. Natos ingripande i konflikten i Kosovo bidrog till att rättfärdiga invasionen av Afghanistan, och motiveringarna för båda insatserna användes i sin tur för att legitimera invasionen av Irak och Natos krig i Libyen.

Regeringarna ska naturligtvis
utöva tryck på regimer som förtrycker sina medborgare. Stopp för militär export som gör att en regim kan slå ned sitt folk är helt legitima, liksom ekonomiska sanktioner och diplomatiska ansträngningar för att fördöma och politiskt isolera en repressiv regim. Men dessa åtgärder är något helt annat än att invadera ett suveränt land eller bomba dess regering, militära styrkor och supportrar för att åstadkomma ett regimskifte.
I det exceptionella fall där en regering är i färd med att begå ett folkmord måste ett militärt ingripande göras med stor försiktighet.
Kanske finns det inget bättre sätt att sammanfatta den tragiska odyssé som doktrinen om humanitär intervention beskrivit än att åberopa det gamla talesättet att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

Nyheter 31 januari, 2026

Okänd svensk skickade kvinnor till Epstein

Bilder: Amerikanska justitiedepartementet.

Under 2010-talet hade Jeffrey Epstein tät kontakt med en svensk man, som mottog hundratusentals kronor för att förse miljardären med unga kvinnor. Flamman följer spåren – från Le Pen och Fidel Castro till exklusiva Djursholm.

I över tio år hade Jeffrey Epstein kontakt med en svensk man, som försåg honom med unga kvinnor. Flamman har tagit del av hundratals meddelanden mellan de två männen, från de nya dokument om pedofilmiljardären som släpptes under fredagen.

Merparten av konversationerna handlar om unga kvinnor, som den svenske mannen skickar bilder på till Epstein. När han gillar dem ser den svenska mannen till att ett möte blir av. Därefter skickar Epstein pengar till mannen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Generationsskifte för antifa

Skuldra mot skuldra. Men nya strategier behövs i en ny tid. Foto: Vorlage.

Antifascisterna har växt upp och skaffat jobb och barn. Nu kommer den första stora dokumentären om rörelsen. Det är en nostalgitripp – men den unga generationen behöver hitta sin egen väg, skriver Mathias Wåg.

Hösten 2024 fyllde fem antifascister 50 år och bjöd in till fest i Berlin-stadsdelen Kreuzberg. Det kändes som en klassåterträff. En gång i tiden var de alla aktiva i Antifascistsche Aktion Berlin (AAB), innan gruppen 2003 splittrades i olika falanger. Som vänstergrupper gör. De brukade ha de största demonstrationsblocken, de snyggaste affischerna och bästa festerna. De ägde gatorna och gjorde antifaloggan trendig. De brukade vara våra ledstjärnor.

Nu stod vi där i Festsaal Kreuzberg, en samling välklädda föräldrar i somriga festklänningar och färgglada skjortor som dolde tatueringarna, med fast anställning och vilda ungar. Ingen yttre betraktare skulle kunna gissa att här firade politiska aktivister. Vi pratade inte ens politik med varandra. Tyvärr.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Stora liv blir en söndagsutflykt

Ingrid Elam har tidigare skrivit romanens historia. Nu är det dags för biografins. Foto: Veronika Ljung-Nielsen/DN/TT.

Rasmus Landström följer Ingrid Elam på en bildningsresa från egyptiska gravar till Taylor Swift. Boken gör anspråk på att vara en pionjärinsats, men tappar bort ett helt millennium.

Ingrid Elam har i sina två senaste böcker utvecklat en ljuvlig stil. I både Jag. En fiktion och Romanens segertåg använder hon hela världslitteraturen som arbetsfält. En ganska konventionell utvecklingshistoria berättas, men Elam har en sällsam förmåga att guida läsaren genom oländiga romaner och peka ut sevärdheterna. Ofta på några korta, gnistrande rader. I sin nya bok Läsa liv (Natur & kultur, 2026) använder hon samma teknik på biografigenren, eller ”levnadsteckningen” som den kallades fram till 1800-talet. Om romanens utveckling finns det hundratals verk bara på svenska men om biografins utveckling kommer jag inte på ett enda. En pionjärinsats med andra ord, men också ett vansinnigt projekt: år 2009 gavs 13 795 biografier ut – bara i USA.

Det börjar bra. Elam berättar om de äldsta biografierna, de 4500 år gamla nekrologerna på egyptiska gravar. För att därefter ta ett skutt över årtusendena och ringa in den moderna biografins födelse i slutet av 1700-talet. Det som händer då – med Voltaires porträtt av Karl XII – är att en ny riktning för levnadsteckningen pekas ut. Biografiskrivande handlar inte längre om att fånga en stor mans handlingar i uppbyggligt syfte, utan om att porträttera en unik personlighet. Under 1800-talet genomgår biografin samma utveckling som romanen: individen ställs i centrum, originalitet premieras och syftet är inte längre att erbjuda exempel – utan att underhålla. Som läsare känner jag mig upplyft av denna jämförelse med skönlitteraturen. Det är lite som att gå genom en porträttkorridor med biografiförfattare på ena väggen, skönlitterära författare på andra väggen. Man har alltid intressanta ansikten i ryggen när man stannar och tittar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 30 januari, 2026

Varför är unga män så höger? 

Unga män tävlar i släddragning. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Har du också sett den hjärtskärande SVT-dokumentären Starkast vinner?

Den sändes i höstas men jag såg den först nu. Där berättar unga män om de sjuka skönhetsideal i sociala medier som driver tonårskillar in i ätstörningar. Det börjar ofta oskyldigt: att väga maten och räkna kalorier för att bli lika ”deffad” som influerarna. Och slutar som skelettsmala kroppar i rullstol som kan dö om de reser sig upp.

En scen biter särskilt hårt. En pappa berättar hur sonen bröt med honom för att han börjat övervaka sonens ätande. Inte minst gör det ont eftersom manlig manlig sårbarhet så sällan får ta plats på skärmen. Flera medverkande säger samma sak: unga män som visar sig svaga riskerar att bli ännu mer utsatta, och därför vågar de inte ens prata om problemet. Och när ingen talar, finns inte heller någon att spegla sig i.

Nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut.

Unga män verkar vilsna just nu. Kan det ha något att göra med den högersväng bland unga som Dagens Nyheter rapporterade om i onsdags? Jag har sett invändningarna om att unga kvinnor är vänster, eller att trenden överdrivs. Men nog är det ett problem för vänstern att 57 procent röstade på Tidöpartierna i Stockholms skolval 2022, samt att en majoritet unga män för första gången (förutom 2018) sedan mätningarna började på 80-talet ser sig som höger.

Ointresset för att förstå unga män är inte bara illavarslande, utan bidrar säkert också till att förklara utvecklingen.

Så vad kan ligga bakom?

En pusselbit finns i Flammans artikel om det svenska datorspelsbolaget Paradox, vars intrikata korsfararspel har blivit symboliskt viktiga för USA:s unga extremhöger. I en krönika spinner Ludvig Köhler vidare och konstaterar att datorspel i dag har blivit den samlingspunkt för unga som musiken var när han gick i skolan. Men eftersom vi journalister som skriver om ämnet är fast i vår uppväxts tankar om musiken som viktigare kulturbärare än datorspel har vi missat den värld som unga män växer upp i.

Att skylla på datorspel är billigt. Men nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut. Som jag skrev i en artikel i Dagens Nyheter om gym som inspirerats av danskulturen:

Läs mer

”Enligt Som-institutets rapport Svenska ungdomar 1986–2024 har deltagandet i föreningsliv halverats, i allt från idrott och friluftsliv (61 till 33 procent), kultur (18 till 8) och fackföreningar (51 till 19). Medan individuella hobbyer som aktiesparande och gymmande blir allt mer populärt.”

En annan möjlig förklaring är att de växt upp i en mer osäker framtid sedan finanskrisen, och märker att kvinnor verkar bättre rustade för denna nya värld – både med sina relationella färdigheter och högre betyg. Kanske lockas man därför också av reaktionära revanschbudskap som miljardärer som Donald Trump och Elon Musk trummar in. Som dokumentären formulerar det: starkast vinner.

Ett första steg måste dock vara att prata med dem, som man gör i dokumentären, snarare än att ge upp om dem. Det finns alltid skäl till att människor hamnar där de gör.

Varför tror du att unga män är så höger?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Eurovisionbojkott populärt bland unga

Palestinakommittén demonstrerar utanför norska public service-bolaget NRK för att landet ska bojkotta Eurovision i november 2025. Foto: Javad Parsa/NTB.

En svensk bojkott av Eurovision har ett starkt stöd, visar en ny undersökning från Sentio. ”När Eurovision används som propagandaplattform måste vi sätta ned foten”, säger Christian Tengblad från Skiftet.

En majoritet av unga mellan 18 och 24 år vill att Sverige bojkottar Eurovision i Wien, i protest mot Israels deltagande. Det visar en ny mätning som opinionsinstitutet Sentio tagit fram på uppdrag av kampanjorganisationen Skiftet.

1 000 personer har fått svara på följande påstående: ”Sverige bör inte delta i Eurovision 2026 när Israel får vara med.” Undersökningen är snarlikt utformad en norsk undersökning som Sentio gjorde på beställning från Fagforbundet, en del av norska LO. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Hind Rajabs öde borde inte ha gjorts till thriller

Amer Hlehel, Clara Khoury, Motaz Malhees spelar hjälparbetarna på larmcentralen i Ramallah. Foto: Juan Sarmiento G/Folkets bio.

När Hollywoodstjärnor investerar i en film av världens nu mest laddade ämne är insatsen skyhög. Men ambitionen att både vara en nagelbitare och politiskt sprängstoff blir förvirrande, men värst av allt – etiskt tveksamt, tycker Flammans filmrecensent Rasmus Holm.

”Det var inte jag som skrev thrillern, det var krigets realiteter”, sade den tunisiska regissören Kaouther Ben Hania om sin film Hind Rajab – rösten från Gaza i en intervju i brittiska Screen International. Filmen handlar om den sexåriga palestinska flickan Hind Rajab, som i januari 2024 sköts till döds av israeliska styrkor då hon och hennes familj försökte fly med bil ut ur Gaza. Att göra film av händelsen känns angeläget i en tid fylld av vittnesmål från krigsbrotten i Gaza. Så tycks också filmens producenter ha resonerat, bland dem kändisar som Brad Pitt, Rooney Mara och Michael Moore som velat synas med sina namn. 

Ändå ställer jag mig frågande till det Ben Hania säger. Till skillnad från henne tror jag inte att ett pågående krig bäst låter sig gestaltas i en thriller. Än mer skeptisk blir jag när jag ser trailern, en kavalkad av klipp på ledsna ansikten ackompanjerade av sentimental pianomusik. Risken finns att Hind Rajabs öde reduceras till en effektsökande rysare som premierar affekt före reflektion. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 30 januari, 2026

Aktivisterna som beväpnar Ukrainafronten

På Fria Ukrainas plats kan Gunnar Hökmark och gamla trotskister skaka hand –  åtminstone tills det blir fred. Foto: Liz Fällman.

I källargångar under Kupjansk förs ett utnötningskrig mot ryska drönare och artilleri. I Stockholm förs en annan strid: om vänsterns rätt – och skyldighet – att stödja ett land som slåss för sitt självbestämmande, även med vapen.

44-åriga Vadim Sova skriver till Flamman på Whatsapp, översatt av Google. Han skickar bilder på beväpnade män i trånga, dunkla krypin, dit små strålar dagsljus tränger genom kamouflagenäten.

”Vi bor i källare och andra rum under mark, när vi inte sitter på eldgivningspass. Jag är i stan hela tiden, att förflytta sig är bara möjligt i dåligt väder. Ryska drönare finns överallt i skyn. Artilleri och målsökande bomber skadar konstant våra kanonpositioner, broarna över floden, och själva staden.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 29 januari, 2026

S vill se poliskontroll av samtlig HVB-personal: ”Marknadsmisslyckande”

Fredrik Lundh Sammeli, socialpolitisk talesperson för Socialdemokraterna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Socialdemokraterna vill se hårdare bakgrundskontroller för personalen på HVB-hem. Med sig har de även Vårdföretagarna – som dock motsätter sig planerna på att ta över HVB-hem för unga kriminella i offentlig regi.

All personal som arbetar på HVB-hem ska bakgrundskontrolleras av polisen. Det förslaget lägger Fredrik Lundh Sammeli, socialpolitisk talesperson för Socialdemokraterna, på onsdagen.

– Vi måste rensa ut de kriminella ur den här verksamheten, säger han, och lyfter fram att förslagen redan tagits fram av arbetsgivarorganisationen Vårdföretagarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 29 januari, 2026

Högerkubanerna som deporteras av sin egen president

Många exilkubaner i Little Havana i Miami är djupt kritiska mot regeringen på sin karibiska hemö. Foto: Pedro Portal/Miami Herald/AP/TT.

I Miami röker min kubanska släkt cigarr och spelar domino i Trumpkepsar. Jag bär på en fråga jag inte vågar ställa: varför försvara en president som hotar att kasta ut dem?

Överallt på gatan Calle Ocho i stadsdelen Little Havana hörs salsatoner och galande tuppar. På barerna röker gubbar feta cigarrer och domino. Det här är mittpunkten för stadens kubanska diaspora, som förvandlat området till en underlig replika av hemlandet.

Miami är Latinamerikas huvudstad i USA, med sju av tio invånare från den sydliga kontinenten. En stor del av dem är kubaner som under 1960-talet flydde revolutionen och korsade havet i hopp om att den amerikanska drömmen skulle räcka även till dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 29 januari, 2026

Makaker för miljoner

Makaker lever främst i Asien, i ett område som sträcker sig från Afghanistan i väst till Japan i öst. En art, berberapan, hittar man dock i Marocko och på Gibraltar. Foto: Kafi/Adobe stock.

Mauritius är världens största exportör av makaker för biomedicinsk forskning. Medan vissa ser dem som skadedjur höjer öns hinduer sina röster mot handeln.

Augusti 2024 i Port Louis, Mauritius huvudstad. Några bitar sockerrör ligger utspridda på den stekheta asfalten, tillsammans med en bit metallnät – resterna av en provisorisk fälla för vilda apor.

Några dagar tidigare hade Mansa Daby (bilden), grundare av organisationen Monkey massacre in Mauritius, som kampanjar mot uppfödning av långsvansade makaker på den östafrikanska ön, besökt platsen för att bekräfta att där fanns en fälla. Nu är hon tillbaka, efter ett tips om att den hade förstörts.

– Förra gången jag var här var den intakt och fullt fungerande, säger hon.

– Sådana här aggressiva reaktioner från lokalbefolkningen är rätt extrema, men det har hänt ett par gånger. Vissa människor har fått nog av de här fällorna, som ibland bara ligger några meter från deras trädgårdar.

Långsvansade makaker har fötts upp på Mauritius sedan 1980-talet, men sedan 2020 har branschen exploderat. Fram till dess var Kina världens största exportör av laboratorieapor, som är avgörande för forskning om virus och infektionssjukdomar. År 2018 exporterade Kina omkring 30 000 apor, främst till USA. Men under covid-19-pandemin beslutade Peking att förbehålla icke-mänskliga primater för den egna läkemedelsindustrin.

Användbar. Under 1900-talet har makaker ofta används inom biomedicinsk forskning. Arten har bland annat varit viktig för att utveckla kunskapen om mänskliga blodgrupper. Foto: Josh/Adobe stock.

År 2023 hade Mauritius tagit över som världens största exportör och sålde 15 097 apor, fler än både Kambodja (13 305) och Vietnam (3 405). Eftersom tillgången på uppfödda djur inte räckte till skickades omkring 2 500 vildfångade apor till laboratorier samma år – trots att den långsvansade makaken finns med på Internationella naturvårdsunionens rödlista över hotade arter.

Sex mauritiska företag tjänar tillsammans över fyra miljarder rupier (787 miljoner kronor) om året på makakexport. Det är dock en liten del av öns BNP på 138 miljarder kronor, där turism och i ännu högre grad finansiella tjänster dominerar. Mauritius betraktas än i dag som ett skatteparadis.

Aphandeln strider mot religionen hos många av Mauritius 1,3 miljoner invånare. Poonam Ramrichia är en av dem som larmar Monkey massacre om fällor. Hon bor i Crève-Cœur, en liten by vid skogsbrynet.

– Inom hinduismen är apor heliga. Jag kunde inte vara tyst när jag hörde de stackars djuren skrika. De var fångade precis utanför mitt hus, säger hon.

Vid hennes ytterdörr står ett litet altare tillägnat apguden Hanuman.


Hinduismen utövas av hälften av befolkningen och är Mauritius största religion, före både kristendom och islam. Enligt Mansa Daby kontaktas organisationen ofta av hinduer som känner skuld över aphandeln och vill göra något.

– Utländska investerare i makakuppfödning underskattar hur viktig den mauritiska kulturen är, säger hon.

Hon syftar på det USA-baserade företaget Charles River Laboratories som är en av de största leverantörerna av försöksdjur globalt. I november 2023 köpte de upp Noveprim, en av öns två största uppfödare. Enligt Mansa Daby har Noveprim satt ut fler fällor sedan ägarbytet.

Helig. I hinduiska texter beskrivs apguden Hanuman som ful på utsidan men vacker inombords. Han sägs också vara oerhört stark. Bild: Wikimedia.

– Hanuman är den viktigaste guden för mauritiska hinduer, eller åtminstone den som dyrkas mest i hemmen. Han är en beskyddare som ger oss styrka att möta faror, sade Doorvasa Ramnaria, som är pandit, hinduisk präst.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)