Domen den 13 augusti i år slog ned som ett bombnedslag. De fyra militära officerarna dömdes för brott mot mänskligheten och fick 12 060 års fängelse var.
– Massakern i Dos Erres var en av de mest barbariska aktioner som militären utförde under kriget, sammanfattade människorättsaktivisten Aura Elena Farfán.
För ordföranden i Kommittén för de anhöriga till de Försvunna, tändes ett ljus i ett annars permanent mörker av straffrihet i landet där 250 000 offer under kriget, fram till den 13 augusti i år, inte har fått rättvisa.
Fyrtio Kaibilessoldater, specialstyrkor i Guatemala, hade anlänt till den lilla byn Dos Erres den 6-8 december 1982. De följde Pentagons och CIA:s manual till punkt och pricka om ”Kamp mot den Inre Fienden”. Massakern illustrerar barbariet i ett politiskt system.
César García Tobar var en av de 40 elitsoldaterna. Hans raka och starka vittnesmål slog hål på ett halvt sekel av straffrihet. Omständigheterna om hur massakern på de 201 byborna hade ägt rum, gjorde att domarna inte gavs en chans att undvika att utdöma lagens strängaste straff mot de fyra.
Bakgrunden var att 40 armégevär hade kommit händerna på gerillan. Ett Kaibileskommando, skickades till byn. Där separerades männen från kvinnorna och barnen.

Enligt César García tvingades kvinnorna först att servera elitsoldaterna en lunch. En av officerarna sa till en soldat att han hade lust att äta en bit revben. Soldaten skar ut ett par revben med kött ur en levande mayaindian och lämnade över det till sin officer som skrattande sa; ”Det var bara ett skämt”. Soldaten sa att bybon var döende varvid officeren svarade; ”döda honom då”.
Ögonbindlar sattes på och de första som dödades var barnen som slogs ihjäl med slägghammare. Därefter kom turen till männen och kvinnorna som först våldtogs och sedan mördades. Många var gravida. Majoriteten av byborna kastades levande ner i en djup brunn och tog emot kulsprutesalvor och handgranater som exploderade bland kropparna nere på botten.
García Tobar slutade sitt skakande vittnesmål med orden:
– Jag vill berätta för de anhöriga till offren vad som hände för de har rätt att veta sanningen.
En annan militär som opererade från detta län vid exakt samma tidpunkt som massakern i byn Dos Erres ägde rum, är Guatemalas näste förmodade president.

Otto Pérez Molina är den pensionerade generalen som vann den första omgången i presidentvalet den 11 september. Hans parti, Partido Patriota, är anslutet till den Liberala Internationalen och fick i valet 37 procent av rösterna. Tvåan, Manuel Baldizón, en annan högerextrem kandidat, utpekas som allierad med knarkkartellerna.
Bägge lyfter sina knutna högernävar och talar om skoningslöst slå mot våldet och otryggheten som varje dag skördar 15-20 offer i Guatemala. Bägge är anhängare av dödsstraffet och Baldizon uttrycker den outtalade folkviljan om att ”ställa upp brottslingarna på torget och avrätta dem offentligt”. Men varken Molina eller Baldizon talar om vad som verkligen dödar i Guatemala; hungern.
55 procent av befolkningen är enligt FN fattiga. De överlever på mindre än två dollar per dag. Analfabetismen uppgår till 25 procent och den dolda arbetslösheten till 60 procent.

Bilen går på serpentinvägar i bergen med en omgivning som är bara så vacker den kan vara i Latinamerika. Luften är sval och doften av barrskog känns påfallande. Vi är på väg till det sista valmötet med den nybildade vänsterfronten Frente Amplio. Den består av de tre partierna URNG och ANN som har sitt förflutna i den gamla gerillarörelsen samt den alternativa fredspristagaren Rigoberta Menchús parti Winaq. Väl framme i den lilla staden San Pedro Yepocapa, gör Rigoberta och hennes främsta allianskamrater en bokstavlig Eriksgata i staden som har en förkrossande majoritet mayaindianer. Den blåa himlen med de kritvita molnen och den starka solen ramar in en harmonisk bild av Guatemalas högplatå. I denna region hade gerillan ett stort stöd under det 36 år långa inbördeskriget mot diktaturerna. Hundratals människor har slutit upp på det lokala torget.
– Jag anser att det är ett stort steg, att vi denna gång har lyckats ena den guatemalanska vänstern i Breda Fronten, säger Pablo Monsantos. Han är den legendariske gerillaledaren som efter han talat från ett lastbilsflak, drar sig in i skuggan med Flammans utsände för att undvika den starka solen. Han är i dag generalsekreterare i ANN, Alternativet Ny Nation, som för några år sedan gick sin egen väg från det större URNG. Men i dag är de återigen förenade i den Breda Fronten.
Fronten, som bara har två månader på nacken, ställer upp med en gemensam lista i 33 av kommunerna i landet. Till parlamentet ställer man upp med en gemensam lista.
– Inför detta val har Winaq bildats. Det är ett parti med rötterna hos mayaindianerna som leds av Rigoberta Menchuu. Hon är kvinna och mayaindian och denna händelse har ingen motsvarighet i Guatemalas historia. Guatemala har alltid regerats av mestiser eller ”ladinos”, tillägger Santos som tror att den Breda Fronten kan vinna mer terräng om några år.
Men valresultatet tre dagar senare visar att indianfrågan inte har haft betydelse.
Det kommer in allt fler rapporter under dessa dagar om grova oegentligheter. I en stad delar en borgmästarkandidat från Det Patriotiska Partiet ut ”stickerts”, en slags kupong som han lovar att byta tillbaka mot 500 quetzales, cirka 450 kronor, nästkommande tisdag. Men bara under förutsättning att han vinner valet. Inget unikt, tvärtom, i Centralamerika och stora delar av Sydamerika är det snarare legio.

I Centralamerika har det dock intensifierats i takt med att knarkkartellerna vunnit terräng. Gigantiska summor florerar som köper stora delar av ländernas statsapparater med domare, åklagare, poliser-militärer och den politiska partiapparaten. Det borgar för fortsatt högervälde och en exkludering av ett folkligt alternativ.
Vi reser till staden San Juan Comalapa, också den dominerad av mayaindianerna. Långa vackra muralmålningar pryder infarten som beskriver ursprungsbefolkningens antikoloniala kamp mot spanjorerna och rätten till jorden.
Den Breda Fronten anklagar den nationella Valtribunalen för att med administrativa medel exkludera Frontens kandidater i sju län och 19 kommuner. Totalt har Tribunalen i sista stund underkänt mer än 250 kandidater för den guatemalanska vänstern. Joventino Simón är en av dem.

Det råder en dyster stämning när Flamman anländer till partilokalen där många mayakvinnor ringer runt till människorna i staden för att mobilisera dem att rösta på den Enade Vänsterns kandidater till parlament och presidentposten. Inte bara Joventino, segertippad favorit till borgmästarposten, exkluderades helt obegripligt av Valtribunalen. Hela listan med elva kandidater till kommunfullmäktigevalet gick samma väg. Bland dem fem kvinnor. Breda Fronten och Winaq har utmärkt sig för att placera kvinnliga partimedlemmar på nästan hälften av valsedlarna.
– Vi tolkar Valtribunalens godtyckliga beslut som ytterligare en bekräftelse på den historiska exkluderingen från beslutsfattandet av ursprungsbefolkningarna. Valtribunalen ”slarvade bort” protokoll där blanketterna som krävdes fanns med, säger en indignerad Joventino.
Valet den 11 september blev en upprepning av de tidigare valen. Den Breda Fronten fick cirka 3,5 procent av rösterna och två parlamentsledamöter, Rigoberta Menchu och Hector Alfredo Nulia, URNG:s generalsekreterare.

– Att ena vänstern är ingen enkel sak, men det är en historisk nödvändighet, säger läkaren Nulia när jag träffar honom dagen efter valet på URNG:s kontor.
– Valtribunalen exkluderade oss i sin helhet i 19 städer och sju län. Den borgerliga uppfattningen av val är formell, det existerar inget aktivt folkligt deltagande inom den borgerliga demokratin. Men vi utpekas som systemets paria för att vi vill förändra det i grunden och får betala det vid valen, där våra uppfattningar manipuleras. Dessvärre upplever vi att folket, på basis av dessa faktorer, sjunker allt djupare ner i okunskap när det samtidigt upplever hunger och extrem fattigdom. Vänstern, organiserad i den Breda Fronten, måste konfrontera denna situation och övervinna den.

Dick Emanuelsson