Naomi Kleins och Astra Taylors senaste framtidstegelsten ger en sammanhängande berättelse om det kaos vi befinner oss i, men Klein vore inte Klein om hon inte också såg hoppets ljus.
Evangelisten John Hagee har sagt att ”bible” är en akronym för ”basic information before leaving earth”. Tanken är att när alla judar återvänt till Israel kommer utvalda kristna att strålas upp i himmelriket. Av denna anledning har han kallat Hitler för ett ”Herrens redskap”, som hjälpsamt ledde judarna till deras hemland.

Absurditeten i detta är på samma nivå som Alice i underlandet. Men faktum är att Hagee leder USA:s största sionistiska organisation med tio miljoner medlemmar. Han har även grundat en megakyrka så stor att den har en egen skyttelbuss.
Hagee är inte någon av huvudpersonerna i Naomi Kleins och Astra Taylors nyutkomna bok Undergångsfascismen (Ordfront, 2026), snarare en pikant detalj. Fast på sätt och vis är han ändå det, för den toxiska tankesörja som han månglar rinner numera ned från Vita husets förgyllda salar. Därifrån sprids den med överljushastighet av techföretagen, via drönare och krigsrobotar. Eller så pumpas den ut på X vars ägare inte bara är världens rikaste man, utan även en vilt heilande galning.
Nog är det ett kollektivt vansinne som drabbat mänskligheten, fem minuter innan midnatt. Men som ofta finns det en logik i galenskapen. ”Undergångsfascism” kallar Klein och Taylor den, och här ska ”fascism” inte förstås som det historiska fenomen jag egentligen tror att det är. Det vill säga: disciplinerade masspartier byggda av arbetslösa veteraner, brutaliserade av första världskriget. Utan utifrån ordets latinska rot – fascis – som betyder kärve och som pekar mot rörelsens förmåga att binda samman olikartade, rentav oförenliga, element. På så sätt sammanför rörelsen väsensskilda despoter som Nayib Bukele i El Salvador, som designat ett fängelsesystem för ett evigt undantagstillstånd, med Vladimir Putin som skapat ett ramverk för hur man plundrar staten och krossar medierna.
I sina bästa böcker har Klein lagt fram en stor tes om samtiden, isande klar som en vintermorgon. Så var det till exempel i Chockdoktrinen och Det här förändrar allt vars tankar om nyliberalismen och klimatförändringarna blivit vedertagna sanningar, långt utanför den radikala vänster hon tillhör. Undergångsfascismen har mer av en syntetiserande karaktär och påminner därför om hennes mindre verk, som Nej är inte nog och I lågor. Dessutom lutar den sig tungt mot sin referenslitteratur, till exempel Karen Haos banbrytande verk Empire of AI. Bitvis är den också övertydlig och lite repetitiv – Peter Thiels och Palantirs historia upprepas många gånger – men kanske måste en bok om undergångsfascismen vara just det. För att travestera Rosa Luxemburg står alliansen mellan techentreprenörer, religiösa galningar och kapitalister skriven som ett brinnande menetekel över vår samtid. Som när Charlie Kirk säger i sin podcast att Trumps motståndare borde avrättas i ”heliga” tv-sändningar, sponsrade av Coca Cola, som barn tvingas titta på.
Det mest intressanta som Taylor och Klein pekar på är dock undergångsfascismens bräcklighet. Under 1930-talet mutade Hitler arbetarklassen med offentliga anställningar för utbyggnaden av järnvägen och postnätet. Mussolini subventionerade åtta miljoner biljetter till sitt ”folktåg”. Samtidens undergångsfascister erbjuder inget sådant. Fascismen är bara ett tomt skal över den radikaliserade girigheten. Trump klistrar sitt namn på saker som hans föregångare byggt, lanserar rasslande kedjor som ASMR och berikar sig själv helt öppet. Redan på 50-talet kallade Hannah Arendt totalitarism för ”organiserad ensamhet” – men inte förrän nu har det blivit uppenbart hur träffande formuleringen är. Detta blev synligt inte minst i det amerikanska mellanårsvalet då allt tyder på att den koalition Trump byggt sprack i sömmarna.
Klein vore inte Klein om hon inte pekade ut koalitioner som kan förändra världen till det bättre. I Det här förändrar allt såg hon en allians av ursprungsbefolkningar och ungdomsrörelsen mot klimatförändringar som en potentiellt revolutionär kraft. Den förhoppningen kom på skam, men i Undergångsfascismen känns förutsägelserna mer grundade. Motståndet mot AI och techföretagen är – som en komiker uttryckt det – det mest blocköverskridande fenomenet sedan öl. Även i Sverige tror jag att potentialen finns att ställa till hus i helvete för de techentreprenörer som köper mark för sina datacenter. En AI som förslummar arbetsmarknaden, omöjliggör omställningen och förstärker polariseringen är redan djupt hatad. ”Fler autonoma vapensystem” är inte direkt en valvinnare.
Undergångsfascismen har sin styrka i att den skapar en sammanhängande berättelse om den entropi som vi befinner oss i. När den är som bäst gör den journalistik av politisk teori – och politisk teori av journalistik. Man strålas kanske inte upp till högre höjder, men man har inte tråkigt nere på jorden.