För ett par veckor sedan öppnade Den Svenska Riksdagen högtidligen sin hösttermin. Med sedvanligt besök i Storkyrkan. Media uppehöll sig en hel del vid hur Sverigedemokraterna skulle uppföra sig, förra året tågade de ju ut när det från predikstolen talades om mångkultur.
Men knappast någon ifrågasatte varför i fridens namn den demokratiskt valda lagstiftande församlingen skulle inleda med ett besök i kyrkan över huvudtaget. Jag menar, vad har lagarna och makten med kyrkan att göra, egentligen?
Ja, en hel del, när man tänker efter.

Det var Gustav Vasa som införde protestantismen i Sverige. Och inte för att han plötsligt började tvivla på om påven var guds sändebud på jorden eller om bikt och avlatsbrev var det rätta sättet att få frälsning. Nej, det var inte därför som han avsade sig katolicismen. Han gjorde det för att han såg möjligheten att hårdare knyta medborgarna till staten.
Så det blev lag på att gå i kyrkan. Den som inte gjorde det fick böta eller sitta i skampåle och bli bespottad. Genom att införa detta kyrkliga tvång blev det lättare att hålla koll på hur mycket folk det bodde i landet. Det blev prästernas uppgift att bokföra folket så att kungen kunde beskatta dem och räkna ut hur många som kunde användas som soldater i kommande krig. Det är därför det är så lätt att släktforska i Sverige, här har vi räknats och registrerats sedan slutet av 1500-talet. (Gustav Vasa kröntes till kung 1523 – den 6 juni)

Även om det knakat i fogarna då och då genom historien, som när Sigismund blev kung (han var katolik men avkrävdes löfte om att inte tillåta religionsfrihet för katoliker!), så har kyrkan och makten hållit ihop sedan dess. Helt beroende av varandra. Inte ens när borgerligheten tog över och reformerade lagarna 1809 för att underlätta för kapitalismen förändrades detta. (Den nya regeringsformen antogs den 6 juni det året.)
Först 1951 blev det möjligt för vanligt folk att gå ur kyrkan! Men fortfarande står det i grundlagen att statsöverhuvudet måste vara en bekännare av den evangelisk-lutherska läran. Fast kyrkan skiljdes från staten år 2000. Formellt har de faktiskt inte längre med varandra att göra.

Ändå tågar dessa folkvalda representanter till Storkyrkan varje år för att låta sig välsignas tillsammans kungen. Och sedan, i riksdagshuset, öppnar den till sitt ämbete födde kungen riksmötet för de demokratiskt valda… Och detta i ”det mest jämställda av länder”. Nog är det väl mer att fundera över än vad Jimmy Åkesson hade på sig?