Salvador är en magisk stad med sina koloniala palats och pärlband av barockkyrkor. De smala gränderna bär minnen från gränslös rikedom och grymt slaveri. Salvador är också centrum för den afrobrasilianska religionen Candomblé.
Tiganá Santana är en gänglig man med glasögon på sned. En forskarpersonlighet som botaniserat i den afrobrasilianska musiken och skapat ett eget musikuniversum som väckt sensation i Salvadors musikvärld.
Hans mamma är prästinna i Candomblén och hans sånger är laddade med bilder från ett Afrika vi bara kan ana. Bakom honom pulserar slagverkarna, en av dem heter Sebastian Notini och kommer från Södermalm. Sedan några år bor han större delen av året här i Salvador. När dansen framför scenen blir alltmer intensiv får slagverkarna träda fram och Sebastian spelar ett bejublat solo.
Sebastian har lyckats med det som alla trodde varit omöjligt, etablera sig i slagverkets Mecka i slagverkets eget Schlaraffenland, Bahia den mest afrikanska delen av Brasilien. Sebastian är en av de svenska musiker som prövat på flest musikstilar, jazz, raï, västafrikanskt, baluchisk musik, svensk folkmusik och pop och nu brasilianskt, hans senaste kärlek.
Någon dag senare sitter han och lovsjunger sin nya hembygd medan han ser solen gå ner över den havsbukt som gett delstaten dess namn. Bahia de Todos os Santos är en del av mytologin kring det Bahia dit många av världens främsta slagverkare vallfärdat för att komma närmare den musikkultur som kallas Brasiliens hjärta.
Sebastian har forskat mycket i brasiliansk musik, studerat massor av gamla videoupptagningar, lyssnat på traditionsinspelningar och framför allt spelat med alla han kunnat. Bakom detta ligger en närmast fanatisk lust att förstå och komma nära andra musikvärldar. Sebastian har utvecklat en egen filosofi kring detta.
Underdelningen brukar musiker tala om när de skall lära sig en ny rytm. Åttondelarna tickar inte på helt jämnt utan de är ofta lite förskjutna som på ett osymmetriskt kugghjul. Det är här färgen och svänget ligger, det som får oss att gunga med. Sebastian lyssnar mycket på underdelningen, men för honom är andra saker minst lika viktiga, hur kropparna rör sig, hur musikerna slår an instrumenten.
– Det gäller att hitta det jag skulle vilja kalla ”anden” i musiken. Det kan vara attityden till att spela musiken, men också alla fenomen omkring som kläder, dans, mat, miljö och historia. Bara genom att sitta och prata med folk fattar man mycket. Ah, det är så de tänker.
Hur ofta har vi inte sett européer kämpa med främmande rytmer som samba utan att det blir något annat än marschsamba. Allt kan sitta perfekt enligt instruktionsboken, men ändå är det något som de inte får till.
En av Sebastians första utomeuropeiska musikbekantskaper var algerisk Raï musik, och där finns en mycket speciell underdelning som han måste lära sig. Men när han tänker på den musiken är det inte så mycket det tekniska som är viktigt, utan det är andra saker som kommer upp i hans huvud.
– Jag tänker på hur folk dansar, på hur de klär sig, på mina kompisar som jag haft runt den musiken. Har jag det i huvudet kommer det ut bra i musiken också.
Sebastian går vidare och berättar att det var ganska nyligen han närmade sig svensk folkmusik. Vi tror ju att där aldrig funnits något slagverk, men enligt Sebastian är detta fel, Slagverket förbjöds av kyrkan men det hörs tydligt hur det användes om man lyssnar noga på musiken. Svensk folkmusik är rytmiskt mycket raffinerad med mikrorytmer och semitoner och det tog tid för Sebastian att komma in i den.
– Jag spelade med Ellika Frisell, hon hjälpte mig jättemycket. Det gick inte att ta in teoretiskt, så jag började titta mycket på fötterna, i svensk folkmusik är fotstampet mycket viktigt, treee, ett, och kroppsspråket, hur folk dansar, hur de rör sig. Men också vilken humor de har, hur de pratar med varandra.
I Bahia är det den afrobrasilianska religionen Candomblé som fört den afrikanska traditionen vidare, brasiliansk musik har i mycket den att tacka för sin rikedom. Folkkulturen de traditionella festerna och gatulivet har färgats av den och den ligger som en osynlig hinna över hela staden.
Sebastian ser drömmande ut över Bahia de todos os Santos, som sägs ha fått sitt namn efter att den upptäcktes under Allhelgonahelgen. Men alla helgonen har också kommit att referera till alla de helgon som firas inom candomblén, med katolska helgonnamn för att dölja att de egentligen identifieras med afrikanska gudomligheter .
Det är till dessa gudomligheters orixas ära som de religiösa festerna firas. De liknar de arketyper som finns i många religioner runt jorden. Här finns både en Tor och en Freja, men de dansar betydligt bättre än sina nordiska likar. Festerna i de vackert dekorerade kultplatserna inleds med stillsam dans ackompanjerad av skickliga slagverkare.
Efter ett tag kommer någon av deltagarna i trance och förs till ett inre rum i lokalen för att senare komma tillbaka försedd med orixans attribut och kläder i rätt färger.
Bakom de till synes ganska enkla festen finns ett avancerat tänkande med många riter. Men det finns ingen högste präst som bestämmer. Istället kan religionen i Bahia beskrivas som ett matrikat, där det är kvinnor som Tiganás mamma, mãe de santos, som sätter reglerna på sin kultplats.
I Salvador finns det mer än tvåtusen sådana kultplatser, så kallade terreiros. En del av dem är ett mycket enkelt rum i ett fattigt kvarter, andra är stora anläggningar. Sebastian besöker dem så ofta han kan, nästan alla viktiga musiker i Salvador har fått sin grundbildning där.
Trots att det afrobrasilianska inflytandet är så stort i brasiliansk musik finns det mycket fördomar mot Candomblén som ofta har varit helt förbjuden, den kan ses som slavarnas kulturella motståndskamp. Ändå är dessa riter alltid öppna för alla, många vita medelklassdamer kommer hit i hemlighet för att få råd och stöd
Pandeiron är Brasiliens nationalinstrument, egentligen en välbyggd tamburin som i brasilianska händer kan bli till en hel orkester. En skicklig spelare utför dessutom samtidigt en dans och ett jongleringsnummer. Det är pandeiron Sebastian har blivit förälskad i och lärt sig behärska, han har till och med gett lektioner på några av Rios bästa musikskolor. Det låter som en omöjlighet.
Men det är inte det tekniska behärskandet som gör Sebastian intressant. Det är hans förtrogenhet med andra musikstilar som gör honom spännande för brasilianska musiker. Han kommer med nya klanger eller nya idéer.
Baluchistan är ett torrt ökenartat område på gränsen mellan Iran och Pakistan med en särpräglad musiktradition. Sebastian spelade ett tag baluchisk musik tillsammans med Rostam Mirlashari. Han förstod att han inte kunde spela den traditionella baluchiska trumman Dohlak lika bra som dem som spelat sedan de var barn.
– Då lyssnade jag på musiken och försökte spela den på pandeiro, den typen av instrument, ramtrummor, finns inte där. Jag lyssnade efter vad som var svänget i musiken och försökte flytta över det till pandeiron. Det blev ett helt nytt sound och då blev det intressant. De tyckte det blev jättehäftigt och tack vare det är det många som känner till mig i Baluchistan.
Svensk folkmusik med sitt underfundiga sväng är inte alltid så lättsmält för dem som inte är födda här. Det finns historier om hur skickliga kubanska slagverkare blivit deprimerade för att de inte lyckas komma underfund med den.
– När jag spelade i Algeriet med Sofia Karlsson såg vi att folk hade svårt att förstå tretakten i polskorna vi spelade. Under en konsert spelade vi en schottis och då började jag spela Gnawa under melodin. Det gick som en blixt genom hela publiken, folk skrek och klappade händer. Efteråt sa flera till mig, nu förstår jag den svenska folkmusiken, den är ungefär som Gnawa!
Den nordafrikanska Gnawa rytmen visade sig sedan bli en ingång för Sebastian under en av hans musikaliska upptäcktsresor runt världen. I en inspelningsstudio i Rio konfronterades han med den argentinska rytmen Chacarera tillsammans med argentinska musiker.
– Jag insåg plötsligt att den hade samma underdelning som Gnawa, så den blev lätt för mig att spela på pandeiro och jag fick massor av jobb. En svensk kille spelade brasiliansk pandeiro med argentinska musiker i Rio, för att han studerat nordafrikansk Gnawa musik!
I det mångkulturella Brasilien har musik från tre kontinenter smält samman till en nationell identitet. Afrikanska rytmer har integrerats med europeiska instrument och harmonier. Rasismen finns kvar som ett strukturellt faktum, de svartas villkor är generellt mycket sämre, men i musiken finns en mötesplats.
– Det var det som slog mig först när jag kom hit, säger Sebastian. Hur stor och viktig musiken var. Det fanns så mycket olika musik och folkmusiken var så levande, det var en kulturyttring som var häftig och som unga höll på med.
Folkmusik eller popmusik, det är en sådan klassisk motsättning som varit stor inte minst i Sverige. I Brasilien är den inte lika tydlig, många av de största brasilianska musikerna som Gilberto Gil placeras inom det som kallas Musica poular brasileira. Ordet popular kan översättas både som folklig och populär och denna populärmusik innehåller mycket folkmusik.
Från och till har Sebastian spelat mycket popmusik och blandat in ”en massa knasiga slagverksinstrument” som pandiero eller tantã. Populärmusiken ligger inte så långt från folkmusiken som många tror, menar Sebastian. Mycket av det som är popmusik idag kommer att bli folkmusik om några år.
– När jag hör modern amerikansk popmusik som hip-hop och crunk hör jag direkt den afrikanska musiken den kommer ifrån. När jag går på en Candomblé förstår jag direkt var James Brown har sina rötter. Jag ser ingen skillnad mellan kommersiell och ”konstnärlig” musik. Jag säger som Duke Ellington, det finns bara bra och dålig musik.
I Brasilien har musiken en mycket stark politisk och social roll. Här i Bahia finns det flera hundra projekt som använder musik som ett sätt att rädda barn och ungdomar från att hamna i droger och kriminalitet. Helt nyligen var Gilberto Gil kulturminister, under diktaturen var han en av många musiker som var en spjutspets mot militärernas styre. Musiker tvingas ofta ta ställning i sociala frågor och det påverkar naturligtvis också Sebastian som börjat intressera sig allt mer musikens ideologiska funktion. Men det betyder inte att han vill spela slagordsmusik.
– Man skulle kunna ropa ”nej till rasism” från scenen. Men jag tror att det är mycket effektivare om man ser mig, Maria Stellas, Mamadou Sene och några till i Ale Möllers band på scen som brorsor och uppenbarligen har hur kul som helst. Då behöver man inte säga så mycket mer.
