Revolution kan väl låta lite våldsamt.
I valkampanjen var Enhedslistens Johanne Schmidt-Nielsen tvungen att förhålla sig till partiets principprogram som hyllar både revolutionen och kommunismen. För tre år sedan var det Villy Søvndal från Socialistisk Folkeparti (SF) som måste bortförklara att partiet principiellt siktar på att avskaffa kapitalismen. Sedan dess har SF infört ett så kallat reformprogram, som skall skymma de mer revolutionära tendenserna i det gamla principprogrammet.
Nu har turen kommit till Enhedslisten, som också ska anpassa sig till den nya tiden. Det framgångsrika partiet vill knappast fortsätta insistera på ”revolutionens nödvändighet”.
Moderna politiska partier vill kommunicera med ett klart språk som väljarna förstår. Men det handlar inte bara om nya ord. Världen har förändrats sedan principförklaringarna arbetades fram och det finns inte längre någon som tror på förverkligandet av de röda teorierna.

Det utopiska sättet att odla ideologier på, drömmen om att man kan ändra världen i grunden, det är en föreställning som dog med John Lennon, säger författaren och filosofen Peter Thielst, som har skrivit en bok om utopier.
Claus Bryld är professor i historia, har i åratal forskat om vänstern och har själv varit medlem av Socialistisk Folkeparti och Venstresocialisterne.
Diskussionen om revolutionen är ett urgammalt tema. Det har med mål och medel att göra, förklarar han och hänvisar till marxisten Eduard Bernsteins revisionism:
Här är målet ingenting, men rörelsen allt.
Därmed är reformer, istället för revolution vägen till att ändra det kapitalistiska samhället. Ända fram till 1920 talade också Socialdemokraterna för en revolution som skulle leda till ett samhälle med lika möjligheter för alla. Och även om den ryska revolutionen skrämde bort Socialdemokraterna från den revolutionära vägen, kunde man ännu på 1930-talet höra Thorvald Stauning (Socialdemokratisk partiledare och statsminister, övers. anm) ge Karl Marx rätt i att kapitalismen hade misslyckats. Bryld pekar dock på att Socialdemokraternas mål eller utopi, avskaffandet av ojämlikheten, är ett slags revolutionärt krav.

Ett samhälle med lika möjligheter skulle kräva att fullständigt jämlika villkor vad gäller utbildning och hälsa. Frågan är om det är möjligt utan att samhället övertar produktionsmedlen. Men det talar man inte längre om hos Socialdemokraterna. Och det är färre och färre som gör det i SF.
Socialism som begrepp är inte heller något som de socialdemokratiska politikerna pratar speciellt mycket om, påpekar Bryld.
Men utan dessa mål har inte de här partierna sitt berättigande. Då kan man lika gärna låta Radikale Venstre (ett liberalt parti, övers. anm.) ta över. De vill också reformera samhället, ha mer jämlikhet, men utan att ha någon långsiktig utopi.

Enligt professorn är utvecklingen bort från det revolutionära principprogrammet, som Enhedslisten själva kallar ”dammhögen”, ett uttryck för en realism efter tio års borgerligt styre. Jakten på maktskifte, tillsammans med sovjetkommunismens spöken ökar ivern att städa ur formuleringarna.
Det skulle vara en stor fördel för Enhedslisten om man strök begreppet kommunism. Man kan inte använda det utan att framkalla dåliga bilder.
När det kommer till begrepp som ”revolutionens nödvändighet” efterlyser Bryld en mer konkret definition av revolution, till exempel en grön variant, som skulle ge mer mening än den dogmatiska föreställningen om ett arbetaruppror med övertagande av produktionsmedlen från den kapitalistiska klassen.
Den inträffar snabbt och våldsamt och frågan är om det inte är ett föråldrat begrepp. Världen ser ju helt annorlunda ut än för 50 år sedan.

Bryld pekar på SF:s Grete Holmsgaard som ett exempel på modernisering i vänstern. På sin tid i Venstresocialisterne var hon bland dem som argumenterade för ett så kallat ”rött undantag” som skulle göra det möjligt att upphäva demokratin en viss period om de fick makten. Därmed skulle revolutionen kunna genomföras. Senare blev Holmsgaard känd som en SF-are som talade varmt för EU-medlemskap.
Men trots det nödvändiga med modernisering varnar Bryld för att vänstern förlorar målet ur sikte.
– Strävan att nå ett mer jämlikt samhälle är ett hopp eller en längtan som inte existerar i de borgerliga partierna, som vill förändra för att bevara. Vänstern har alltid velat ha ett annat samhälle. Revolutionsbegreppet är förlegat, men inte det målet, säger han.
Man måste hitta fram till en form för en föreställning om vart man vill. Det finns ju också moraliska föreställningar som är mycket viktigare inom vänstern än man ofta tänker på, säger han och hänvisar till både önskan om jämlikhet och universialismen som betyder att alla människor har lika värde.
Fokusgrupper och presstrateger har gjort sitt intåg i vänstern. Morten Thing, som är historiker och debattör i den danska vänstern, gillar planerna på nya principprogram. Men det är pressen som tvingat partiet till förnyelse, menar han.
När journalisterna ställer frågor har de som förutsättning att det aldrig kan komma något efter kapitalismen.
Enligt Thing kan revolutionen i dogmatisk betydelse, ersättas av en ny typ av omvandling. Han hänvisar till den samhälleliga revolution internet har medfört, eller visionen om ett grönt samhälle som är viktig i Enhedslistens politik.

Enhedslistens Johanne Schmidt-Nielsen går inte in i debatten om vad som ska stå i det nya principprogrammet. Men väldefinierade mål och utopier tar hon starkt avstånd i från:
Jag vill starkt varna för partier och personer som har färdiga svar på hur det perfekta samhället ser ut. Jag tycker historien har visat skrämmande exempel på hur det kan gå.

Översättning och redigering: Aron Etzler