ARGENTINA:

Som kandidat för ”Segerfronten” omvaldes Cristina Fernández de Kirchner till en ny mandatperiod på fyra år. Hon fick nära 54 procent av rösterna när 28 miljoner röstberättigade argentinare lade sin röst. Avståndet var nära 37 procent till tvåan från den Breda Progressiva Fronten. Cristina Kirchner blev den första kvinnan i Latinamerika som omvaldes på presidentposten och det i avsaknad av sin man, Nestor.
Vad är orsaken till den överväldigande segern, frågar jag Ingrid Storgen, författare med förflutet i den argentinska vänstern?
– Till skillnad mot de föregående regeringarna prioriterade paret Kirchner åtgärder som i praktiken var baserade på social rättvisa. De försvarade Argentinas position som icke allierad i världen och de lyckades dessutom förbättra den krisdrabbade ekonomin.
Nestor Kirchner hade redan 2003 inlett en motsatt politik till nyliberalismen. I denna gick han till offensiv genom att införa en statlig reglering som syftade till att återindustrialisera Argentina. Målet var att bromsa importen och införa en ekonomisk och social politik som fördelade bördorna mer rättvist. År 2003 var statsskulden 130 procent av BNP. Idag uppgår den till 50 procent. Fattigdomen och arbetslösheten reducerades starkt. I denna relativt ”fasta” politik vann den politiska strömning som paret Kirchner representerade inom Peroniströrelsen stort stöd vilket bekräftades den 23 oktober.

COLOMBIA:

I kommunal- och regionalvalen förlorade praktiskt taget varenda kandidat som utmärktes för att vara anhängare av eller hade fått stöd av den förre presidenten Alvaro Uribe. I huvudstaden Bogota, där borgmästarposten, landets näst viktigaste post efter presidenten, hade innehafts av vänsteralliansen Polo Democratico, vann Gustavo Petro. Han är före detta gerillasoldat i M19 och ingick också i ”Polo” fram tills för ett år sedan då han bröt sig ur.
Farc-gerillan hade inför valet uppmanat befolkningen till valbojkott men uppgav i en kommuniké att man inte skulle störa valet med undantag för de kandidater som är öppna anhängare av eller som fått stöd av de paramilitära dödsskvadronerna. Soffliggandet var också det som karaktäriserade valet i Colombia. På landsbygden, där gerillan har sitt fäste, uppgick valbojkotten till 80 procent på många platser. I Bogota avstod närmare 53 procent från att rösta. I den näst största staden Cali 58 procent och i Barranquilla 53 procent.

GUATEMALA:

I söndags genomfördes den andra valomgången i presidentvalet. Det stod mellan företagsledaren och högerkandidaten Manuel Baldizón, från partiet Líder och den pensionerade generalen och chefen för den blodbesudlade militära underrättelsetjänsten under kriget på 1980-talet, Otto Pérez Molina, från Partido Patriotica. Guatemala har från och med januari nästa år en militär som president som lovar vad han tillämpade under inbördeskriget; hårda tag.
Den progressiva mexikanska dagstidningen La Jornada rubricerades valet i söndags som ”Återvändandet av folkmördarna”. Ingen av de två kandidaterna har ett verkligt konkret program för att bryta den hjärtskriande fattigdomen och alla de sociala orättvisor som den nyliberala modellen representerar.
”Otto Pérez Molina gjorde karriär inom armén genom att samordna massakrer på civila i bondesamhällen där han mördade verkliga eller presumtiva gerillasoldater. Det finns filmdokument som visar honom när han står bredvid kropparna för hans offer och förklarar med en iskall kyla de reglementera metoder som användes i ett det smutsiga kriget som utfördes av militärregimerna som orsakade mer än 200 000 döda”, understryker La Jornada.

NICARAGUA:

I söndags gick även Nicaragua till president- och parlamentsval. Valet blev en storskräll för den sittande vänsterregeringen FSLN, den forna gerillarörelsen som befriade Nicaraguas folk från den USA-stödda Somozadynastin den 19 juli 1979. Alla opinionsundersökningar gav den sittande president Daniel Ortega en bekväm seger, vilket bekräftades i valresultatet.
President Daniel Ortega, som ställde upp till återval, fick vid denna pressläggning nästan 63 procent av rösterna. I valet till Nationalförsamlingen beräknas FSLN få uppskattningsvis 59 mandat, vilket är tre mandat mer än kvalificerad majoritet, som är 56 av de 92 ledamöterna. Det ger regeringen en bekväm position att styra det fattiga landet jämfört med den gångna perioden, då oppositionen hade majoritet i Nationalförsamlingen och gjorde allt för att obstruera regeringsarbetet. Detta har varit oerhört framgångsrikt under mandatperioden.
Oppositionen å sin sida var i valet splittrad i tre liberala strömningar och fick inte mer än 35 procent tillsammans. Det socialdemokratiska partiet MRS gav sitt stöd till det liberala PLI-partiets presidentkandidat, Fabio Gadea. Han är en rik företagare som 1982 skapade en politisk front för de USA-stödda ”Kontras” som han styrde från Costa Rica. Gadea fick drygt 30 procent.
PLI-MRS anklagades för att försökt sabotera valet genom att byta ut inte mindre än 19 000 av sina valförrättare. Till deras förvåning accepterade den Nationella Valtribunalen åtgärden som gjordes bara tre dagar innan valets genomförande, varför det inte fanns någon förevändning för att anse valet illegitimt.
Fabio Gadea sa på måndagseftermiddagen att han inte accepterar valresultatet. Men valobservatörerna från EU och OAS hade inget att invända mot valresultatet. De riktade kritik mot att ett antal OAS-observatörer inte hade fått tillträde till ett antal vallokaler på söndagsmorgonen, ”men detta löstes genom att vi ringde till valförrättarna”, sa Roberto Rivas, Valtribunalens oberoende ordförande.
Observatörerna sa i en kommuniké att ”under den tid som kommissionen (OAS) befann sig i vallokalerna kunde inga onormala relevanta observationer konstateras”, sammanfattade OAS-kommissionen.
Olika USA- och EU-finansierade NGO-grupper i Nicaragua, som har en kritisk hållning mot sandinistregeringen som de ofta beskriver som ”diktatorisk”, gav oppositionen stöd i sina anklagelser om valfusk, något som inga valobservatörer eller partier kunnat styrka.