Det spanska paret har precis tagit in desserten.
– Espléndido! Utsökt, säger Veronica Conca medan maken José Antonio Vidal slickar sig om läpparna och säger; här ska jag komma tillbaka fler gånger innan vi reser tillbaka till Valencia.
Vi befinner oss på en nyöppnad restaurang med det symboliska namnet la Moneda Cubana, det Kubanska Myntet. Ägaren, Miguel Morales Menéndez ser nervöst belåten ut.
Veronica Conca har ätit grillade skaldjur, José Antonio Vidal en Parrillada av kött, en mäktig måltid. Priserna ligger mellan 6-12 CUC (46-92 kronor), den konvertibla kubanska peson för turister. Hummer är en särskild prisklass och den kostar 18 CUC (cirka 140 kronor). Spanjorer brukar vara kräsna och drar sig inte för att kritisera rakt ut om maten är halvdålig eftersom de har ett av världens bästa kök. Men här sitter nu José och pöser med en Crème Brulée. Veronica dricker rött vin, äter ost och kex och blickar mot horisonten.

Utsikten från terrassen är vacker. Bara några hundra meter bort flyter ett fartyg ut från Havannas hamn. Bakom fartyget ligger fästningen El Morro där den spanska kolonialmakten och Batistadiktaturen fängslade den politiska oppositionen. Längre inåt hamnen står den stora Kristusstatyn och blickar utöver denna del av Havanna. Och ett kvarter inåt i Gamla Havanna ligger den anrika katedralen. La Moneda Cubana ligger mitt i turistkvarteren i Gamla Havanna. Och den går mycket bra. Men det är också en del av något nytt som händer på Kuba – öppnandet av en privat tjänstesektor.
Tidigare fanns det teoretiskt sett samma möjligheter att öppna restaurang på Kuba. Men en rad olika faktorer gjorde att de små “garagerestaurangerna” aldrig fick någon betydelse. Bland annat fanns en maxgräns på hur många som fick anställas. Då var det tolv personer. Men med det nya systemet kan privata ägare anställa upp till 50 personer.
För  ägaren till la Moneda Cubana Miguel Morales Menéndez har den nya linjen från det kubanska kommunistpartiet betytt mycket.
– Jo, efter partikongressen i april har det blivit enklare och lättare. Men förändringen inleddes flera månader innan. Själva startade vi den 8 januari i år, säger Menéndez när vi slår oss ned vid ett grannbord till José och Veronika.
– Partibesluten togs för att förbättra tjänstesektorn. Den befann sig i ett dekadent tillstånd, säger Menéndez.

När Revolutionen segrade den 1 januari 1959 inleddes en period av maktstrider. Revolutionärerna i gerillan, ledda av Fidel Castro och 26 maj-Majrörelsen, studentfederationen och kommunistpartiet ville fördjupa den politiska och sociala processen. Mot detta block stod diverse olika borgerligt demokratiska nationalister som ville bli av med Batistadiktaturen. Men den var inte intresserad av att förändra det politiska och ekonomiska systemet i dess grundvalar.
När CIA utlöste och led nederlag i Grisbuktsinvasionen den 15-19 april 1961, förvandlades revolutionen till vad Fidel Castro myntade som dess ”socialistiska karaktär”. Mot hamstring och kontrarevolutionens sabotage- och våldsaktioner, togs i stort sett all privat egendom och affärsrörelse över av staten. I flera fall gick det till våldsam överdrift när till och med stekt ägg-försäljning i gathörnet nationaliserades. ”När vi trodde att vi gick med stormsteg mot kommunismen gjorde vi i själva verket avsteg på vägen mot socialismen”, sa Fidel i ett tal i mitten av 1970-talet.

Mitt i vågen av förstatliganden stod restaurangen la Moneda Cubana. Miguel Morales Menéndez farfar öppnade den tre våningar stora restaurangen redan 1924. Men 1964 förstatligades den. I dag, med facit i hand, var det en helt onödig nationalisering som egentligen bara ökade byråkrati och administration. Men då, i en revolutionär hetta och, var det få som ifrågasatte de ekonomiska konsekvenserna.
Senast jag besökte Kuba på Flammans uppdrag var i februari 2007. Då spåddes en snar djup allmän kapitalistisk kris av de kubanska ekonomerna, något som också slog in i september 2008. Men vad de inte uttalade då, var deras egna farhågor om en djup kris för den kubanska ekonomin. Krisen hade kunnat förvandlas till en politisk kris. Och det är, menar initierade kubaner och bedömare av Kuba, i det ljuset man ska se det uppseendeväckande beslutet att öppna för privata företag med så många som 50 anställda.
Med partikongressens beslut att öppna för privata initiativ, bokstavligen exploderade en våg av över 300 000 ansökningar till de kubanska myndigheterna för att ”öppna eget” eller att ta anställning på ett privat företag. Sedan tidigare arbetar totalt 338 280 personer ”för egen räkning” som det heter, på Kuba. Häften av dem, 161,731 har tillkommit sedan den 26 oktober 2010, alltså under det senaste året.

Det handlar inte bara om att gå på privat restaurang. Över 100 tjänstesektorer erbjuder i dag sina tjänster. I Havanna möts besökaren av en armada av privata taxibilar. De gamla raggarvrålåken som Chevrolet Impala, Dodge eller Plymouth tuffar snällt vidare på Havannas gator. De fylls av kubaner som betalar en spottstyver för detta transportmedel, de flesta privata taxibilar kör för en fastställd prislista. Överallt har privata små kiosker med privata urmakare, rörmakare, bagare och frisörer öppnat eget. Och de tjänar pengar, intygar mina vänner i den kubanska huvudstaden.
– Villkoren för att öppna eget har förenklats. Du gör en framställan till arbetsmarknadsministeriet om vad du vill arbeta med, dina erfarenheter och tidigare meriter. Om det gäller öppnandet av restaurang, får du ett besök av hälsovårdsmyndigheterna som gör en inspektion för att se att deras regler följs så att ingen insjuknar, säger restaurangmagnaten Menéndez.
I hans fall kunde han visa upp 20 års erfarenheter inom restaurangbranschen från de flesta stora och världsberömda turisthotellen i Havanna.
En sak är att få tillstånd att öppna en restaurang. Men i ett samhälle där det råder uppenbar brist på råvarorna till flera av de rätter som står på menyn, hur fixar man en sådan sak? undrar jag. Var gör han sina uppköp efter färska råvaror med hög kvalitet?
– Utbudet har förbättrats radikalt. Jag köper råvarorna av återförsäljarna på jordbruksmarknaden. Fisken köper jag direkt av fiskarna. De andra produkterna köper jag här i Gamla Havanna. Priserna är fastställda av staten och gäller för alla. Det är möjligt att priserna flexibiliseras längre fram och jag tror att det skulle vara bättre.

Hur är det då att vara kapitalist inom socialismen? Betraktas man som kontrarevolutionär? Menéndez blir lite ställd på frågan och skrattar lite nervöst. Men finner sig.
– Nja, det tror jag inte. Socialismen säger att små företag bör administreras privat. Det är det som nu har börjat tillämpas. Staten förlorar mycket tid på att kontrollera denna samhällssektor när den bör ägna sig åt andra uppgifter. Nu ser den att småföretag fungerar bättre i enskilda händer i stället för att allt är centraliserat. Staten stimulerar (det privata ägandet) genom att vi slipper betala skatter och avgifter för de fem första anställda, säger en nöjd företagare i Gamla Havanna.
Förhållandet mellan skattemyndigheterna och företaget regleras enligt lagen. Den säger att Menéndez ska betala tio procents skatt på den omsättning han redovisar. Menéndez gör sedvanliga skattedeklarationer och skatteinspektören dyker då och då upp på restaurangen som vilken skatteinspektör som helst i ett annat land. Han betalar sjukvårds- och andra avgifter för sina 20 anställda. De anställda jag talar med säger sig vara mycket nöjda med både arbetet och lönen, som är högre än i de statliga företagen.

Expansionen av den privata tjänstesektorn går hand i hand med minskningen av den statliga sektorn. Jag pratar med Isabel Hamze, chef för arbetsmarknadsministeriet i Havannaprovinsens 15 kommuner. Hon inskärper att det handlar om ett politiskt beslut.
– Den statliga sektorn ska reduceras i den beslutade omstruktureringen vilket innebär att tusentals arbetare ska överföras till den produktiva- och tjänstesektorn.
I grund och botten betyder det att en stor del av den offentliga verksamheten slimmas.
– Till exempel, beslutet innebär att en av mina två sekreterare ska bort. Och hon söker då tillstånd för att arbeta i någon produktiv eller tjänsteverksamhet, säger Hamze.
Den nya privata tjänstesektorn byggs till största delen av personer som tidigare arbetat i offentlig verksamhet. Men där finns också 13 503 pensionärer som vill dryga ut sin pension och 14 227 personer som vill dryga ut sin lön genom att jobba extra. Där finns också hemmafruar, som nu söker sig till tjänstesektorn. Men statistiken är hittills tydlig – de flesta som vill arbeta ”för egen räkning” är män.
– Av de sökande är 63 procent män och 37 procent kvinnor, säger Isabel Hamze. En majoritet är i åldern 30-60 år.

Miguel Morales Menéndez är på så sätt typisk för den nya vågen av kubanska småföretagare. När han berättar vad skillnaden egentligen är mellan att arbeta på en statlig restaurang och den privata han nu driver påminner det mycket om vad Isabel Hamza sagt om bantningen av den offentliga sektorn.
– Det jag gör i dag gjorde tidigare tre personer, förklarar Menéndez. Det är administration och bokföring och en del andra sysslor inom restaurangen. Samtidigt arbetar jag i köket eller på andra platser där jag behövs, säger han allvarligt.