– Det finns ingen bostadsbubbla. Det är förbannat skitprat.
Mannen på andra sidan bordet var riktigt arg. Pubkvällen i Dublin höll på att gå alldeles fel. Jag hade sagt att Irlands extrema fastighetspriser var en bubbla. Den arge mannen var mäklare och en bekant till min vän. ”Man har rätt till olika åsikter” sa min vän och började prata fotboll istället. Det var hösten 2006 och förenat med fara att kritisera den keltiska tigerekonomin.
Irland var det nyliberala föredömet som hyllades av EU. Irlands LO kritiserade regeringen för att bara sänka skatter och ge storbolagen rätt till enorma skatteavdrag. LO ville fondera pengar för framtiden. Enstaka ekonomer sa att den av EU fastställda räntan var för låg för Irland, att landets ekonomi var överhettad. Landets dåvarande premiärminister Bertie Ahearn svarade iskallt: ”De som säger att vår ekonomiska utveckling inte är hållbar bör begå självmord”.  

Banksektorn var avreglerad och ägnade sig åt mycket riskabla låneoperationer på de stora marknaderna, men också gentemot vanligt folk. Jag minns när vi köpt vår bostad. Vår ekonomiske rådgivare uppmanade oss att låna mer för konsumtion. Vi sa nej. Många andra gjorde inte det. Bankerna sa att det var riskfritt.
Men det var inte sant. Hösten 2008 slog finanskrisen till. De irländska bankerna stod inför konkurs. En sen natt fick de regeringens ekonomiska garantier. På morgonen var skulderna överförda till Irlands folk. Bostadsbubblan sprack. Arbetslösheten exploderade. Sparpaket pressade ner inkomsterna dramatiskt. 2009 hade jag och min fru plötsligt 20 procent lägre total inkomst. Det var svårt. Men för den som var skuldsatt över öronen och förlorade jobbet så väntade desperation. Bara längs vår gata i Dublin begick tre förtvivlade män självmord inom några månader.
Män som trott på ”den ekonomiska utvecklingens hållbarhet”. På en fest hos min vän mötte jag återigen hans bekant. Mäklaren var arbetslös, svårt skuldsatt och tystlåten. Jag kände oro.

Nyliberalerna i EU låtsades inte om att de nyss hyllat Irland. Istället sas det att Irlands offentliga sektor blivit för stor. Men det var inte sant. Det var regeringens beslut att överta bankernas spekulationsskulder som skapade de enorma offentliga underskotten. Inte heller kan man påstå att välfärdsstaten utvecklades för mycket under tigeråren. Några exempel: En dagisplats kostade föräldrarna 10.000 kronor i månaden. Skolorna fick statsbidrag men måste själva stå för 20 procent av de löpande utgifterna. Det insamlades genom loppmarknader och privata bidrag. Skolböcker och uniform måste man köpa själv. Vart sjätte irländskt barn växte upp i hem som, enligt UNICEF, betecknades som fattiga. Och det var för tre år sedan. Nedskärningarna inleddes från det läget.

Politiker som stöder EU/IMF:s åtstramningsprogram säger att Irland nu framgångsrikt bekämpar krisen. Senast hörde jag Maria Wetterstrand i Agenda nämna Irland som ett föredöme, till skillnad från Grekland. Det låter som om krisen redan lösts. Men det är inte sant. Den officiella arbetslösheten ligger fast på drygt 14 procent. Den reella arbetslösheten är betydligt högre. Nedskärningarna bryter ner den offentliga sektorn. Massemigration är åter ett irländskt faktum. ”Den fortsatta åtstramningspolitiken skapar djup och bestående skada i vår ekonomi och vårt samhälle” skriver Irlands LO och konstaterar att ”långtidsarbetslösheten hotar den sociala sammanhållningen och demokratin.” Och då återstår det åtminstone tre år av EU/IMF:s högerekonomiska sparprogram. På EU:s order drev regeringen nyligen igenom beslutet att betala 700 miljoner euro till ägarna av obligationer i Anglo-Irish Bank. Pengar som istället kunde ha investerats i nya jobb.

Hur gick det för min väns bekant? Jo, mäklaren fick jobb. I den nya statliga institution som tagit över bankernas sjuka lån till byggbolag som nu konkursat. Det kan han en hel del om. Jag är glad att han lever.