”Som en strömning av framsteg mot en union av politisk, ideologisk och kulturell mångfald men inramad av en gemensam identitet i Latinamerika och Karibien”, så karaktäriserar Venezuelas utrikesminister Nicolas Maduro, bildandet av den nya kontinentala gemenskapen, CELAC.
Ecuadors president Rafael Correa är kanske den statschef som hårdast har verkat för skapandet av den nya organisationen.
– Det är inte möjligt att de latinamerikanska konflikterna ska behandlas i Washington. Partiskheten från OAS:s (de Amerikanska Staternas Organisation) sida är uppenbar, menar Correa, med hänvisning till USA:s kontroll av OAS.

Bygga en stark motkraft

Han anser att det OAS gör är en kopia av Världsbankens uppfattning. Men såväl Världsbanken som Internationella valutafonden (IMF) har förlorat en stor del av sin “ammunition”. De latinamerikanska staterna befinner sig i en ekonomisk klart mer gynnsam situation än för 20 år sedan. Därför har dessa “imperiets utpressningsorgan”, som Evo Morales kallar de två finansorganen, förlorat en stor del av sin kraft att pressa Latinamerika till underkastelse. Latinamerika befinner sig till stor del i en helt annan situation än krisernas Europa.
Staten som organ för social och ekonomisk utveckling har i stället för att gradvis avrustas förstärkts. Strategiska samhällssektorer har nationaliserats och har skapat en ekonomisk buffert som möjliggjort för regeringarna att stå emot den internationella kapitalistiska krisen, menar till exempel Carlos Martinez Garcia, före detta ordförande för den spanska filialen av Attac.
Han hävdar att de mest progressiva och revolutionära regeringarna i Latinamerika sedan flera år verkar för en ny Allians syd-syd med målet att bygga upp en stark motkraft som kan stå emot den kapitalistiska nyliberala modellen. Alba-gemenskapen har visat fördelarna när länderna i syd går samman och samarbetar i stället för att låta sig spelas ut mot varandra under överinseende av Världsbanken, IMF och USA.

Målet: slå sönder ALBA

Martinez anser, i likhet med den latinamerikanska vänstern, att det finns öppna kollaboratörer med såväl USA som med den extremhöger som spanska Partido Popular representerar i Latinamerikas oligarkier. Men där finns även den Socialdemokratiska Internationalen (IS) som flyter samman i en gemensam ideologisk strategi med såväl USA som Aznar.
Spetsen är riktad mot Venezuela och de politiskt mest avancerade staterna i Latinamerika. Målet är att slå sönder Alba inifrån, menar Martinez.
Flera försök från OAS att illegitimera valprocessen i Nicaragua är det senaste exemplet på denna konspiration. Ett annat är avslöjandet när Alvaro Uribe i ett telefonsamtal förra veckan uppmanade Stor-Caracas antichavistiske borgmästare Antonio Ledezma, att organisera demonstrationer mot Chavez inför bildandet av Celac nu på fredag och lördag. Inte för inte döptes Uribe till ”Andernas Sharon”, med avseende på den israeliske general Ariel Sharon som USA:s gendarm i Mellanöstern.

Historiskt

Drömmen om ett enat Amerika väcktes av frihetshjälten Simon Bolivar när han 1812, i sitt manifest från Cartagena, uttalade behovet av att skapa ett enda latinamerikanskt fosterland, både i ekonomiska som i politiska termer.
Och på fredag och lördag (2–3 december) samlas statschefer från 33 stater söder om Rio Grande för att uttala sig för bildandet av De latinamerikanska och karibiska staternas gemenskap, på spanska förkortat till Celac. Endast USA och Kanada är exkluderade, enligt beslutet från Cancun, Mexiko, 2010.
De flesta statscheferna anser att bildandet av Celac är historiskt. För första gången under republikernas historia kommer kontinentens råvaruproducerande och exportörer av mänskligt kapital till USA och Kanada själva att sätta dagordningen för sin framtid.

Inte folkens intresse

Två veckor innan statskuppen i Honduras, samlades OAS till möte i landets näst största stad, San Pedro Sula. På dagordningen stod en fråga; Kubas återinträde i organisationen. Patricia Rodas, utrikesminister i Manuel Zelayas regering, höll i konferensen. Efter 14 timmars plenum tog USA:s OAS-minister Rodas vid sidan av konferensen och sa vredgat att Hillary Clinton hade väntat i 13 timmar på att få tala. Rodas svarade kort; ”Latinamerika har väntat i 40 år på att få ordet”. Clinton lämnade Honduras några minuter senare utan att ha fått tala och reste till Bumarak i Egypten. Två veckor senare, den 28 juni 2009, utlöstes den militära statskuppen i Honduras.
Bolivar ansåg att bildandet av ett enat Amerika var ett vapen mot den då uppåtstigande kolonialismen från norr. Han menade att USA:s ekonomiska och politiska avsikter inte sammanföll med folkens intresse. ”USA verkar vara förutbestämd av försynen att i frihetens namn invadera Amerika med elände”, var Bolivars sammanfattning av den framväxande USA-imperialismen. USA-presidenten James Monroes doktrin uttrycktes då av denne själv 1823: ”Amerika åt amerikanerna”.
I maj 1948, mitt under det kalla kriget, bildades den organisation som Che Guevara skulle döpa till ”USA:s ministerium för koloniala frågor”, OAS. Kanske den till slut begravs definitivt av de stater som sett sitt territorium invaderas av USA oräkneliga gånger men med stöd från OAS.