Den 12 januari 2009 satt jag bänkad framför Guldbaggegalan och tittade andäktigt på prisutdelningen. Jag älskar filmgalor, det är nästan så att jag klär upp mig varje år inför Oscarsutdelning. Jag tittar på klänningarna, lyssnar på talen, och tycker och tänker om årets filmer. Varje år tittar jag så också på Guldbaggegalan och är alltid förtvivlad över att den svenska filmeliten klär sig så illa, att talen är så tråkiga och att filmerna är så dåliga. Det som var annorlunda 2009 var varken klädsel eller tal utan att det fanns två riktigt bra filmer som konkurrerade med varandra; Ruben Östlunds De ofrivilliga och Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick. Maria Larsson drog hem alla pris men Östlund inpräntades i det svenska filmmedvetandet.
De ofrivilliga handlar om grupptryck, Maria Larssons eviga ögonblick är en skildring av en arbetarklasskvinnas 1910-tal och hennes relation till en kamera. Tre år senare 2011 har två nya svenska filmer premiär i Göteborg, den ena är Ruben Östlunds Play och den andra är Lisa Ohlins Simon och ekarna. Play är en berättelse om hur ett gäng unga underklasskillar använder sig av fördomar om sig själva (de är svarta) för att råna rika pojkar som är vilse i storstaden. Det är samtid och Göteborgs centrum och periferi skildras. Simon och ekarna är berättelsen om två pojkar som blir vänner, den ena med rika judiska föräldrar och den andre är arbetarklass. Det är 1939 när filmen börjar och fonden blir andra världskriget i ett Göteborg skildrat i centrum hos den rika familjen och periferins skärgård hos den fattiga familjen.
Det är intressant att iaktta att de båda filmerna har klass och etnicitet i fokus, och även om Simon och Ekarna precis haft premiär vågar jag påstå att det inte kommer bli någon debatt kring den filmen.
Det är ett svenskt epos, med påkostade kostymer, riktiga gamla bilar och flygresa till efterkrigstidens Berlin. Det är en vackert sammansatt symfoni av känslor, berättelser, vyer och ett par oförglömliga scener. Skådespelarinsatserna haltar i de stora rollerna och briljerar i de mindre. Det är en storfilm men den provocerar ingen.
Play däremot har väckt en storm, i alla fall i kulturmått mätt. Den har anklagats för att vara rasistisk av bland annat av en gråtmild Jonas Hassen Khemiri, och en alltid lika debattglad Åsa Linderborg menade att filmen var en ansvarslös provokation ämnad för en liten elitpublik bestående av ”invandrarpositiv medelklass i Stockholms innerstad”. Jag håller inte med.
Dels för att Ruben Östlund så tydligt arbetat med att föra ut filmen till just dom ungdomsgrupper som filmen handlar om, bland annat genom att Backa-teatern på Hisingen har haft skolvisningar för högstadieungdomar från hela Göteborg där svenskarna kommer från 200 länder.
Men framför allt försvarar jag den för att filmen så tydligt handlar om klass. Men till skillnad från rasism är det få som vill prata om det. Trots att alla ungdomar i filmen pratar svenska, ingen någonsin nämner ras eller etnicitet så görs så lätt en grupp till etnisk istället för fattig. Man ser etnifierade svarta killar i stället för svenskar utan framtidshopp och pengar. Diskussionen om klass har etnifierats till den grad att ojämlikhet alltmer filtreras utifrån parametrar om landsursprung i stället för klass. Det är som att vi inte kan läsa av vår samtid. Jag behöver knappast säga att ingen skulle få för sig att anklaga Lisa Ohlin för att vara antisemit för att hon porträtterar judar utifrån vissa fördomar – de är rika. Vi har lärt oss filtrera det genom historiens lärdomar.
Ruben Östlund är den stjärna på den svenska regissörshimlen som jag länge har saknat. Någon som vill gå sin egen väg konstnärligt samtidigt som han vill berätta om sin samtid. Att se Östlund gå från De ofrivilliga till Play var som att se Alejandro Gonzalez Iñárritu gå från Babel till Biutiful, en regissör bli vuxen, som vågar ta en bit av verkligheten skära ut den, skärskåda den och ta ställning. Någon som vågar – trots de förväntade klichéanklagelserna om rasism – att beskriva ett brutalt klassamhälle där svenskar rånar svenskar.
Jag misstänker att det kommer bli en Guldbaggegala till där två bra svenska filmer tävlar
mot varandra, och fortfarande finns det hopp om att Svinalängorna kommer till Oscarsgalan och det känns häftigt att återigen glädjas åt svensk film.