Inför årets V-kongress ligger i vanlig ordning ett flertal motioner för en skärpning av den partiskatt som finns inskriven i stadgan. Partistyrelsen har yrkat avslag men går några motionärer till mötes i ett par ändringar i dagens stadga och praxis. Det är välkommet. Men vi behöver gå längre. Idag ser skatten olika ut på olika håll. Vårt förslag är enhetligt, sätter ett tak på inkomster från partiuppdrag på cirka 27 500 kronor efter skatt och skulle ge ett rejält tillskott till partikassan.
Varför partiskatt? Det finns flera svar på den frågan. Ett av de tyngsta är att den ger partiet större inkomster så att vi kan finansiera en utökad verksamhet, utefter kongressens och styrelsens prioriteringar. Om vi istället låter riksdagsledamoten behålla hela sin inkomst efter skatt får vi mindre över till att lägga på andra prioriterade områden. Det är enkel matematik.
Men tillhör verkligen riksdagsarvodet Vänsterpartiet? Det är självklart inte så enkelt. Men betänk att partimedlemmen aldrig hamnat i riksdagen om inte partiet backat upp kandidaturen. Om inte många, många aktivister lagt sin fritid på att kampanja för att få så många på listan som möjligt bli invalda. Riksdagsledamoten är en del av ett politiskt maskineri där vissa lägger sin fritid och andra tjänar sitt levebröd på detsamma. Ett ömsesidigt beroende är etablerat redan innan ledamoten blivit vald.
En vanlig invändning mot partiskatt på parlamentariska uppdrag är att ledamöterna har ett tufft jobb. Inget snack om den saken, men har studenten eller undersköterskan som lägger all sin fritid på torgmöten, bladning, debattkvällar och dörrknackning det mindre tufft? Eftersom den sortens frågor är omöjliga att besvara nöjer vi oss med att konstatera att utomparlamentariska uppdrag inom partiet inte ger en krona i ersättning. Och det sätter arvodet i perspektiv.
Idag har Vänsterpartiet en sifferlös skrivelse i stadgan som tillåter distrikt och lokalföreningar att ta ut en skatt på uppdrag. Detta kompletteras med en överenskommelse mellan riksdagsledamöterna om att betala 5 000 kronor per månad till partiet centralt. Vi tycker att den siffran är för liten och att det är rimligt att kongressen stadgar en enhetlig skälig nivå. Särskilt på högre inkomster.
I motionen från distriktsstyrelsen i Storstockholm föreslås att alla inkomster från parlamentariska uppdrag som överstiger 5/8 av ett prisbasbelopp ska gå till partikassan. I skrivande stund innebär det att en riksdagsledamot får behålla cirka 27 500 efter skatt. Skillnaden mot idag är inte överväldigande, men skatten får ökad legitimitet i och med stadgeskrivelsen och innefattar till skillnad från idag även EU-parlamentariker, lokala parlamentariska representanter och ”politikerpensioner”.
Med den utökade kassan kan vi anställa fler politiskt sakkunniga, göra fler och bättre kampanjer eller understödja den ideologiproducerande verksamhet som partiet är i så stort behov av. Men det finns en ytterligare aspekt av att hålla nere inkomsterna för våra representanter, nämligen den om representativitet, vilket våra holländska kollegor i SP är duktiga på att framhålla. Ett vänsterparti som säger sig representera vanligt folk kan inte ha löner som ligger högt över normalinkomsten, det skapar trovärdighetsproblem. Utökad partiskatt har alltså en dimension som går utöver det ekonomiska och berör det moraliska.
Med ett fastställt belopp inskrivet i stadgan, kompletterat med information om vilka som ska innefattas av kravet samt en offentlighetsprincip blir partiskatt en självklarhet i vår organisationskultur. Med det försvinner också alla otydligheter och kontroverser som omgärdar partiskatten idag, och Vänsterpartiet ökar sin kapacitet att omsätta våra politiska krav till verklighet.
