Uitgang är det första ordet jag ser på flygplatsen i Bryssel. I början ser jag bara flamländska, ord som på ett förbryllande sätt liknar svenska, Noordstation, stadhuis, Centraal Station eller hoofdstaad. Det är först när tåget närmar sig centrum som franskan börjar blanda sig i.
Det är den första paradoxen, det kommer fler. Bryssel är från början en flamländsk stad men nu har de fransktalande vallonerna tagit över och dominerar totalt staden, nattetid. På dagarna reser flamländarna in från sina välordnade gröna villastäder några mil bort till sina välbetalda arbeten i stadskärnan.
Bryssel är brännpunkten i det belgiska dramat. Bryssel är både Jerusalem och Berlin, epicentrum i ett modernt europeiskt drama, ett land som levde utan regering i två år. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det är i hoofdstaden för EU som detta drama utspelas.
– BNP i Bryssel är en av de allra högsta i Europa, ändå är Bryssel en fattig stad, säger Myriam Gérard CSC från Belgiens kristna fackliga centralorganisation, sex av de fattigaste kommunerna i Belgien ligger i delstaten Bryssel.

Belgien är uppdelat i tre delstater, det nordliga Flandern, det sydliga Vallonien där franskan dominerar och så mitt i, men på flamländskt område, Bryssel. Men av politiska skäl är det bara det inre av Storbryssel som tillhör delstaten. De rika kommunerna lite längre ut tillhör Flandern.
Arbetslösheten i Belgien ligger på åtta procent, i Bryssel är den hela 21 procent och för ungdomar 31 procent.
– Vi är en ung stad och blir bara yngre medan Flandern bara blir allt äldre.
Bryssel har också ändrat karaktär, fram till 1979 var det Belgiens viktigaste industistad då industrin kollapsade. Då luktade det choklad på gatorna från de kända chokladfabrikerna. Nu är det en administrativ stad, men få av dem som arbetar i administrationen med höga löner betalat skatt här. EU-parlamentariker och många andra skattar i sina hemländer, medan andra skattar i sina rika villakommuner.
– De som bor här arbetar i servicesektorn och där är det dåligt betalt. Men det finns massor av problem det borde göras något åt, dåliga bostäder med bristfällig isolering. Här finns de arbetstillfällen som skulle kunna ge sysselsättning.

Styrkeförhållandena inom fackföreningsrörelsen är unik för Europa, det är bara i Belgien som det kristna facket, CSC på franska och ACV på flamländska, är större än det socialistiska.  Starkast är man i det katolska Flandern.
– Förut var vi nog lite mer konservativa, men nu närmar vi oss alltmer socialisterna, säger Myriam.
Belgien är unikt genom att ha sju olika regeringar, inte bara den gemensamma och de tre i delstaterna. Det finns också tre så kallade gemenskaper efter språkgrupp, flamländska, franska och tyska, som talas i de östra delarna. Dessa har egna regeringar och är ansvariga för skolor och kultur. Därför finns det inte längre varken utbildningsminister eller kulturminister i den federala regeringen.
– För artisterna i Bryssel är detta mycket märkligt. De tänker inte i språk, de vill arbeta över kulturgränserna, men söker de kulturstöd går det inte.

All undervisning i Belgien är språksegregerad. När Belgien grundades 1830 dominerades landet av en franskspråkig borgerlighet. Gränsen mot Nederländerna var religiös eftersom man där var huvudsakligen reformert. Kring 1930 föreslog en flamländsk politiker att bägge språken skulle talas i skolorna, men det ville inte de fransktalande som fortfarande var den starkaste gruppen. Nu är förhållandena omvända, det är i norr som ekonomin är starkast.
– Det var ett misstag att säga nej då, säger Myriam. Då hade kanske läget kunnat varit annorlunda nu.  
Men det är inte bara språk som hackar upp Bryssel. Kvarteren mellan EU:s institutioner och centrum domineras helt av afrikaner. Runt Noordstation har östeuropeerna tagit över. Flanerar man runt Suidstation är det som att hamna i arabvärlden med slöjor och kalotter och färgsprakande grönsaksdiskar. Längs Avenue de Stalingrad ligger de marockanska tesalongerna tätt. När Muhammed serverar friskt mintte på sin salong känns det som om jag är den förste icke-marockan där på flera år.
– Jag trivs bra här, det är enklare att överleva här än i Marocko, men visst finns det rasism.
Afrikaner jag talar med bekräftar tyst att de mött mycket rasism, vilket också många belgare dystert bekräftar. Myriams fack är i startgroparna för en kampanj mot några företag för att få dem att anställa invandrare.
– Vi måste få dem att anställa andra än sina bekanta och släktingar. Vi kan inte leva i slutna rum.

Utvecklingen i Belgien går åt de alltmer slutna rummen. De tre regionerna dras alltmer isär och här ser vi kanske det nya Europa. Å ena sidan får den europeiska centralmakten ett allt starkare inflytande över ekonomisk  poltik och utrikespolitik. Å andra sidan regioner som blir allt mer oberoende av de nationella regeringarna och bygger upp en identitet byggd på etnicitet.
Bor du i det flamländska Belgien kan du bara rösta på flamländska partier, bor du i den vallonska delen kan du bara rösta på vallonska partier i de gemensamma valen. För en utomstående betraktare kan detta tyckas mycket märkligt. Alla partier har delat upp sig i två. Men bor du i Bryssel kan du rösta på vilket parti du vill och detta har av någon märklig anledning ansetts orättvist. Nu har det nåtts en överenskommelse i denna fråga, så denna rätt har tagits ifrån dem. I gengäld har det förts vissa resurser till Vallonien, som varit mot denna förändring.

Detta har nu löst upp den knut som i två år höll Belgien utan regering. Socialdemokraterna, kristdemokraterna och liberalerna bildar nu en regering, alltså sex partier eftersom alla tre är delade. De gröna hålls utanför eftersom liberalerna tyckt att dessa står för långt till vänster. De anses stå till vänster om socialdemokraterna.
Nieuw-Vlaamse Allianti, det flamländska nationalistiska partiet som vill skilja Flandern från Belgien, hålls utanför regeringen, liksom Vlaams Belang. Det senare ultranationalistiska partiet är en efterföljare till Vlams Blok som förbjöds 2004 eftersom det ansågs rasistiskt. Nu har alla partier sagt sig vägra samarbeta med dem. I maj 2006 dödade Hans Van Themsche två personer, en svart dagmamma från Mali och den lilla flicka hon hade ansvar för och många belgare gav Vlaams Belang skulden för att ett sådant brott kunde inträffa. Vlams Belang tappar nu stöd medan Nieuw-Vlaamse Allianti går starkt framåt i Flandern. De är inte öppet rasistiska men har i grunden samma agenda.
– Alla partier i Belgien vill vara hårdare mot främlingar, utom de gröna och kommunistpartierna, säger Jaak Perquy från det lilla flamländska kommunistpartiet.

Han ser en utveckling där Belgien långsamt driver isär, åtta gånger har konstitutionen skrivits om och varje gång går man ett steg mot delning. Bakom detta ligger ett nyliberalt och ett nationalistiskt tänkande som går hand i hand.
– Vi är rikare och måste få behålla våra rikedomar. Det är så de tänker.
I den främsta industristaden Liege läggs nu stålindustrin ner och 10 000 jobb kommer at försvinna. Alice Minette från det socialistiska facket är bekymrad över framtiden.
– Vi är den fattigare delen och våra industrier försvinner. Nu har man luckrat upp barnbidraget så det kommer att se olika ut i de olika delstaterna. Det är ett farligt steg i fel riktning.
På den punkten är bägge facken rörande överens. För dem och vänstern är en fortsatt marsch mot uppdelning av socialförsäkringssystemet en
omöjlig utveckling om landet skall hålla ihop. Men det finns en stor risk att det blir så och att Europa splittras upp ytterligare, utvecklingen i södra Europa pekar också åt det hållet.