– Den politiska situationen för arbetarklassen i Iran skärps alltmer. Regeringen blir allt hårdare och ökar trycket, men samtidigt blir arbetarna allt mer aktiva.
Mahmoud Salehi är facklig aktivist från Saghez i västra Iran. Fast det blir problem med definitionen för han kan inte säga att han är riktig facklig aktivist eftersom alla fackföreningar är förbjudna i Iran. Han vill snarare kalla sig arbetaraktivist. Den förening där han är aktiv kallas ett bagarsyndikat, där bagare har organiserat sig för att på något sätt kunna kämpa för sina krav. Det viktigaste just nu är att få ut lön, det har de inte fått på två-tre månader.

Fängelse 1 maj

Själv är han numera sjukpensionär, han har problem med sina njurar, bara den ena fungerar och då till 20 procent. Hans problem förvärrades när han satt i fängelse och vägrades vård, detta har också inneburit att han fått hjärtproblem. Sammanlagt har han tillbringat nio år i fängelse för sitt arbete som facklig aktivist.  
Två gånger fängslades han för att han var med och arrangerade förstamaj-manifestationer. De är förbjudna i Iran, men arbetarna brukar ändå avbryta arbetet och gå ut gemensamt på gatorna. Någon regelrätt demonstration blir det aldrig, man samlas i en lokal eller bara på ett torg.
– Det är otillåtet och vi angrips alltid våldsamt av polisen med batonger och tårgas.
De andra fyra gångerna var han med och organiserade strejker, även det är naturligtvis förbjudet, men under trycket av de allt hårdare villkoren i landet blir det allt viktigare. Den ekonomiska situationen är hemsk, en minimilön räcker inte att leva på enligt Mahmoud Salehi.
– Ibland lyckas vi faktiskt få igenom våra krav.

Två fack

Mahmoud Salehi arbetar också med en kommitté för att stödja bildandet av oberoende fackföreningar.  Det har skett två större strejker i landet, 2005 en bussarbetarstrejk i Teheran och 2008 en strejk bland sockerrörsarbetarna. Vid bägge tillfällena fick man igenom sina krav och det har lett till att det ändå finns två fackföreningar i landet.
– Deras ledare sitter i fängelse, regimen försöker knäcka dem. De flesta av medlemmarna har tvingats lämna facket, gör de inte det avskedas de. Men facken finns kvar.
Mahmoud Salehi menar att de internationella sanktionerna gör livet tyngre för arbetarna medan de som sitter vid makten ofta lyckas tjäna på dem. Ändå ställer han sig bakom sanktionerna eftersom de är viktiga av politiska skäl.
Han är övertygad om att verklig förändring i Iran bara kan komma genom de arbetandes rörelse.
– Jag kan inte se någon rörelse som den som kallas den gröna rörelsen i landet, det finns några personer utanför Iran som talar om en sådan rörelse. Det som finns är arbetarrörelsen, ungdomars rörelse, kvinnornas rörelse och studentrörelse.