Den franska presidentvalskampanjen har gått in i sitt slutskede. Totalt finns tio kandidater, men bara fem som har någon betydelse. Första ronden avgörs den 22 april. Till slutronden (6 maj) går bara de två främsta. De fem ”stora” är politiskt från höger: Marine Le Pen, Nationella fronten (FN), extremhöger. Nicolas Sarkozy, Unionen för en folkrörelse (UMP), nyliberal. François Baÿrou, Demokratiska rörelsen (Modem), moderat höger. François Hollande, Socialistpartiet (PS), socialdemokrat. Jean-Luc Mélenchon, Vänsterfronten (FdG), radikal vänster.
Marine Le Pen, ”ärvde” partiledarskapet av sin far (januari 2011). Hon ville ge Nationella fronten en ”respektabel” profil, genom att tona ned rasism och antisemitism. Detta bemöttes positivt i massmedia. Opinionsmätingar gav henne i höstas mellan 20 och 23 procent. Men mycket snart föll hon tillbaka i krav på ultranationalism, invandringsstopp och rasism. Hon trampade helt igenom i debatter med Mélenchon, och har gått kraftigt tillbaka.
Sittande presidenten Nicolas Sarkozy väntade länge med sin kandidatur. Han hoppades att höstens svaga opionsläge (23-26 procent) skulle förbättras. Framför allt har hans klass- och löftespolitik torpederat hans popularitet. Först i mitten av februari deklarerade han sin kandidatur.
François Baÿrou startade den 7 december ifjol. Han hade hoppats på en allians, men Sarkozys maktmissbruk fick Baÿrou att inrikta sig på missnöjet i den moderata högern. Från 7 procent i november nådde han 13 i december, sedan har han stagnerat.
François Hollande blev PS-kandidat efter ett öppet primärval i november 2011. Länge ledde han loppet (30 procent). Med större röstresurser i slutronden än Sarkozy är Hollande favorit. Under växande tryck från FdG, började Hollande låta radikalare (”Jag förklarar krig mot finanssektorn”). Men har sedan alltför ofta bytt fot, menar kritiker både till höger och vänster.
Jean-Luc Mélenchon gick ut först, redan i juni 2011, sedan han valts av FdG (först av sitt egna Vänsterpartiet), sedan av kommunister, vissa kritiska socialister, trotskister, gröna och radikala folkrörelser. Kontakterna med facket är mycket goda.
Hittills har kampanjen handlat mycket om åtstramningspolitik, statsskuld, invandring och krisfrågor.
Marine Le Pen vill avskaffa euron, och återvända till francen, som hon sedan vill devalvera ”för att minska statsskulden”. Hon har ersatt uttryck som ”nationell preferens” (favorituttryck för extremhögern) med ”nationellt företräde” med tanke på den ekonomiska krisen, har motsatt sig nazihälsning, paramilitär klädsel och skinnskallar. Hon kräver invandringsstopp och vill förbehålla fransmän jobb och sociala förmåner. Le Pen använder lagen, som skiljer religion och stat, men tolkar den ensidigt mot islam. Hon är blind inför katolska angrepp på abortkliniker, deras våld mot ”misshagliga” pjäser och filmer.
Nicolas Sarkozy koncentrerar sig på destabilisering och förlöjligande av Hollande. På sina massmöten avslöjar Sarkozy utan skrupler ”Jag ska bekämpa storföretags- och förmögnas ekobrottslighet, befria småföretag, som anställer folk som fyllt 55 från sociala avgifter, införa generösare banklånepolitik för mindre och medelstora företag.”
Han vill också uppmuntra ökat socialt lägenhetsbyggande, lovar moralisera kapitalismen, prioritera kampanjen ”Köp europeiskt”. Men Sarkozys trovärdighet har tagit mycket stryk under hans senaste tio år, först som inrikesminister sedan som president. Hans ”reformer” har alltid gynnat de rika och börskoncernerna.
François Baÿrou hävdar att Sarkozy och Hollande bara använder gamla recept. Baÿrou försöker skapa demoratisk samling av höger och vänster, på grund av den ekonomiska krisen. Hans framtoning är sympatisk. Men liksom 2007, då han gick upp som en sol, har han fallit och fastnat på 13 procent.
François Hollandes politik kallas ofta ”suddig och instabil”. Så snart han blev kandidat kastade han PS program, som han själv varit med om att utarbeta, i papperskorgen. Det har ersatts av Hollandes egna 60 förslag, som anpassas efter omständigheterna. PS betonar som tidigare hårt vikten av taktikröstning redan i första omgången, inte minst för att hejda Mélenchons frammarsch.
Jean-Luc Mélenchon tvekar inte att bekänna sig som marxist. Tidigare utbildningsminister och PS-medlem (vänsterflygeln) bröt han sig ur senhösten 2008 och bildade det radikala Vänsterpartiet PG. Vad Mélenchon planerat inför presidentvalet är en ”folkbildningskampanj”:
1) Perioden juni till september: samla arbetarklassen och dess allierade i social kamp.
2) September till jul: partiprogrammet ”Människan först”, 95-sidig bok, som sålts i 350 000 exemplar. Läsarna uppmanas föreslå förbättringar på ”öppna medborgarmöten” i bostadskvarter, byar och på orter i hela landet.
3) Från januari till början av mars: ”Tag makten vid valurnan”.
4) Mars och april: ”För en ny sjätte republik” via en konstituerande församling en en författning, som återger makten till folket, byggd på revolutionerna 1789, 1830, 1848, 1871 och efterkrigsprogrammet 1945. Parlamentarism, inte ”monarkistisk” presidentmakt.
Hur vill då kandidaterna ta Frankrike ur krisen? Marine Le Pen, Nicolas Sarkozy, François Baÿrou och François Hollande är alla villiga betala statsskulden (85 procent av BNP) till privatbankerna. De accepterar ekonomisk- och social åtstramning, ökad överstatlighet, minskad offentlig sektor och fortsatt nyliberalism. Men Baÿrou och Le Pen repeterar numera också Mélenchons krav på visst tullskydd.
Jean-Luc Mélenchon kräver att revisorer går igenom räkenskaperna och vägrar betala alla utgifter, som uppstått genom finanssektorns och privatbankernas spekulationer. Sedan månader förklarar han varför och hur man tar sig ur krisen, genom investeringar och sysselsättning, (100 000-tals fasta jobb inom skolor och sjukvård; avskaffande av 100-tals skattekryphål för storföretag och de rikaste; beskattning av aktier, spekulativa vinster och samma skattenivå för kapital och arbete). Som i USA vill han jaga organisationer och enskilda, ”som skattebosatt sig utomlands”. Reform av lönesystemet: maximånadslön 30 000 euro, det vill säga högst 20 gånger minimilönen. Allt över maximilön beskattas med 100 procent (något som föreslagits av EU-facket).
Miljöfrågor är styvmoderligt behandlade i valrörelsen. De Gröna har ingått allians med PS bland annat för löftet om 60 mandat, men deras kandidat, Eva Joly, samlar bara två procent. De Gröna kräver ekologisk planering, och tillverkning efter behov.
Sarkozy försöker genom sin högervridning få stöd av Le Pens extremister. 2007 var det framför allt denna strategi som säkrade hans seger. Om det går att upprepa 2012 är tveksamt, menar många ”experter”. Sarkozys strategi har också lett till kommentarer i utlandet, som Guy Verhofstadt, före detta belgisk statsminister. ”Vem är högerextremisternas kandidat i Frankrike: Le Pen eller Sarkozy? Jag känner inte till någon annan statschef, som talar på sättet han gör ”, säger Verhofstadt.
Den 19 mars fortsatte en religiös fanatiker, som tidigare mördat tre fallskärmsjägare i Montauban, med att avrätta tre barn och en rabbi i en judisk skola i Toulouse. Dåden ledde till att valkampen avbröts under en dryg vecka. Inrikesminister Claude Guéant skyndade till Toulouse. ”Jag ska stanna tills den förmente mördaren gripits.” Denne hade spårats till en förort och omringats i bostaden av elitstyrkan Raid. Fransmannen Mohamed Merah (24) påstod sig vara u
tbildad av Al-Qaida i Pakistan och Afghanistan. Förhandlingarna med Merah pågick i 32 timmar. Den 22 mars försökte han fly via balkongen på första våningen, men dödades av skarpskyttar.
Eva Joly, tidigare domare under 20 år, har själv varit med om liknande situationer. Idag är hon mycket kritisk mot Guéants roll. ”Vad håller inrikesministern på med, när han timme efter timme kommenterar utvecklingen i massmedia? Vilken roll spelar han? Att han leder operationen, är ett brott mot den juridiska proceduren! Den som borde vara på plats är en domare – inte en minister.” Joly anser att Guéant ”väckt misstanken att försöka utnyttja situationen politiskt ”. Och hon underströk att Merah borde gripits tidigare, då han var känd som islamistisk extremist, bevakades av polisen och fanns i brottsregister. Om dåden hade kunnat förhindras? precis, det menar jag”, svarade Joly.
Christian Prouteau, som bildade specialstyrkan på 1990-talet, då flera bombdåd utfördes i Paris, frågar i massmedia: ”Hur kommer det sig att en paramilitär specialstyrka misslyckas med att gripa en man utan gisslan?” ”Hade man använt rejält med tårgas, hade Merah inte stått ut mer än fem minuter. Elittrupper har utbildning, just för sådana situationer”, menar Eric Meillan, som lett den franska säkerhetspolisen. Och han avslöjar ”att Merah tidigare fått vissa uppdrag”.
Det som inträffat har skakat Frankrike. Sarkozy har kommenterat, pratat i massmedia, och spelat huvudrollen på begravningar i tv. Då har han åter iklätt sig presidentkostymen. Opinionsmätningar visar att invandring och islam fortfarande långtifrån anses så viktiga av väljarna. Istället proriterar de sysselsättning, löner, köpkraft, hyror, utbildning och sjukvård. Säkerhet hamnar först på åttonde plats, invandring på elfte!
Valets stora överraskning, menar massmedia, är Mélenchon, som klättrat från åtta procent till 14 på några veckor. Hans möten samlar betydligt fler än någon annan. Mélenchon stöder bara Hollande i slutronden på vissa villkor. Hollandes svar: ”Vi förhandlar inte. Ta vårt program eller slipp!”
