Idag exponeras böcker runtomkring oss i samhället, bara att gå in på ICA och greppa något läsbart, brukar ju kulturministern säga. Hon och andra hyllar myten om att marknaden klarar av att förse alla med böcker. De senaste årens utveckling med pocketböcker i affärer, nätet och andra nya media har ökat tillgängligheten. Även om vi i Sverige läser många böcker så är det ett läsande där stora grupper i befolkningen har halkat rejält efter. Läsklyftan vidgas och bildningen går kräftgång. Läsandet har naturligtvis alltid varit en klassmarkör men nu spelar de socioekonomiska orsakerna en allt större roll för resultatet i skolan. Eller för att säga det med Moderaternas valaffisch ”Världens bästa skola ska formas i Danderyd”.

Stora internationella undersökningar talar klarspråk: Antalet elever som aldrig eller sällan lånar en bok har ökat kraftigt, Sverige har ett extremt dåligt resultat jämfört med andra länder. Sverige är också ett av de länder där skillnaden i läsförståelse är som störst mellan elever som är födda utomlands och i Sverige. I dag når våra elever inte ens upp till OECD:s basnivå i läsförståelse.
2006-års stora undersökning av våra kulturvanor talar om att LO-anslutna ligger långt efter andra grupper i samhället när det gäller läsningen, hälften av männen öppnar aldrig en bok. Tolv års arbete med läsfrämjande säger mig att läget förvärrats sedan dess.

Gamla tiders satsningar på folkbildning i form av arbetarrörelseägda förlag där böcker trycktes i massupplagor med eget distributionsnät, en press som stod öppen för arbetarförfattarna bidrog till att läsningen har varit spridd över samhällsklasserna och att Sverige jämfört med andra länder klarat sig förhållandevis bra från att smittas av politisk extremism och främlingsfientlighet. Men det håller inte att hänvisa till gamla traditioner. Bibliotekens läsecirklar drar till sig redan vana läsare. Jag har träffat hur många bibliotekarier som helst som vrider sina händer och undrar hur de ska nå icke-läsarna. En kaffemaskin är inte lösningen. Det är däremot böcker på jobbet i form av arbetsplatsbibliotek, fackliga kurser som Läs-för -mig- pappa, där pappor lär sig att läsa böcker för sina barn och själva bli läsande förebilder. Vägkrogsbiblioteken med ljudböcker där chaufförerna kan lyssna medan de kör. Inga politiska partier har förstått vikten av att främja de vuxnas läsande. Sedan borgarna kom till makten har man aktivt motarbetat de framgångsrika fackliga läsprojekten som kostar en spottstyver av kulturpengarna genom att radera ut bidraget till kultur i arbetslivet. Likaså stryptes det statliga bidraget till bokförlaget En bok för alla vars billighetsupplagor av kvalitetslitteratur fått stor spridning.

Är läsningen nödvändig? Gör den oss till bättre människor? Det skulle en forskare inte våga svara på, däremot kan forskningen bevisa att ett rikt språk höjer självförtroendet och förmågan till inlevelse med andra ökar. Ska man kunna tala om ett levande demokratiskt samtal är det rent utav en förutsättning. Här är skönlitteraturen oöverträffad som ”läromedel”.
Kloka arbetsgivare förstår att böcker på jobbet är en billig form av fortbildning som ökar trivseln och förmodligen också produktionen. De jobb finns inte där man inte behöver läsa åtminstone en manual. Läsningen är också nödvändig för att landet ska stå sig i den globala konkurrensen. Men det blåser vindar som inte vill se lastbilschaufförer tillhöra de bildade i samhället…
Att höja rösten för ett Läsfrämjande för vuxna är nog den mest osexiga kulturfrågan, kulturknuttarna verkar inte ha varit i närheten av ett ”vanligt” arbetsliv. Jo, några biffiga lastbilschaffisar som lyssnar på ljudböcker kan möjligen komma ifråga som ett kittlande inslag. Nu går det inte att blunda för skammen längre. Alla som säger sig syssla med folkbildning måste spotta upp sig. Själv deltar jag i en skuggutredning till den statligt till-
satta Litteraturutredningen, vi skuggar just de eftersatta läsfrämjandefrågorna. Mängder av forskning pekar åt samma håll. Sverige är på väg att fördummas.