Lovsjungen, helgad
Varde ditt heliga namn
Förtalad, korsfäst
Förkroppsligad
En miljon brinnande ljus
För den hjälp som aldrig kom
Du vill ha det mörkare
Hineni, hineni
Herre, jag är redo

(Ur Leonard Cohens ”You want it darker”.)

Det finns ingen definition som omfattar alla som identifierar sig som judar. Är judendom en religion? En gen? En kultur? En nationalitet? En juridisk status? I förvirringen över dessa överlappande och motsägelsefulla identiteter har det moderna Israel skapat sin egen exempellösa syntes; en sammansmältning av fem element som aldrig varit en del av judisk historia: religion, land, makt, språk och suveränitet. Resultatet av denna israeliska smältdegel är en kulturell mutation som dristar sig till att kalla sig judendom.

I detta ögonblick i Israels historia har tre av dessa element – religion, makt och land – smält samman till elakartade svulster. Dess makt har blivit för stor och tjänar nu de mest perverterade tolkningarna av judendomen, inriktad på ockupation och dominans. Det mest uppenbara priset för denna cancer är upplösningen av Israels suveränitet. Makten har överlämnats till våldsamma messianska miliser; dessa gängledare tjänstgör nu som ministrar i regeringen. Tillsammans, från toppen och nedåt, har de monterat ned den israeliska staten. Det landet existerar inte längre.

Den här destruktiviteten har alltid varit en närvarande del av den judiska helheten, men oftast begränsad, marginaliserad och tillbakahållen. I dag, tvåtusen år senare, har den tagit kontroll och förverkligas nu i sina mörkaste impulser. Varje jude måste nu konfrontera två grundläggande frågor: Vad är min judiska identitet? Och är jag med dem, eller emot dem?

Det finns ingen medelväg. Detta får inte hända.

Ja, Hamas har begått avskyvärda brott mot mänskligheten. Men inget av detta rättfärdigar Israels handlingar i Gaza sedan dess.

Att stå med dem är att liera sig med de förödande krafterna i vårt förflutna. Med dem som inledde ett hänsynslöst uppror byggt på falska föreställningar mot Romarriket, vilket ledde till förstörelsen av det andra templet och ändlöst lidande för vårt folk. Att stå med dem är att omfamna de bibliska förebuden om förintelse av de nationerna och myten om massmordet vid Masada. Det är att följa en separatistisk, hegemonisk kultur: en värld där icke-judar föraktas medan judar är utvalda och upphöjda.

Det finns en kraftfull, obruten linje som sträcker sig från Bar Kokhbas övermod till Ben-Gvirs ligism; från Rabbi Akivas messianska galenskap till Smotrichs råa fanatism. Ruinernas herrar dog aldrig riktigt ut i judisk historia och nu tillhör de mördarna.

Men judendomen har alltid haft en annan civilisation inom sig. En som är rotad i introspektion, kritik, medkänsla och moraliskt handlande. Profeten Natan stod inför kung David, Israels mäktigaste härskare, och klandrade honom för korruption och blodtörst. Århundraden senare varnade profeten Jeremia Jerusalems depraverade elit att deras livsstil skulle orsaka templets förstörelse. År 70 e.Kr. flydde rabbinen Jochanan Ben Sakkai från seloternas och blodtörstens stad och införde den nya alternativa judendomen: en tro utan tempel, av identitet utan territorium, av styrka utan kraft och av andlig värdighet utan politisk suveränitet.

Det var den här judendomen som senare omfamnade jiddisch, det språk som Isaac Bashevis Singer en gång beskrev som ”de förvisades språk … ett språk utan land och utan gränser, utan stöd av någon regering, ett språk utan ord för vapen, ammunition, militära ingripanden eller krigstaktik. I gettona levde de jiddischtalande som de stora religionerna bara predikade: en vardaglig praktik att studera mänskligheten och dess relationer. Det de kallade Toran, Talmud, etik och mysticism. Gettona, som var långt ifrån endast en tillflyktsort för de förföljda, var ett storslaget experiment i fredligt liv, självdefinition och omsorg om andra. Och allt detta har överlevt och vägrar att ge upp, trots grymheten som omger det.”

Denna spänning inom den judiska själen lever kvar. Mellan krafter präglade av dominans, blodtörst och tystande av andra, och den judendom där tolerans, öppenhet och dialog härskar.

Nu krävs en enorm moralisk kraftsamling från alla dem som vägrar acceptera maktens och korruptionens diktatur ledd av kejsar Netanyahu och hans koalition av apokalyptiska fanatiker.

Nu är stunden att gå ut ur staden, som Jochanan Ben Sakkai gjorde, och återuppväcka en moralens och mänsklighetens judendom. Till vårt förfogande har vi inga institutioner, inga stora resurser. Vi är utspridda, ofta ensamma. Vi har ingen militär eller statlig makt. Men vi har den andliga och etiska styrkan från vårt förflutna. Vi har den judiska historien på vår sida.

Det är därför vi kan och måste stoppa blodbadet.

Så här kan vi börja: Vi behöver en miljon judar. Mindre än tio procent av världens judar ska lämna in ett gemensamt åtal till Internationella domstolen i Haag. Ett kollektivt juridiskt dokument mot staten Israel om brott mot mänskligheten som begåtts i vårt namn och under den falska fanan av vår judiska identitet.

Det är dags att säga: nog!

Två solar kommer att gå upp den dagen. En kommer att lysa över det judiska himlavalvet och kasta ljus över vårt inre mörker och ersätta fanatism med moralisk klarhet. Den andra kommer att lysa över världen och förklara att bland judar finns det de som liknar nationers uslaste brottslingar och det finns de som, utan rädsla och utan några förväntningar att belönas, står emot dem.

Ja, Hamas har begått avskyvärda brott mot mänskligheten. Men inget av detta rättfärdigar Israels handlingar i Gaza sedan dess.

Detta är stunden för uppgörelse. Från det får vi inte fly.

Detta är min vädjan:

Om du är en individ, en gemenskap eller en judisk organisation någonstans i världen, och du skakas av det Israel gör; om du ansluter dig till den humanistiska judendomens värderingar med grundläggande moralisk anständighet och kollektivt ansvar, anslut dig till detta historiska initiativ. Inte genom att ta till vapen eller andra mäktiga krafter, utan till mänsklighetens samvete. Vänd dig till Haag.

I vår vädjan ska vi tillkännage: Vi kommer inte att tillåta staten Israel, som systematiskt utövar våld mot civilbefolkningen, att tala i vårt namn. Vi kommer inte att tillåta att judendomen blir täckmantel för brott. Detta är inte att förkasta vårt folk, det är ett försvar av dess själ. Läkning, inte förstörelse.

Vi är tusentals, tiotusentals, hundratusentals. En miljon judar som helt enkelt säger: Vi är här, och vi är emot.

Ansvarsfulla individer vars själar är upprörda, tänkare, forskare, präster, konstnärer, jurister, tiden är nu. Anslut. Skriv under. Organisera er. Höj den judiska rösten för moraliskt motstånd. Ljuset finns. Det behöver bara många ljus.

Jag hoppas verkligen att aktivistiska läsare kommer att lystra till denna uppmaning och initiera den. 

Som kommer att höra den äldsta av uppmaningar – ”Var är du?” – och som kommer att svara som Leonard Cohen:

Hineni, hineni
Hineni, hineni
Jag är redo, min Herre.

Först publicerad på hans substacksida. Översättning av Paulina Sokolow.

När Johannes Anyuru skriver på Instagram att ”det finns inget som heter ‘antisemitism’ [som sträcker sig utöver andra former av rasism]” väcker han Paulina Sokolows oro, och farhågor om just antisemitism. I själva verket ger Anyurus ord uttryck för en kritik som är vedertagen bland judiska antisionister och andra israelkritiker: en som ser jakten på förment antisemitism som ett finslipat vapen mot den antikoloniala rörelsen i allmänhet och palestinarörelsen i synnerhet.

Som företrädare för en oppositionell judisk vänster kunde man önska att Paulina Sokolows förståelse för detta perspektiv vore djupare. Detsamma gäller många andra debattörer till vänster. Det finns därför anledning att förankra Anyurus kommentar i ett vidare teoretiskt och politiskt sammanhang.