Brasilien är ett av de länder som saknar en Nobelpristagare i litteratur. Det kan tyckas märkligt, Brasilien är ett jätteland, en subkontinent, med en väldig befolkning på numera närmare 200 miljoner, och med en spännande kultur, i skärningspunkten mellan det europeiska, det amerikanska och det afrikanska.
Inte för att det har saknats kandidater, till exempel João Guimarães Rosa, som har jämförts med Joyce, och den säregna Clarice Lispector. Poeten Ferreira Gullar har också nämnts i sammanhanget.
Men det moderna Brasiliens främsta författare är utan tvekan Jorge Amado. Den 10 augusti skulle han ha fyllt 100 år, en händelse som firas med olika evenemang i både Brasilien och runt om i världen.

Amado föddes 1912 i delstaten Bahia, i nordöstra Brasilien, hans far var kakaofarmare. Både Bahia och kakaoodlingarna kommer att spela en central roll i hans författarskap. Han publicerar sin första roman redan som 19-åring, men utan att väcka någon större uppmärksamhet. Han får sitt genombrott med den andra romanen Kakau, och blir snart en erkänd litterär storhet. Hans författarskap råkar så småningom ut också för en mer negativ sorts publicitet, hans böcker blir förbjudna i Portugal, och det går så långt som till bokbål med hans böcker på torget i Bahias huvudstad Salvador.

Anledningen till den kraftiga fördömelsen var dels det folkliga anslaget i Amados romaner, hans hjältar är ofta prostituerade och skurkar, och den frispråkiga sexualiteten, men framför allt hans politiska engagemang på vänsterkanten som inte sågs med blida ögon i Brasilien under den fascistiska Vargasdiktaturen.
Jorge Amado gick tidigt med i kommunistpartiet (PCB), och 1936-37 satt han ett par månader i fängelse. 1941 gick han i exil och bodde några år i Buenos Aires. Han kom åter hem 1945, och året därpå valdes han in i parlamentet för PCB. 1947 är det dags igen, PCB blir illegalt, och än en gång blir exilen Amados lott. Nu hamnar han i Europa, till en början i Frankrike, men han utvisas faktiskt därifrån 1950, och tillbringar sin mesta tid i Östeuropa, framför allt Tjeckoslovakien.

1951 tilldelas han Lenins fredspris, som då fortfarande hette Stalins dito, egentligen ”Internationella Stalinpriset för stärkandet av freden mellan folken”.
1955 återvänder han till Brasilien, och det minnesvärda året 1956 lämnar han partiet, vilket inte var helt ovanligt bland vänsterintellektuella vid den tiden.
Det är brukligt att dela in Amados författarskap i två perioder, den tidiga, politiska, och senare, mer folkliga och poetiska. Jag tycker inte att den indelningen är vare sig korrekt eller särskilt intressant. Amados litterära opus är en och odelbar, givetvis genomgår den en utveckling, skam vore det annars, men det politiska och det poetiska överlappar, och båda är starkt närvarande genom hela hans författarskap.
Här är det på sin plats med en reservation: jag har bara läst de av Amados romaner som finns översatta till svenska, och det urvalet är ganska begränsat och dessutom inte särskilt representativt. De tidiga romanerna ges ut av Arbetarkultur och Folket i Bild, och de var av naturliga skäl mer benägna att publicera hans explicit politiska verk. Den senare utgivningen står Norstedts och Brombergs för, och de föredrar de breda episka berättelserna. Det som framför allt hamnar på undantag – förutom kontinuiteten förstås! – är Amados modernistiska sida, och då inte minst hans förbindelse med andra latinamerikanska litteraturströmningar som till exempel den magiska realismen.
Annars har modernismen dominerat den brasilianska litteraturen, med en spännande kombination av det säreget inhemska och importerade, europeiska former, dock i specifikt brasilianska tolkningar.

Den bästa introduktionen till Jorge Amados författarskap är hans ”Kakaoepos”, som består av de två romanerna Den bloddränkta jorden och Guldfruktens land. De berättar om den våldsamma tid då kakaoodlingarna växte fram i Bahiaområdet, och utvecklingens dubbla kamp, människans mot naturen, och människorna mot varandra. Om den första delen är drastisk och dramatisk är Guldfruktens land betydligt stillsammare. Här gisslar Amado den nya bourgeoisien, dess hänsynslöshet, hyckleri, snobberi, och uppkomlingsfasoner. Kontrasten utgörs av en ung poet, i vilken vi anar författarens alter ego, och som hyllar konstens frihet och rikedom, och den stora kärlekens skönhet. Språket har förutom Amados vanliga rikedom också ett poetiskt skimmer, som lyfter romanen högt bortom indignationslitteraturens schabloner. Det är mer tango än samba.
Gabriella – nejlika och kanel är en folklivsskildring från nordöstra Brasilien i kakaoboomens spår. Ett myller av olika människor lockas av hägrande rikedom, förmögenheter vinns och förloras över en natt, skoningslös kamp leder till uppgångar och fall. I centrum står den vackra Gabriella, och hennes relationer till män. Det är en av många porträtt av starka kvinnor som förekommer så ofta i Amados romaner, vilket har fått många att framhålla honom som en nästan feministisk författare, ett lysande undantag i en kompakt manschauvinistisk värld. Andra däremot har anklagat Amado för inkonsekvens, och menat att hans progressiva uttalanden i kvinnofrågor står i motsättning till machistiska tendenser i hans böcker.

Och det är nog så att det finns en motsägelsefullhet hos Amado, författare står lika lite som andra utanför samhället och dess dominerande värderingar.
Tocaia grande. Där allting började är tegelsten som utförligare och i större format behandlar samma tema som de andra romanerna. Den hänsynslösa striden mellan plantageägarna om jord och makt övergår omärkligt i en kamp mot den egna befolkningen, som pressas allt mer ner i misär och slaveri. Det är lika mycket en skildring av det moderna Brasiliens våldsamma historia, och det går också att se som en bild av kapitalismens utveckling.
Det är en roman som är på samma gång grym och vacker. Med sitt myllrande rika persongalleri skapar den en färgstark fresk som rymmer människans hela storhet och dårskap.
Kapten Aragãos bravader är en skröna om en pensionerad sjökapten, full med berättelser om sina osannolika bravader på de sju haven. Ett rykte dyker dock upp om att han i själva verket är bara en lögnaktig landkrabba. Och då drar det ihop sig till en fruktansvärd storm till havs.

En ganska typisk Amado-historia. Sensmoralen är dels att underdog alltid vinner. Men framför allt att en bra historia inte behöver vara sann, det räcker om den är bra. Och det är väl vad litteratur handlar om?