Film

Palme
Distr: Scanbox.
Premiär: 14 september.

Rivalerna
Distr: Fox/Warner.
Premiär: 14 september.

En oväntad vänskap
Distr: Scanbox.
Premiär: 21 september.

En bohem i Paris
Distr: Studio S Entertainment.
Premiär: 26 oktober.

Pojktanten
Distr: Folkets bio.
Premiär: 7 september.

På bransch- och pressevenemanget Malmö filmdagar förhandsvisas varje år delar av höstens biorepertoar. Det jag hann se i år var inte så imponerande, men en del intressant fanns där.
Till höstens mer hajpade filmer hör Maud Nycanders och Kristina Lindströms dokumentär Palme. Det är en ganska traditionellt upplagd, välgjord film, där klipp från privata super 8-filmer och från SVT:s arkiv ledsagas av en speakerröst.

Filmen följer Olof Palmes liv kronologiskt från barndomen till mordnatten på Sveavägen. Barndomsvänner, familjen, kollegor och motståndare från politiken berättar. Fram träder en, som det verkar, ganska lycklig människa, som kunde jobba hårt men hade lätt för att koppla av när han fick chansen. Olof gillade att bestämma, säger Harry Schein, fast det svor lite mot hans självbild. På bilderna ser Palme ut att trivas i det mediala sökarljuset, men det var heller inte på långt när så skarpt och hårt som idag.
Det är slående hur avslappnad och spontan Palme är, även i nyhetsinslag och intervjuer – och hjärtskärande tydligt hur mycket det politiska klimatet förändrats. En längre version av filmen kommer att visas i SVT längre fram i höst.

Avslappnade är det sista som politikerna är i Jay Roachs Rivalerna, en satirisk komedi som driver med amerikanska politiska kampanjer. Här är media lika mycket ett nödvändigt verktyg som en livsfarlig fiende. Att göra politisk karriär handlar lika mycket om att smutskasta sina motståndare som att behålla kontrollen över sin image.
Will Ferrell spelar den demokratiske kongressledamoten Cam Brady, som förväntar sig att som vanligt ta hem segern i sitt distrikt i North Carolina. Hans kampanjchef hamrar in orden ”Amerika, Jesus, frihet” i hans minne, och Brady reser runt och övertygar varenda yrkesgrupp om att han anser att just de är ”nationens ryggrad”.
Men så bestämmer sig ett par skrupelfria, stenrika företagarbröder för att skaffa sig politiskt inflytande. De hittar en lämplig, lättstyrd kandidat i den lokala turistbyråns Marty Huggins (Zach Galifianakis). Sedan låter de en stenhård kampanjledare göra en remake av hela hans familj, samt pumpar in en enorm summa pengar i en politisk kampanj som ska ta honom till Washington.
Nu är det konkurrens på kniven mellan Brady och Huggins. Filmen kliver ofta över smaklöshetsgränsen när den skildrar hur de försöker förgöra varandra. Det är ett riktigt räligt fulspel, och jag för min del hade tillräckligt roligt för att utfärda en rekommendation. En del trams, och att filmen sliskar till sig mot slutet, får man leva med.

Rolig, ofta, är också Olivier Nakaches och Eric Toledanos En oväntad vänskap, som gjort dundersuccé i hemlandet Frankrike under titeln Intouchables. Den exploaterar mötet mellan en rullstolsburen, sofistikerad överklassman och hans svarte, streetsmarte, personliga assistent.
Philippe (Francois Cluzet) lever ett privilegierat men inrutat liv sedan en olycka gjort honom förlamad från halsen och ner. Av trots och nyfikenhet anställer han Driss (Omar Sy), som egentligen bara gått på anställningsintervjun för att få en stämpel och casha in sitt socialbidrag. De två finner varandra i en dragning till action och njutning, men det är förstås klasskrocken som står i centrum.
Tempot är högt, här finns mycket värme och många tokiga situationer som är roliga. Ändå är eftersmaken besk, eftersom filmen bygger på en svårartat schablonmässig bild av de fattiga och de rika, och de svarta och de vita. Driss är levnadsglad, kroppslig, barnslig och intuitiv. Hans roll är att tina upp den intellektuelle, kontrollerade Philippe och få honom att njuta av livet. Philippe å sin sida kan bidra med uppfostran och respekt för de sköna konsterna. Det liknar ett möte mellan ett barn och en vuxen. Att Omar Sy visar prov på urskickligt skådespeleri som i rollen som Driss kan inte kompensera.

Möjligen är klass-klichéer något som säljer i Frankrike just nu, hursomhelst finns exakt samma schablon i Anne Fontaines komedi En bohem i Paris. Här är Isabelle Huppert (i Sverige kanske främst känd från Michael Hanekes Pianisten) typecastad som iskall övre medelklassbitch. Också hon lossar på manschetten efter att ha mött en tossig och glad jobbarkille. Hon träffar mångsysslaren Patrick (Benoit Poelvoorde) därför att deras söner är vänner. Han nästlar sig liksom in i familjen och vinner till slut prinsessan och halva kungariket utan att egentligen ha eftersträvat det.
En bohem i Paris är en i alla bemärkelser sämre film än En oväntad vänskap, klumpigare gjord och kyligare i tonen. Den försöker utvinna komik inte bara ur motsatsparet rik-fattig, utan också kvinna-man, och landar i sexistiska tankefigurer när kvinnoälskaren (läs: snuskgubben) Patrick ska frälsa Hupperts rollfigur Agathe.

Till slut vill jag slå ett litet slag för en svensk, mycket annorlunda film som också är aktuell. Ester Martin Bergsmark, känd för dokumentären Maggie vaknar på balkongen, gör i Pojktanten ett slags kärleksförklaring till sin sorgsne före detta pojkvän Eli Levén. Filmen berättar hans historia, och deras gemensamma, som ett
poetiskt sökande efter ett sätt att vara. Bitvis känns filmen lite ungdomligt självupptagen, men det är befriande långt till schabloner om män och kvinnor. Och fotot är helt vidunderligt. Det är värt ett biobesök i sig.