Jag tänker på is när jag läser Jesper Weithz’ debutroman Det som inte växer är döende. Sån där tunn is i brytningstid mellan höst och vinter. Lockande och samtidigt lite förrädisk. Åsså tänker jag på drömmar man kan ha. Såna där jobbiga drömmar då armar och ben känns orkeslösa och man rör sig i sirap. Drömmar kring nåt obehagligt man vill bort ifrån men inte förmår sig.
Henrik och Lotte är moderna människor som utan att de vill erkänna det lever ett liv där lyckan är skör som tunn is, men där drömmen bortom nuets trassel är en snuttefilt att ändå hålla sig i. Problemet är att verkligheten tränger sig på. Vill nåt annat med deras stund på jorden.
Drömmar är viktiga, men har samtidigt kusiner som heter illusioner. Och som i sin tur har en släkting som heter livslögn.
Det som inte växer är döende är suggestivt berättat, och Weithz’ förmåga påminner om Jerker Virdborgs i debutromanen Svart Krabba (2002).
Här handlar det om hur nämnda Henrik och Lotte är på väg mot Saõ Paulo i Brasilien. De ska bara på var sitt håll göra klart det som måste göras; Henrik i London och affärerna i företaget Krogh Unlimited, medan Lotte och fyraåriga dottern Molly ska packa och sedan stänga det tömda huset i Sverige. I Lottes mage finns också ett barn, eller Bebben som de säger. Men där, i Lottes mage, finns också orsaken till uppbrottet och den planerade resan. Det heter Fibonaccis syndrom och är en ytterst ovanlig sjukdom som orsakar fosterskador och, om inget görs, innebär slutet för den en gång konstnärsdrömmande Lotte. Därav Saõ Paulo.
Lotte eller Bebben, var läkarens alternativ minns Henrik som i London ska träffa affärskompanjonen Jonatan, företagets genius men samtidigt lite mystiska figur vars självkänsla, enligt Henrik, är ”fostrad i en kultur anpassad för erövring”.
Mötet blir inte som Henrik tänkt sig. Weithz skildrar skicklig en över- och underordning som till en början inte är så lätt att uppfatta, men inte desto mindre är cementerad. Och lite grann får jag associationer till Kafkas Josef K när godtrogne Henrik i affärssyfte uppmanas ta flyget från Heathrow mot Sri Lanka och huvudstaden Colombo för att träffa en Mr Senanayaka. Innan avresan hinner han också med få känna sig vit och rik och anklagas för att ha ”smutsiga pengar” när taxichaffisar från Bangladesh genomför en strejk. Han träffar chauffören Mani, och tanken på honom blir som ett plåster som inte vill släppa.
Allt medan Lotte i en annan del av världen slits mellan fyraåriga dottern Mollys ovilja att lämna huset och djuren som finns däromkring. I fantasin och i verkligheten. Lotte rids dock av tvivel kring sin egen ork. En försenad avresa från Arlanda får dem ändå att åka tillbaka till det tomma och kalla huset. Molly vill sova över. Och rådjuren i skogsbrynet tycks lite förvånade över människors velighet.
Hos Lotte sipprar minnen fram, och tvehågsenhet. Det blir flera turer till huset dessa konstiga timmar då livet är i ett sorts vakuum. Och snön förvandlas allt eftersom till något som liknar lera som sedan blir kvicksand, bildligt talat.
Omslaget till romanen är suggestiv men skär i hjärtat; ett litet barn som tittar hur en vuxen går sin väg. Till eller från vad?
Jesper Weithz har en poets känsla för stämningar. Och för det osagda som ändå finns där. Det som inte växer är döende är en mycket stark debutroman. Det växelvisa berättandet fungerar utmärkt, men jag hade gärna haft lite djupare karaktärsporträtt av dramats två huvudpersoner.
Förlaget beskriver romanen som en ”existentiell thriller”. Och att den skildrar kaos och människors utsatthet, men också ”den värme som kärleken kan erbjuda”.
Jag håller med, men vill tillägga klass- och det globala perspektivet. Med det sagt säger jag: Läs boken.