Det personliga blir politiskt i Lennart Kjörlings bok om bistånd, sociala rörelser och globalisering. Med humor och självironi både problematiserar han biståndet och visar på dess starka sidor.
Bok
Sammanhangen
Lennart Kjörling.
Heidruns förlag 2012.
Hur väljer vi vårt arbete, hur lever vi våra liv, hur hittar vi ett sammanhang? Med de frågorna startar Lennart Kjörling en odyssé genom sociala rörelser och politisk kamp på fyra kontinenter. De brottas med samma frågor, samma misär, samma maktstrukturer och de har liknande kampmetoder. Kjörling har fått vittring på något väsentligt, ett embryo till en folkens globalisering. Hans personliga projekt blir politiskt, och boken igenom kämpar han med att balansera de två, en balansakt som ju vänstern ständigt brottas med.
Med sig i bagaget har han ett ungdomsengagemang i Ny gemenskap och medlemskap i VPK. Men första mötet 1997 med det färgsprakande och kontrastrika Brasilien blir en utmaning av ett helt annat slag. Kjörling är där som biståndsarbetare/volontär och med humor och självironi ställer han besvärande frågor om biståndet och vår västerländska självgodhet. Han visar hur det bristande självförtroendet, inte fattigdomen i sig, är de fattigas värsta fiende. Hur för mycket pengar, eller ett stipendium till college i USA för rörelsens ledare, kan bryta ner en folklig rörelse.
Men han beskriver också biståndets starka sidor, till exempel hur en turné i Sverige kan ge mervärde i form av vidgade referenser, ny kunskap och medvetenhet om sina rättigheter. Oh, om Gunilla Carlsson ändå ville läsa denna bok! Den skulle garanterat ge henne nya insikter om biståndsarbetets villkor.
Så vidgas perspektiven. Kjörling skildrar målande slumkvarteren inte bara i Salvador, Brasilien, utan också i Nairobi, Kenya och Philadelphia, USA. Han beskriver de hemlösas rörelser, jord- och husockupanternas kamp, deras framgångar och misslyckanden. Han återvänder till det nyliberala Sverige där utslagningen ökar i rask takt och där rörelser som kunde varit politiska har fullt upp med att hålla utslagna människor under armarna. Här återkommer han till en av bokens, och solidaritetsrörelsens, grundfrågor, den om ”de två fronterna”: Ska vi lindra nöden här och nu eller arbeta för strukturella förändringar? Går de två att förena, och vad väljer vi om de inte gör det? Den del som handlar om de fattigas rörelse i USA väcker frågan hur media kan ha missat detta i ett land som de bevakar så hårt. Finns det verkligen en dold agenda som går ut på att dölja fattigdomen i USA?
Hur går det då? Hittar han sammanhangen? Kan de sociala rörelserna länkas ihop globalt? Är globalisering underifrån en framkomlig väg till en rättvisare värld? Det får vi inget säkert svar på, och det hade kanske varit att vänta sig för mycket. Hoppet finns, men Kjörling är också smärtsamt medveten om svårigheterna och fallgroparna.
Han avslutar med att än en gång lyfta fram ett citat från Lucinha i MST, de jordlösas rörelse i Brasilien, och det formar sig till bokens huvudbudskap: ”Det viktigaste är att vi skapar vår egen betydelse, vår självkänsla…Vi ger folk detta tillbaka, styrkan att drömma, tänka och planera och skapa sin egen historia”.
