Jag kunde ha dött för två år sedan. En irländsk läkare missbedömde mina magsmärtor. Jag uppmanades att vila. Med en brusten blindtarm. Några dagar senare konstaterade överläkaren på ett av Dublins största sjukhus att jag haft ”en väldig tur.”
Under en dryg vecka var jag ”The Swedish patient”. En kväll överfördes jag till en ny avdelning. Inför natten fick jag inte den livsviktiga antibiotiska injektionen. ”Men det står inget om det här”, sa sjuksköterskan och bläddrade i en pärm. ”Men kolla datorn då” sa jag. ”Det finns inget där” svarade hon, ”programutvecklingen stoppades för att spara pengar”. Det viktiga pappret hade blivit kvar på den första avdelningen.
Sjukhusvistelsen gav konkret insikt i vad EU:s åtstramningsprogram leder till: Vårdpersonalens stressiga arbete medför mental utmattning och sömnproblem. De efterlängtade nyutbildade sjuksköterskorna tvingas lämna landet för att hitta jobb. Nedskärningarna gör folk sjukare.
”Jag kan inte förstå hur de tänker”, sa en av sjuksköterskorna. Miljontals människor i EU ställer sig samma fråga. Nedskärningar och åtstramningar är EU:s enda politik.

Irlands LO överväger att sluta träffa den så kallade trojkan (EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken och IMF). Jack O’Connor, ledare för det största facket Siptu, frågar: ”Varför slösa bort vår tid med dessa springpojkar för de stora europeiska bankerna?”. Det enda trojkan säger är ”There is no alternative”. ”Det finns inget alternativ”.
Den irländska regeringen, med högerpartiet Fine Gael och socialdemokratiska Labour, lyder trojkans order. För att ”få fart på ekonomin” har man skurit enormt i budgeten. Det drabbar barn, sjuka, arbetslösa, pensionärer, handikappade och alla andra som redan lever på marginalen.
Samtidigt attackeras de institutioner som funnits där för att hjälpa dessa människor. Anti- fattigdomsinstitutionen ”Combat Poverty Agency” har lagts ner. Anti-rasistiska ”Committee on Racism and inter-culturalism” har lagts ner. Kvinnohälsans Womens Health Council har lagts ner. I år dras också grundbidragen in för både ”Safe Ireland”, som arbetar mot mäns våld mot kvinnor, och ”Rape Crisis Network”, som hjälper våldtagna kvinnor. Enorma nedskärningar drabbar ”The Equality Authority” som arbetar för jämställdhet, liksom kvinnorörelsens ”National Womens Council” och ”The Human Rights Commission” som försvarar de mänskliga rättigheterna på Irland.

Tänk: Klass, kön och etnicitet. Och inse: Politiken är macho-sadistisk nyliberalism. Men det finns alternativ. På en annan ö i Atlanten är det också kris. Bara en bokstav skiljer Island från Irland. Men skillnaden i hur man hanterat krisen är gigantisk.
På Island väljer vänsterregeringen att skydda de utsatta och beskatta de rika. Krispolitiken på Island innebär att den fattigaste tiondelen av befolkningen har fått sin disponibla inkomst sänkt med nio procent. På Irland har den fattigaste tiondelen fått en 26-procentig sänkning.
På Island har den progressiva beskattningen medfört att den rikaste tiondelens disponibla inkomst sjunkit med 38 procent. På Irland däremot har ”åtstramningspolitiken” gett den rikaste tiondelen av befolkningen en ökning av den disponibla inkomsten med åtta procent!
Irland är med i EU, genomför dess högerpolitik och är låst till euron. Landets kris fördjupas. Island är inte med i EU, genomför vänsterpolitik och har en egen valuta. Landet är på väg ut ur krisen.
En sak är klar: Om jag, av någon outgrundlig anledning, skulle tvingas välja mellan Irland och Island för en framtida sjukhusvistelse… Så skulle jag välja Island.