Många experter spådde att Assad-regimen skulle falla lika fort som flera av de andra arabiska diktaturer där folkliga uppror bröt ut under 2011. Men regimen visade sig starkare än många trott och resultatet av inbördeskriget är hittills mer än 30 000 döda och mer än 250 000 flyktingar till andra länder.
Likt frågan om kriget mot Libyen och mot Irak splittrar frågan om Syrien vänstern. Längst ut på den ena kanten finns de som inte skulle ha något emot en militär intervention för att bli kvitt Assad-regimen. Längst ut på den andra finns de som i princip målar upp Assads Syrien som ett mönsterland i ett område annars styrt av extrema religiösa diktaturer.
Också geopolitiskt i världen klyver frågan världens stater i två läger. På rebellernas sida står västerländska och sunnimuslimska regeringar. Turkiet och Frankrike (som båda erkänt oppositionen som laglig regering), USA och stater som Qatar (och därmed tv-kanalen al-Jazira) och Saudiarabien. För regimens rätt att sitta kvar står å andra sidan Ryssland (med en flottbas i landet) och den så kallade shia-axeln med Iran samt Hizbollah i Libanon som tydligaste stöd. Hamas i Palestina, tidigare stött av Syrien, har bytt sida och hyllar nu öppet upproret i Syrien medan sekulära palestinska rörelser och aktivister är mer skeptiska.

Medierapporterna, från båda sidor, är kroniskt opålitliga. Massakrer och attacker tillskrivs ena dagen den ena sidan för att dagen efter tillskrivas den andra. Den pålitliga tidskriften Le Monde Diplomatique beskrev läget i en lång, välresearchad artikel i septembernumret med att ”båda sidor i den syriska konflikten – och alla mellanösterns makthavare – manipulerar händelser och rykten för sina egna syften”.
Striderna i Syrien har redan spillt över till grannländerna i regionen. I Libanon har det lett till sammandrabbningar mellan rebellsympatisörer och Hizbollah, i Turkiet till eldväxlingar vid gränsen och i de kurddominerade områdena i Syrien har strider mellan kurdisk gerilla och rebellrörelsen utbrutit. Likt många andra minoritetsgrupper i Syrien (bland andra kristna, alawiter och druser) ses rebellrörelsen med skepsis av många kurder.
Trots att det i dagsläget ser omöjligt ut, är en förhandlingslösning det enda rimliga för att stoppa blodbadet och förstörelsen. En intervention vore direkt livsfarlig för regionen och det är svårt att se att fler vapen och mer stridande till rebellsidan skulle gynna den plågade befolkningen i dagsläget.

Att regimen vet vad som hände med Saddam Hussein och Muammar Gadaffi, båda avrättades så fort deras regeringar störtats, leder till en blodig logik. Om bara döden återstår om den avgår har den ingen anledning att göra det, medan oppositionen vägrar att förhandla så länge som den sitter kvar vid makten.
FN:s avhoppade medlare, Kofi Annan, skyller i senaste DN Världen misslyckandet i förhandlingarna på ”regeringen och dess omedgörliga inställning, och på oppositionen, som gav upp fredsansträngningarna för att istället öka sin militära aktivitet”. Han vill se en förhandlingslösning som ”säkrar varje grupps intressen. Parterna behöver övertygas om att de inte förlorar allt om de lägger ned vapnen”.
Det kan tyckas vara ett överdrivet dystert budskap men några enkla lösningar på inbördeskrig finns helt enkelt inte. Krig som utlösare för demokrati i mellanöstern har dessutom mycket kvar att bevisa efter Afghanistan, Irak och Libyen.