Ett nedskjutet ryskt turistplan med 224 personer ombord i Egypten. Självmordsbombare i Beirut som skadade hundratals och dödade 41 personer. Koordinerade attacker mot fredagsfirare i Paris med över hundra döda offer och dubbelt så många allvarligt skadade. Terrorismen fortsätter att skörda liv och skrämma människor runt om i hela världen, varje dag. Men terrorism är inte en del av en naturlag. Den uppgivna känslan av att ”det kommer hända igen” är något vi tillsammans kan ändra på. Uppgivenheten inför ”faktum” är motsatsen till en politisk hållning. Naturligtvis är lösningen mot terrorismen politisk. Tror vi inte det står vi snart inför en framtid där undantagstillstånd, som det som nu införts i Frankrike, har blivit permanent.
Den enande kraften som växer vid ett terrorangrepp ska inte underskattas men måste fyllas med ett värdigt innehåll. Veckan efter terrordådet i Paris har tidningarna skrikit ut krigsrubriker och under tisdagen åberopade Frankrike den så kallade solidaritetsklausulen (som står inskriven i Lissabonfördraget, paragraf 42:7) och kräver nu att övriga EU-länder ska bistå med militära medel för att hämnas de förluster Frankrike lidit av terrorattentatet, något som tidigare aldrig gjorts. Sverige har sagt ja till att hjälpa Frankrike, men än så länge är det högst oklart vad den svenska hjälpen kommer bestå i. Stefan Löfven menar att vi redan deltar genom att vi har militärstrateger på plats i kampen mot Daesh/IS. Från borgerligheten höjs nu röster om att skicka JAS-plan.
Varken i Syrenkonflikten eller i kampen mot Daesh/IS finns det några enkla militära lösningar. Den som tror det har fel. Denna ledarsida kommer heller inte presentera några sådana, vilket kan uppfattas som naivt. Men många av de förslag som nu florerar – allt från att stödja ett stort antal ryska marktrupper till att bistå de av USA understödda kurdiska styrkorna som strider mot IS – kommer varken avsluta inbördeskriget eller lösa konflikterna i Syrien på lång sikt. Möjligen ges kortsiktiga andrum och uppehåll.
Västvärlden behöver en ny syn och politik för Mellanöstern. Den gamla, som framför allt byggde på vapenmakt och invasion, visade sig vara dålig och har varit dålig under en lång tid. Man skulle kunna dra det så långt att den USA-dominerade linjen skapade det som nu är Daesh/IS. I en ny Mellanöstern-politik bör samtal och fredsöverenskommelser vara vägledande. Ledarna för de regionala spelarna och för stormakterna som är en del av Syrienkonflikten, måste nu sätta sig ned och fokusera på hur en fredlig lösning kan se ut.
För att uppnå fred krävs ett varaktigt vapenstillestånd och inledda fredsförhandlingar. Utan det kommer vi aldrig att få en bredd i kampen mot Daesh/IS. Alla redan inblandade parter i konflikten måste sitta ned vid förhandlingsbordet. Högst upp på dagordningen måste ett stopp för människoslakten stå – från båda sidor. I dagsläget är det osäkert om Daesh/IS kan ha en roll i sådana samtal. Oavsett, för att en överenskommelse ska bli fruktbar så krävs det att alla inblandade är med, såväl Assad som den syriska oppositionen. Ryssland och Usa. Saudiarabien och Iran. Frankrike.
Man kan bara göra fred med sin fiende. Det där därför det kallas fred.
