Det är en så typisk bild av dagens Sverige att vi knappt reagerar längre. Aftonbladet avslöjar att regeringens favoritföretag (gynnat med såväl allmänna hyllningar som restaurangmomssänking och sänkta arbetsgivaravgifter för unga), McDonalds, har utmärkt sig genom att två av dess chefer har sålt arbeten på sina restauranger så att vederbörande har kunnat få arbetstillstånd i Sverige och därmed kvalificerat sig som arbetskraftsinvandrare. 150 000 kronor ska anställda från Pakistan ha betalat för att få anställning, pengar som Hotell- och restaurangfacket misstänker betalas av på lönen då få fattiga från Pakistan efter resan hit har den typen av summa att lägga upp på bordet. Flera har dessutom tvingats hyra in sig hos chefen och betalat 4 000 kronor per månad för ett litet rum. Närmare ett slavkontrakt än så kommer man inte, klagar du åker du ut ur landet och för uppehållstillstånd och boende får du betala av din magra lön.

Det är inte första gången McDonalds utmärker sig negativt. Enligt SVT:s Uppdrag gransknings uppmärksammade reportage 2007 arbetade de inhyrda städarna natt sju dagar i veckan, året runt. Arbetspassen var sex till sju timmar och de tjänade 37 kronor i timmen. En månadslön låg då på mellan 4 000 och 7 500 kronor, svart.
Jennie Bengtsson, från Hotell- och restaurangfacket, säger till Aftonbladet att personer som hamnar i den nuarande situationen känner sig ägda av arbetsgivaren och inte vågar inte stå upp för sina rättigheter. ”Man är villig att ta vilka villkor som helst, vilken lön som helst och vilka tider helst.”
När Mijöpartiet – naivt och blåögt – gjorde upp med regeringen om nya regler för arbetskraftsinvandring varnade bland andra Vänsterpartiet för att just detta skulle hända. Dåvarande partiledare Lars Ohly skrev 2010 på Newsmill att ”för att stävja de värsta formerna av utnyttjande måste en myndighet åter få ansvaret att pröva om det råder brist på arbetskraft innan ett företag får rekrytera utanför EU. Det föreslog utredningen som föregick lagändringen men det valde regeringen och Miljöpartiet att strunta i.”
Arbetskraftsinvandring är utmärkt när det råder brist på yrkesutövare i Sverige. Den behövde   förenklas för att göra det enklare för folk utanför EU att ta jobb inom bristyrken. Men råder det verkligen brist på McDonalds-medarbetare?

Lågkonjunktur råder och allt fler letar efter ett jobb. I krisens kölvatten växer rasism och främlingsfientlighet. Som så ofta förr visar sig människors sämsta sidor i tider av otrygghet och osäkerhet. I det läget finner regeringen det värt att förenkla import av billigare låglönearbetskraft från länder utanför EU. Bärplockare, städare och diskare ska inte bara skärpa konkurrensen i den nedåtgående lönespiralen utan också vara utsatta för sina arbetsgivares fullständiga godtycke.
Denna tidnings ledarsida skrev så här inför beslutet om förändring av arbetskraftsinvandringen 2007: ”Allt tydligare formas alltså tre linjer kring flykting- och invandringspolitiken. Sverigedemokraterna vill enbart tillåta minsta möjliga flyktingmottagning. Högerlinjen består av att Sverige skall vända sig bort från humanitet och istället låta arbetsgivare tjäna pengar på människor som söker sig hit. De två hör dock ihop: Om högern lyckas med sitt projekt, ökar risken påtagligt för att Sverigedemokraterna får luft under vingarna. Den tredje linjen är viktigare än någonsin: vänstern värnar asylrätten och kräver samtidigt garantier mot social dumping om arbetskraftsinvandring skall komma ifråga.” Det har sedan dess visat sig smärtsamt sant.

Vem klagar på arbetsgivaren i ett system där arbetsgivaren är enda garant för att man ska få stanna i landet? Det påminner direkt om de mest vedervärdiga tider på svensk arbetsmarknad: statarsamhället och den tidiga industrialismens totala beroende av brukspatron. Sverige har fått en arbetsmarknad som är som gjord för samvetslösa svin, som tjänar storkovan på de allra svagaste och mest utsatta. Var det någon som sade något om utanförskap, Fredrik?