De kommer varje dag i brevlådan nu. De glättiga bilderna på julmys. Nötter, glögg, pösiga soffor, röda gardiner, stearinljus och en julgran – fullbehängd med änglar och röda glaskulor.
I Ångermanland kallar vi julkulorna för pomlor. Jag visste inte att de hette något annat på svenska förrän jag började arbeta på Scania i Södertälje. Hade väl inte diskuterat saken med någon utanför familjen förrän dess, antar jag. Att det hände då berodde på att en annan utflyttad ångermanlänning en dag glädjestrålande kom och berättade att han köpt nya pomlor, eftersom frun som han separerat från tagit med sig dem han hade innan. Han möttes av gapskratt. Ingen visste vad han talade om. Utom jag. Som förstod både glädjen över att han hittat nya som liknade de gamla, och frustrationen över att x:et velat beröva honom på julfriden. Medan de andra flabbade över ordet blev kramforskillen och jag rörande överens om att pomlor måste vara:
1. röda
2. av glas
3. hänga i sytrådar och inte såna där fjantiga plastkrokar som de säljer på IKEA.
Men trots all munterhet bland de andra lajnarbetarna hörde de röda kulorna även för dem ihop med idyllbilden av en god jul.
Det är därför alla reklammakare använder klädda julgranar i reklamen. Och när de komponerat ihop den perfekta julbilden lägger de som ett lätt dis över linsen, så att de får fram skimret kring ljuskäglorna. Så att bilden lägger sig någonstans mellan fantasi och verklighet. Inte som i Disney, men närapå… Det är meningen att du ska tänka: Inte som hemma hos mej, men om jag köper en sån och en sån så…
I morse när jag satt och bläddrade i gårdagens pappersskörd möttes jag av en sådan där drömgran igen. Och drabbades av dejavu.
För ganska exakt två år sedan opererades jag för en tumör i huvudet på neurokirurgen i Umeå. Efter någon vecka var jag så pass att jag kunde börja gå upprätt. Men förutom att jag var rejält omtöcknad av mediciner så såg jag nästan ingenting. I vanliga fall är jag rätt närsynt, efter operationen kunde jag inte ha glasögonen på mig. Jag var opererad genom näsan – såg ut som hon som förlorat boxningsmatchen. Dessutom var ena ögat utslaget. Jag hasade alltså omkring som en halvblind rätt förvirrad person mellan matsalen och mitt rum. Och så en dag möttes jag av denna fantastiska syn: En gran! Med tända, skimrande ljus och gnistrande pomlor. Jag blev stående (höll mig i väggen, nota bene) en lång stund och intrycken bara forsade genom kroppen. Dofter från mammas knäck, tinande snö, pepparkakor och julmusik blandades med de otydliga ljuskäglorna från sjukhusgranen och försatte mig i vad som nog måste kallas lyckorus.
En undersköterska såg min reaktion och frågade:
Tycker du den är fin?
Jag tror knappt att jag kunde svara. Jag var förstummad.
Den kloka kvinnan sa heller inget mer, utan väntade tills jag tittat klart och hjälpte mig sedan tillbaka till min säng.
Ytterligare några dagar senare kunde jag åka hem. Ett tecken på att det var dags var hur granen vid det laget såg ut:
En liten gles plastgran med helt raka grenar, där mycket av plastbarren fattades. Pomlorna som glittrat så vackert, var dammiga plastbollar och ljusen satt i en vanlig ljusslinga från närmaste järnaffär. Sladdarna hängde under grenarna.
Oj, sa jag till henne som hjälpt mig förut.
Ja, sa hon prosaiskt. När den inte står framme brukar vi dra ett påslakan över den i förrådet.
Vad jag vill säga med det här är ungefär:
Akta er för reklamen! Satsa istället på fantasin. Den kan göra underverk med det vanliga och mest ordinära. Låt bli att köpa en massa onödigt som ska stå i förrådet hela året, kisa istället med ögonen och njut. Glögg och pepparkakor är faktiskt gott!
