För Vänsterpartiet började 2012 med en rivstart med kongressen i Uppsala under trettondagshelgen. Jonas Sjöstedt valdes till ny partiledare. Ett tag verkade det kunna bli en duo med Sjöstedt och antingen Ulla Andersson eller Rossana Dinamarca, men så blev det till slut inte.
”Sjöstedt kongressens vinnare”, var rubriken på en artikel i Flamman. Då syftades inte bara på partiledarskapet, utan också på valen till partistyrelsen och politiska sakfrågor.
”Starkare fokus på klimat- och jobbpolitik och mindre ensidig fokus på välfärds- och socialförsäkringsfrågor. Starkare fokus på lönedumpning på arbetsmarknaden”, skrev Flammans ledarsida om de politiska förskjutningar som skett efter kongressen.  

Även Socialdemokraterna bytte partiledare i början av året. Håkan Juholt avgick efter ett långdraget mediedrev som formellt rörde opålästa uttalanden och en lägenhetsaffär där Juholt ska ha fått för mycket ersättning för sitt boende. Inom vänsterfalangen i socialdemokratin såg många det som ett hugg i ryggen.
”Det har hela tiden varit hemliga källor och interna läckor”, kommenterade Lena Sandlin, politisk chefredaktör på Västerbottens Folkblad, till Flamman.
”Öppna sår i socialdemokratin”, var rubriken till Flammans nyhetsartikel. I skenet av Mikael Damberg som möjlig ny ledare framstod Stefan Löfven som en kompromisskandidat för vänstersocialdemokrater.

I en fråga som kommit att ta mycket plats i den inrikespolitiska debatten representerar Stefan Löfven en annan linje än Juholt: Vinster i välfärden. S-ledningen lade i höstas fram ett förslag som i korthet gick ut på att tillåta vinster, men ha ”ordning och reda” i välfärden, med kontroller och kvalitetsuppföljningar. Partiets kongress har dock sista ordet och det ligger flera motioner om vinstförbud. Även LO tog beslut om en non-profit-linje under sin kongress i våras.
I början av september avslöjade Flamman att Svenskt näringsliv och branschorganisationer som Vårdföretagarna satsar stora summor på att kampanja mot ett vinstförbud. Företrädare för arbetsgivarorganisationer har beskrivit satsningen som ”den största sedan löntagarfonderna”. Det var förra årets skandaler kring vanvård på Carema som fick näringslivet på benen. Nu ska man ”visa på områden där konkurrens och privata alternativ inom välfärden leder till hög kvalitet och effektivitet”, enligt interna dokument. Det återstår att se om de vinner den samhällsdebatten.

2012 kom att präglas av starkare motsättningar på arbetsmarknaden. SAS förhandlingsstrategi mot facket, som närmast kan beskrivas som ett gisslandrama är ett exempel. Under våren rapporterade vi om Läkerolfabriken i Sandviken som läggs ner, trots att den gick med vinst och trots kraftiga protester från de anställda. Flera fackförbund varslade om strejk under våren. Handels lade ett av de mer omfattande, som drogs tillbaka i sista stund. Synd, tyckte en del, som menade att facket borde drivit på hårdare. Många talade också om att arbetsgivarna var mer på offensiven än tidigare.
”Arbetsgivaren vill inte göra upp med oss!”, sade Sven-Olof Hellman från Seko, till Flamman.

Det är svårt att skriva en årskrönika utan att nämna Sverigedemokraterna. Filmklippen på Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian Westling som beväpnar sig med järnrör och strör rasistiska och sexistiska tillmälen omkring sig chockerade många. För andra befäste det bilden av ett fascistiskt och rasistiskt parti.
Men trots att skandalen saknar motstycke i modern svensk historia har Sverigedemokraterna mellan åtta och närmare tio procent i de senaste opinionsmätningarna.
Flamman har under hösten gett frågan mycket utrymme. Vi har intervjuat en rad personer från olika håll inom vänstern som fått ge sin syn på strategier för att motarbeta rasism och fascism. Bim Clinell, till exempel, lyfte fram det franska socialistpartiet som lyckades vinna staden Toulon från Front National genom att gå ut i människors vardag och mobilisera nästan på kvartersnivå. Andra, som Sara Mohammadi som intervjuas i det här numret, tycker det har varit för mycket fokus på SD:s väljare och att vänstern snarare bör satsa på att organisera dem som drabbas av rasism. Oavsett vem man tycker har rätt är det en viktig fråga för arbetarrörelsen att fortsätta diskutera.

Förutom SD:s framgångar är det dystraste nästan det som inte fanns i vår nyhetsrapportering. 2012 blev inte året då den rödgröna oppositionen fick det där riktiga lyftet. Jag väntar fortfarande på att få sätta en förstasidesrubrik om ett lyckat klimattoppmöte. I april rapporterade Flamman att de utförsäkrade blivit just – utförsäkrade och inte kommit tillbaka till arbetslivet eller blivit friska.
Men året innebar också några ljuspunkter för vänstersinnade. 2012 var året då klass plötsligt började debatteras. ”Klasshat”, blev ett ord även på de stora tidningarnas kultursidor. Allt åt alla arrangerade studieresor till överklassområden, något som får betecknas som ett PR-mässigt snilledrag.

Det finns fler folkliga initiativ värda att nämna. I Västerbotten ockuperades sjukstugor i protest mot att de skulle läggas ner.
”Vi kan hålla på hur länge som helst”, skrev Karin Skog, en av aktivisterna som rapporterade direkt åt Flamman då. Nu har de fått till stånd en folkomröstning.
Vi fick också se Martin Schibbye och Johan Persson friges, efter ett drygt år i etiopiskt fängelse.
Vi hoppas på fler goda nyheter 2013 och vi lovar fortsätta granska de dåliga.