Efter att ha överlevt den 21 december – då världen skulle gå under – återstår nu att försöka förutse den närmaste framtiden, men på ett mer kartesianskt, rationellt sätt. Med utgångspunkt från geopolitiska principer blir det lättare att förstå stormakternas spel och bedöma de främsta riskerna och farorna. Så kan de olika motståndarnas drag förutses, som på schackbrädet.
När vi så här i början av året betraktar världskartan så blinkar varnande rödljus på flera håll. För fyra av dem är risknivån hög: Europa, Latinamerika, Mellanöstern och Asien.
För EU blir 2013 det värsta året sedan krisen satte igång. Tilltron till åtstramning som den enda vägen kommer att fortsätta liksom yxhuggen mot välfärdsstaten, för det är vad Tyskland kräver. För första gången i historien är det Tyskland som dominerar i Europa och styr med järnhand. Berlin kommer inte att acceptera någon förändrad politik förrän efter sina kommande val den 22 september, då Angela Merkel kan väljas för en tredje mandatperiod.
I Spanien kommer de politiska spänningarna att växa, i takt med att Kataloniens regering drar upp riktlinjerna för den kommande folkomröstningen om självständighet. Det är en process som de baskiska nationalisterna kommer att följa med största intresse.

Hur det ekonomiska läget i EU – som redan är urdåligt – kommer att utvecklas beror bland annat på utgången av Italiens kommande val, antagligen i februari. Och på marknadernas reaktioner på segraren: om det blir den konservative Mario Monti (som kan räkna med Berlins och Vatikanens stöd) eller centervänsterns kandidat Pier Luigi Bersani, som ligger bättre till i opinionsundersökningarna. Läget kommer också att präglas av de villkor – utan tvekan brutala – som Bryssel ställer för den nödhjälp som Mariano Rajoy nu har bett om. Efter ständiga dråpslag mot samhällslivet kan folks förtvivlan explodera var som helst i Sydeuropa. EU kommer inte att se ljuset tunneln under 2013. Tvärtom kan allt bli ännu värre, om marknaderna bestämmer sig för att också ge sig på socialisten – av det mycket moderata slaget – Francois Hollandes Frankrike.
Även för Latinamerika är 2013 fullt av utmaningar. Till att börja med har vi Venezuela, som sedan 1999 spelat rollen som motor för de progressiva förändringarna i hela södra världsdelen. President Hugo Chávez’ oförutsedda sjukdomsåterfall – efter att han precis återvalts den 7 oktober – skapar osäkerhet. Även om han återhämtar sig efter sin nya canceroperation kan vi inte bortse från att det kan bli nya presidentval i februari. Den bolivarianska revolutionens presidentkandidat, som Chávez rekommenderat, skulle då bli nuvarande vicepresidenten – jämförbar med en statsminister – Nicolás Maduro. Han är en väl förankrad ledare med alla de mänskliga och politiska kvaliteter som behövs för att vinna.

I februari, närmare bestämt den 17:e, blir det val också i Ecuador: Det handlar då utan någon större tvekan om återval av president Rafael Correa, ännu en betydande latinamerikansk ledare. Och den 10 november blir det Honduras’ tur, efter statskuppen den 28 juni 2009 mot Manuel Zelaya. Hans efterträdare, Porfirio Lobo, får inte ställa upp för en andra mandatperiod. Och nu har valkommissionen godkänt det nya partiet, Libre: Libertad y Refundación – Frihet och Återuppbyggnad – som leds av förre presidenten Zelaya. Presidentkandidat är hans hustru, tidigare landets första dam, Xiomara Castro. I november – den 17:e – blir det också viktiga val i Chile. Där kan missnöjet med den konservativa presidenten Sebastian Piñera bädda för seger för socialistpartiets Michelle Bachelet.
Även Kuba tilldrar sig internationell uppmärksamhet. Av två skäl. Dels för att där fortsätter samtalen mellan colombianska regeringen och motståndsrörelsen Farc för att försöka få slut på Latinamerikas sista väpnade konflikt. Men också på grund av förväntningar på beslut i Washington. I presidentvalet i USA den 6 november vann Barack Obama i Florida: han fick 75 procent av de spansktalande rösterna och – mycket viktigt – 53 procent av kubanernas. Det ger presidenten – under sin andra och sista mandatperiod – stort manöverutrymme för att närma sig ett slut på den ekonomiska och handelsblockaden mot ön.

Men ännu skymtar inga framsteg i Mellanöstern, som förblir världens oroshärd. Den ”arabiska vårens” uppror lyckades störta flera lokala diktatorer: Ben Ali i Tunisien, Mubarak i Egypten och Gaddafi i Libyen. Men de fria valen öppnade för reaktionära islamistpartier – Muslimska brödraskapet – att tillskansa sig makten. Och som vi nu kan se i Egypten vill de behålla den till varje pris. Det sker till den sekulära befolkningens bestörtning, den som inledde resningen och som vägrar gå med på denna nya form av auktoritärt styre. Samma problem finns i Tunisien.
Efter att ha följt de arabiska frihetsutbrotten under våren 2011 har de europeiska samhällena återigen tappat intresse för vad som sker där. Det är ju dessutom så komplicerat. Som till exempel det ofrånkomliga inbördeskriget i Syrien. Det enda som är helt klart är att de västliga stormakterna – USA, Storbritannien, Frankrike – allierade med Saudiarabien, Qatar och Turkiet, beslöt sig för att med pengar, vapen och rådgivare stödja det islamistiska sunniupproret. Och det fortsätter att vinna terräng på de olika fronterna. Så frågan är hur länge Bashar al-Assads regim kommer kunna göra motstånd? Dess dagar verkar räknade. Dess diplomatiska allierade – Ryssland och Kina – kommer inte att ge grönt ljus i FN för en Natoatt­ack, som mot Libyen 2011. Men såväl Moskva som Peking anser att Damaskusregimens läge militärt är ohållbart och har börjat förhandla med Washington för att dra sig ur konflikten på ett sätt som skyddar deras intressen.

Mot den shiitiska fronten – libanesiska Hizbollah, Syrien, Iran – har USA byggt upp en vittomfattande sunniaxel – från Turkiet och Saudiarabien till Marocko genom Kairo, Tripoli och Tunis. Syftet är att störta Bashar al-Assad och sålunda beröva Teheran sin allierade i området – innan våren kommer. För den 14 juni blir det presidentval i Iran. Och där hindrar grundlagen nuvarande presidenten Mahmoud Ahmadinejad att ställa upp, eftersom han redan innehaft ämbetet de två mandatperioder som tillåts. Så under första halvåret kommer Iran att präglas av våldsam kamp mellan dem som vill hålla fast vid en hårdför linje mot Washington och dem som vill inleda förhandlingar.
Inför denna osäkra regeringssituation i Iran står Israel redo för ett angrepp på de persiska kärnanläggningarna. I den judiska staten blir det också val, den 22 januari. Där kommer antagligen den ultrakonservativa koalitionen att stärka statsminister Benjamin Netanyahus ställning och hållning som anhängare av att så snart som möjligt bomba Iran.
Ett sådant angrepp kan inte genomföras utan USA:s militära stöd. Så frågan är om USA kommer att ställa upp? Det är knappast troligt. Efter sitt omval känner sig Barack Obama, som installeras den 21 januari, säkrare i sadeln. Han vet att den allmänna opinionen i USA till överväldigande del inte vill ha fler krig. Fronten i Afghanistan är fortfarande öppen. Likaså i Syrien. Och en till kan vara på väg att öppnas i norra Mali. Den nya utrikesministern, John Kerry, får ta över det svåra uppdraget att lugna ner sin israeliska allierade.
Under tiden riktar Obama sina blickar mot Asien, det område som Washington prioriterar med sin nya utrikespolitiska strategi. Den går ut på att försöka bromsa Kinas vidgade makt genom att med stöd av sina traditionella allierade: Japan, Sydkorea, Taiwan omringa den asiatiska jätten med militärbaser. Det är betecknande att Barack Obamas första utlandsresa efter omvalet i november gick till Burma, Kambodja och Thailand, alla tre medlemmar i Sydostasiatiska nationernas förening (ASEAN). Där ingår Washingtons allierade i området och de flesta har konflikter med Peking när det gäller territorialvattengränserna.
Det har ökat risken för väpnad konflikt i Sydkinesiska sjön och Stilla havet. Det spända förhållandet mellan Peking och Tokyo, med anledning av tvisten om Senkakuöarna (Diayuöarna för kineserna), kan förvärras efter Liberaldemokratiska partiets (PLD) valseger den 16 december. Dess ledare och nya statsminister, Shinzo Abe, är en nationalistisk hök, känd för sin kritik mot Kina. Till det kommer konflikten med Vietnam om Spratleyöarna. Där har tonläget höjts på ett farligt sätt, framför allt sedan Vietnam i juni 2012 officiellt gjorde anspråk på öriket.
Kina moderniserar sitt försvar i snabb takt. Den 25 september sjösatte de sitt första hangarfartyg, Liaoning, med syfte att göra intryck på sina grannar. Peking blir allt mindre benägen att stå ut med USA:s militära närvaro i Asien. Ett farligt ”strategiskt misstroende” växer fram mellan de två jättarna och det kommer utan tvekan att påverka den internationella politiken i detta århundrade.

Översättning: Eva Björklund