– Varje kväll längtar jag till klockan ska slå sju så jag kan slå på värmen för tre timmar framåt. Längre än så har jag inte råd med. Det är bara 13 grader i lägenheten. Jag hoppas verkligen våren kommer tidigt i år.
Det skriver min vän Eleftheria från Aten. Jag skrev om henne i min första krönika för ett år sedan. Hon är ensamstående mamma med två tonårsbarn. Hon har fortfarande sitt lärarjobb kvar, men EU:s åtstramningar har sänkt lönen till motsvarande 9 200 kronor i månaden.
– Jag känner mig deprimerad. Jag gråter mycket (jag gråter också när jag skriver dessa rader) Jag är ledsen att jag inte kan ge barnen någonting. Inte ens en bio-biljett, skriver Eleftheria.
För ett år sen sa den nyliberala lögnkampanjen att lata greker var orsaken till den ekonomiska krisen. Idag är det ganska tyst om Grekland. Det ligger i EU-elitens och den härskande klassens intresse. Allt har sitt syfte. Vi ska vaggas in i tron att allt är i sin ordning.
Det kallas borgerlig hegemoni. För snart 90 år sedan precist beskrivet av den italienske marxisten Antonio Gramsci, som svarade på frågan varför så många människor accepterar samhällets orättvisor. Genom massmedier, utbildning, kultur, lagstiftning och annan intellektuell påverkan vill den härskande klassen få oss alla att tro att vi har gemensamma intressen. Att de rådande samhällsförhållandena i princip är av naturen givna.
I Grekland var budskapet: ”Vi har levt över våra tillgångar. Nu måste vi alla betala tillbaka”.
Den borgerliga hegemonin ger inte mycket utrymme för sanningen. Den sanningen är att det europeiska finanskapitalets spekulation och en felbyggd monetär union skapade krisen. I Grekland förvärrad av en korrupt statsapparat.
Det blev inga stora rubriker i Sverige när Internationella Röda korsets generalsekreterare, Yves Daccord sa att stora delar av EU är en kriszon, med fattigdom och matbrist, och att de kommande åren kommer bli mycket svåra.
Inte heller var det en viktig nyhet när ILO, FN:s organ för arbetslivsfrågor, slog fast att Grekland bryter mot grundläggande konventioner om rätten att förhandla och sluta avtal. ILO uppmanar den grekiska regeringen att återupprätta dialogen med de fackliga organisationerna. Men regeringen lyssnar inte. De följer bara diktaten från EU-kommissionen.
Inga stora medier kommer till Corporate Europe Observatory:s presskonferens som avslöjar att nästan alla medlemmar i EU-kommissionens arbetsgrupper för reglering av finansmarknaderna kommer från de värst spekulerande finansföretagen. De som i hög grad orsakade krisen och som har minst intresse av regleringar.
Istället pumpas budskapet ut: ”Det finns inget alternativ”. Den rådande åtstramningspolitiken framställs som en naturens nödvändighet. Det är ingen tillfällighet. Det är en medveten politik som leder till en enorm omfördelning till den härskande klassens fördel. I Grekland och i övriga EU.
– Jag känner mig skändad, skriver Eleftheria, jag känner mig straffad fast jag inte gjort något fel. Jag och mina barn tvingas leva på ett sätt som andra bestämt för oss. Andra som inte bryr sig om oss som människor.
Grekland är det nyliberala laboratoriet. Här testas hur långt man kan gå. Det är klasskamp i dess råaste form.
Den slovenske filosofen Slavoj Zizek skriver att krisen i euro-zonen är lika mycket en demokratikris som en finanskris. Han menar att gamla diktatorers ande, som Ceausescos, har funnit nytt liv i EU-elitens agerande.
Internationella Röda korset varnar för att fattigdomen i södra Europa kan leda till folkliga uppror.
Men om EU fortsätter som nu. Då kanske det är folkliga uppror vi ska hoppas på.
