Bok

Den ädla döden – Blodets politik och martyrens minne
Michael Azar.
Leopard förlag, 2013.

Martyrernas tid är inte förbi. Det konstaterade prefekten för den påvliga kongregationen för salighetsförklaringar i en radiointervju 2007. 1900-talet hade rentav varit det sekel som bevittnat ”flest martyrer i hela den katolska kyrkans historia”. Vidare påpekade han att cirka 100 000 kristna årligen dör för sin tro. Och visst. Vi har under ett par årtionden översköljts med bilder på människor som offrar sig eller offras på grund av en sak. Med allt från trotyl-bärande män i kaftan som får ambassader att kollapsa till frukthandlare som bränner sig till döds på grund av uteblivna veteskördar: nog har de senaste årtiondena serverat material för martyrer.
I Den ädla döden – Blodets politik och martyrens minne närmar sig Michael Azar ämnet från ett idéhistoriskt håll. Det är en rätt märklig idé. Finns det verkligen någon martyriets idéhistoria? Tja, i alla fall om man uttrycker det som Michael Azar: ”Dödspolitik och livspolitik vävs samman. Man både dödar och dör i livets namn.”
Med sådana, hårt slipade meningar, och med några av de vidaste idéhistoriska cirklarna jag har sett – Azar kan ringa in Jeanne d’Arc och Breivik i samma mening – lyckas han på något sätt skriva historien på ynka 140 sidor. Jag vet inte riktigt hur, men han gör det. I korta stycken låter han historiska scener blixtra fram. På en sida kan Samson stöta undan mittpelaren i templet, så att taket rasar in över filistéerna. På nästa kan ett Boeing 767 flyga in i WTC – det moderna templet. Ja, det är kort sagt en djärv text som vävs fram.

Här finns många intressanta iakttagelser. En av dem jag fäster mig särkilt vid är den om samtidens självmordsbombare. Dessa beskrivs ofta som extra barbariska, deras handlingar som höjden av ondska. Men av vilken anledning är det mera barbariskt att döda sina fiender samtidigt som man dödar sig själv än om man som mördare är utom fara? Varför är en självmordsbomb på ett konsulat mera barbarisk än ett fosforregn över en fattig by? Azars poäng är att när terror reduceras till grupper av självmordsbombare förlorar vi förmågan att kritiskt granska statligt sanktionerad terror, som ofta drabbar betydligt fler civila. I Vietnam gick 50 000 amerikaner i döden för att ta kål på två miljoner vietnameser. I Afghanistan dog 10 000 ryssar med en miljon afghanska dödsoffer som resultat. Igenom allt lyser dödandets meningslöshet som ett stroboskopiskt ljus.
Det är inte första gången som Michael Azar skriver om ond, bråd död. Som professor i idéhistoria har han ägnat sig mycket åt det han kallar ”dödspolitik”. I Döden i Beirut undersökte han hur döden används som politiskt instrument i stora konflikter, i Vittne granskade han sanningsvittnet ur ett idéhistoriskt perspektiv. Den ädla döden är en tredje del i denna serie som drar en linje mellan de tidigare delarna. För martyrerna kan också beskrivas som människor som ”vittnar med sitt blod” – om att frälsningen kommer. Om det så är himmelriket eller proletariatets diktatur. Liksom de två tidigare böckerna är Den ädla döden också en otroligt elegant bok, med ett språk som har en närmast marmoraktig kvalitet. Meningarna kommer liksom gjutna i ett stycke.

Det finns dock ett stort problem med Den ädla döden. Vad det är har jag till en början svårt att sätta fingret på, men efterhand kommer jag fram till att det handlar om att Azar inte driver någon tydlig tes i boken. Här finns nästan ingen statistik och det är tunnsått med iakttagelser från annat än böcker. Emellanåt är det som om Azar nöjt sig med att sätta sina texter i ett språkligt skruvstäd och liksom pressa fram substans ur dem.
Samtidigt är det något otroligt provocerande med böcker om våld och lidande som bara kommer med svar om den ”monumentalistiska historieskrivningen”. Som bara kisande tittar ut ur den akademiska sfären. För då författaren inte riktigt verkar veta vad han vill med boken, blir textens stil emellanåt ett problem. Den gör att jag som läsare börjar fråga mig hur intressant det egentligen är med korsläsningar av Breiviks manifest och Bernard av Clairvauxs brev till Tempelherreordern år 1130, om svaret bara går ut på att de båda ingår i en ”tvivelaktig diskurs”. Det är synd. För hade texten fått mera riktning och mera iakttagelser som den om statligt sanktionerad terror, så hade den kunnat bli riktigt bra.