Utrikes 06 mars, 2013

Chavez, en revolutionär till sista vilan

TEGUCIGALPA Klockan slog 16.25 på tisdagseftermiddagen när Venezuelas president Hugo Rafael Chavez Frias hjärta slutade att slå.

 Nyheten slog ned som en bomb över hela Latinamerika, från Rio Grande i norr till Eldslandet i söder. Ty Chavez, som han kallades kort och gott, var inte längre en venezuelan utan hade förvandlats till en latinamerikan vars 13 år vid makten i ett av kontinentens mest strategiskt viktigaste länder, delvis hade lyckats att ena den kontinent som Simon Bolivar drömde att förvandla till en enda stat.

Därför, när detta skrivs på tisdagskvällen, har gator och torg framför Venezuelas ambassader i Latinamerikas och Karibiens 33 länder, som genom dessa diplomatiska legationer vill ta ett sista farväl av den president som med odiplomatiska grepp och tal gjorde sig till en talesman för folken i denna del av världen.

Som Flammans reporter i Latinamerika sammanföll hans presidentperioder nästan med min tid i Latinamerika, så när som det första året vid makten i Caracas, 1999.

1980, nitton år tidigare, hade jag anlänt till Venezuela för första gången. Vägen från flygplatsen Maiquetia vid den karibiska kusten, kantades av misär och hus på de branta sluttningarna som under regnperioden var livsfarliga att befinna sig i. Den nyliberala modellen slog igenom med full kraft och 80 procent av venezuelanerna levde i fattigdom och misär, trots världens största oljereserver.

De transnationella oljebolagen skar guld med täljkniv, eller rättare sagt, stack ner oljeborren i marken och bara sög upp gräddan, den nästan rena bensinen eller oljan och skickade det utomlands. De betalade en (1) procent i en slags välgörenhetsskatt i de regioner de opererade i. Det politiska tvåpartisystemets kristdemokrater och socialdemokrater gjorde upp om makten och delade på ett antal miljoner dollar från oljebolagen i ett av de värsta korrumperade länderna i världen.

Men i fattigkvarteren i Caracas berg växte både missnöje som klasshat och exploderade den 28 februari 1989 i ”El Caracazo”, upproret mot socialdemokraten Carlos Andres Perez chockterapi med höjda transportavgifter och matpriser. Nyliberalismen mötte en mäktig motståndare som mejades ner under fyra, fem dagar av armén och polisen.

Men inte alla uniformerade deltog. 1982 bildade en grupp unga officerare el Movimiento Bolivariano Revolucionario 200 (MBR200), den Revolutionära bolivarianska rörelsen 200. Gruppen leddes av överstelöjtnanten Hugo Chavez.

Han föddes den 28 juli 1954 i kommunen Sabaneta i delstaten Barinas och var näst äldst i en syskonskara på sex bröder och systrar. Bägge föräldrarna var lärare. Och kanske var det därifrån som Hugos enorma läsintresse föddes, även om han 1971 inledde sina studier på en militärskola. Efter fyra års studier utexaminerades han som löjtnant. 1990 bar han överstelöjtnants grad.

Då hade det underjordiska arbetet inom Venezuelas väpnade styrkor vuxit starkt. Upproret i Caracas 1989 förstärkte övertygelsen hos dessa officerare, som hade breddat det politiska arbetet till delar av den venezuelanska vänstern, att den nyliberala modellen måste få ett slut.

Men inte enbart besluten från Andres Perez att kväva upproret i blod hade förstärkt denna uppfattning. MBR-gruppens kontakter med folket över hela Venezuela skapade insikten om att Venezuelas folk krävde en förändring.

Och det var med den bakgrunden som Chavez ledde det civila-militära upproret mot Carlos Andres Perez som startade i gryningen den 4 februari 1992. Det hade framgång i de flesta regioner men slogs ned i Caracas, nyckeln till framgång i ett folkuppror. Det var då som Chavez fällde de bevingade orden; ”Por ahora no”, att upproret inte hade haft framgång ”just nu” men att det skulle komma längre fram, kanske under andra kampformer än den väpnade.

Chavez tog på sig det fulla ansvaret för det militära misslyckandet, men inledde redan första dagen av de två år han tillbringade i fängelset, återkomsten i den politiska kampen.

Den socialdemokratiske presidenten Perez ställdes senare inför rätta, dömdes till stöld av allmänna medel och begav sig senare i landsflykt till Miami och Dominikanska republiken.

Chavez å den andra sidan frigavs ur fängelset och inledde en landsomfattande turné över hela Venezuela där han organiserade den kommande politiska rörelsen som nu omfattade kommunistpartiet, PPT och delar av vänstern. Men framförallt drog han in hela samhällssektorer av lärare, arbetare, bönder, studenter och till och med småföretagare som insåg att de hade mer att vinna på en social revolution än att konkurrera med transnationella företag med årsomsättningar lika stora som fattiga länders.

Med denna sociala bas ställde Chavez upp till presidentvalet den 6 december 1998 och kammade hem en storseger; 56,2 procent av rösterna. Det venezuelanska borgerskapet stod handfallen och förlamad. ”En sambo, mulattmilitär”, som de rika kallade Chavez med rasistisk underton, hade berövat tvåpartisystemet den politiska makten med alla dess möjligheter att stjäla ur statskassa och allmänna medel från folket.

Men för att verkligen nå framgång räcker det inte med att vinna presidentvalet eller majoriteten i parlamentet. Hela statsapparaten måste brytas ned och successivt ersättas av just venezuelaner som inte tjänar oligarkin eller utlandet (läs USA).

Trots att Chavez omedelbart utlyste val av deputerade till en grundlagsstiftande församling, som i sin tur utarbetade ett förslag till en ny författning som ställdes på prov i en folkomröstning i december 1999 och fick ett överväldigande stöd, hade den gamla makten kontroll över centralbank och rättsapparat. Alla progressiva beslut bekämpades av dessa två strategiska organ inom staten.

Men det var när Nationalförsamlingen i november 2001 fattade 49 beslut inom strategiska samhällsområden som bland annat handlade om en moderat jordreform, som upproret mot Chavez började formeras och organiseras inom den venezuelanska oppositionen.

Söndagen den 17 mars 2002 anlände jag till Caracas från Bogota, där jag arbetade och levde med uppgift att bevaka Latinamerika för Flamman. Den 18 mars hade den socialdemokratiskt styrda och CIA-finaniserade landsorganisationen CTV utlyst en generalstrejk mot regeringens politik. Strejken sköts upp i sista stund men på presskonferensen på den 18:e våningen i det stora CTV-huset ställde jag frågan till Carlos Ortega, CTV:s ordförande, om det var en ekonomisk eller politisk strejk. Han svarade lite överraskat ”ekonomisk”, varför jag frågade honom hur det var möjligt att CTV hade fått arbetsgivarföreningens stöd för generalstrejken om den naturliga motparten för en fackförening är just arbetsgivarsidan? En massa vredgade ansikten från de venezuelanska kollegorna vände sig mot mig medan Ortega stammade något osammanhängande till svar på min fråga.

Det var då som jag insåg att Chavez inte bara hade den gamla makten korrupta politiker och fackbyråkrater emot sig, utan också den fjärde Statsmaktens hela maskineri, uppbackat av en hel världs privata massmedier som sedan statskuppen den 11 april 2002, tog som sin livsuppgift att svärta ned och manipulera den allmänna opinionen i världen om verkligheten i det Venezuela som hade Hugo Chavez som president.

Det senaste exemplet som visar att påstått respekterade medier som spanska El Pais inte ens drar sig för att publicera en falsk bild av Chavez som de inte ens vet varifrån den kom, är bekräftelsen på att medierna är kapabla att bryta mot alla journalistiska principer och etik för att delta i det politiska korståget mot en progressiv statschef. Hade det inte varit för att Caracas fattiga och unga militära officerare hade slagit tillbaka statskuppen, som leddes av arbetsgivarföreningen, CTV och en grupp höga generaler och överstar, så hade förmodligen deras historiebeskrivning av vad som hände den 11-14 april 2002 varit accepterad som statshistoria i dagens Venezuela och omvärlden.

Det var just dessa som kom tillbaka i sin psykologiska krigföring den 2 december 2002 och inledde, via sina maktpositioner inom det statliga oljebolaget PDVSA, en lockout av all personal för att ekonomiskt knäcka regeringen Chavez och upprepa statskuppen i april samma år. Under två månader kämpade regering och fattiga venezuelaner för att slå tillbaka och återerövra makten från denna fosterlandsförrädiska grupp som fick allt stöd från State departement (USA:s utrikesdepartemnet)..

Samma politiska krafter i USA stödde även statskuppen i april 2002 i sällskap med José Maria Aznar, El Salvadors och Paraguays regeringar, det Interamerikanska pressällskapet SIP, Internationella valutafonden och så klart, Colombias regering under ledning av den konservative Andres Pastrana. Men som Roy Chaderton, Venezuelas dåvarande ambassadör i Bogota sa på kvällen den 13 april, då det stod klart att Venezuelas folk hade slagit ner statskuppen; ”Några dansade innan orkestern hade kommit”.

I det sällskapet fanns även Sydsvenska Dagbladets chefredaktör Per T. Ohlsson som rubricerade sin ledare ”Adiós, Hugo Chávez”! och påstod att Venezuelas folk hade gjort vad måste göras. Så talar en äkta liberal när det kommer till kritan.

Under hela 2000-talet och fram till Chavez död, har regeringen och den sociala bas som har utgjort den verkliga kraften i den bolivarianska revolutionen, tvingats till att med näbbar och klor försvara demokratin. Chavez har vunnit alla 13-14 val, utom ett som var en folkomröstning där mer än 70 artiklar skulle modifieras. Men revolutionens landvinningar har hela tiden varit utsatta för konspirationer, intriger och försök att vrida klockan tillbaka.

Många av husen efter Caracas berg finns fortfarande kvar. Men människorna lever med värdighet och successivt byggs slummen bort. ”Mision Vivienda”, Uppdrag bostadsbygge, som startade 2011, bygger hus överallt, framför allt i de regioner där klimatförändringen har farit fram med naturens vrede och ställt tusentals familjer utan bostad.

Det årliga bostadsbyggandet uppgår till 380 000 bostäder och målet fram till 2018 är tre miljoner bostäder. Fattigdomen har reducerats dramatiskt, vilket FN:s ekonomiska organ Celap har bekräftat. Analfabetismen, som i Venezuela uppgick till 1,5 miljoner personer vid Chavez tillträde 1999, är i dag eliminerad. Universiteten har byggts ut med mer än 1,5 miljoner platser och både utbildning som hälsovård är i dag gratis.

Det är denna omfördelning av Venezuelas rikedomar till de fattiga som medfört att Chavez har dragit på sig mäktiga fiender, både internt som externt.

Men det var tack vare denna politik som Chavez vann presidentvalet den 7 oktober 2012 med 8 191 132 röster (55 procent) mot oppositionens Henrique Capriles Radonski som fick drygt sex miljoner röster eller 44,39 procent.

Det var en kämpande Chavez som bokstavligt gav allt vad han hade i fysiska krafter. Vi som har bevakat Venezuela på första parkett under nästan hela hans tid vid makten, märkte att det var en fysiskt märkt president som reste runt hela Venezuela och eldade massorna som slöt upp på hans valmöten. Inte under något tidigare presidentval hade så många som 80 procent av venezuelanerna deltagit i ett val och aldrig tidigare en vinnande kandidat fått så många röster som Chavez.

Det tog hårt på hans krafter och hälsotillstånd, men Chavez sa själv att han var ett med folket och aldrig skulle svika det.

Chavez var aldrig någon diplomat. Somhans framträdande i FN:s generalförsamling där han sa att ”I går stod djävulen i denna talarstol som fortfarande luktar svavel”, med en pik till Georg Bush Jr.

Eller när han korsade USA:s planer på ett kontinentalt frihandelsavtal, Alca, under mötet med de sydamerikanska och karibiska statschefernas möte i Rio de la Plata i Argentina, där han demonstrerade i sällskap med Diego Maradona och Argentinas och Bolivias presidenter Nestor Kirchner respektive Evo Morale. State Departements fullständiga fiasko orsakade ett raseriutbrott i Vita huset.

Detta latinamerikanska nyfödda självförtroende uttrycktes i en rad nya organ som till exempel Unasur, Celac och Mercosur, som effektivt utestängde den stat som innan Chavez tillträde på presidentposten betraktade Latinamerika och Karibien som sin ”bakgård” och där kongressledamöter i USA föraktfullt talade om ”bananrepubliker” i sin närhet.

Men det räcker inte med bara tjusiga deklarationer och kommunikéer, menade Chavez och tog initiativ till både Alba och Petrocaribe, billig olja och ett ömsesidigt utbyte mellan olja och jordbruksprodukter som betalning för Venezuelas olja.

För att isolera Världsbanken och Internationella valutafonden tog Chavez initiativ till Banco del Sur, Sydbanken och nu har den på allvar satt igång att isolera den krisiga dollarn som handelsvaluta mellan de latinamerikanska staterna.

Chavez konsekventa förbindelser och nära vänskap med den kubanska revolutionen och hans ”brott” att bryta USA:s 50-åriga blockad av denna, har förstärkt USA:s intriger och konspiration mot president Chavez. USA har öst miljoner dollar över den venezuelanska oppositionen, både den legala som den förtäckta i form av olika så kallade NGO:s, arrangerat konferenser och strategier på USA-territorium för den venezuelanska oppositionen med målet att destabilisera regeringen i Caracas för att slutligen störta den.

Förlusten av den venezuelanske presidenten är enorm för Latinamerika. Kontinentens arbetare, bönder, studenter och intellektuella som i Chavez sett en statschef som enat Latinamerika i hela dess mångfald, författar nu uttalanden och fäller kommentarer i en strid ström där de hyllar den avlidne presidenten. Under de timmar på tisdagskvällen som jag har arbetat med denna artikel, har det hela tiden strömmat in mängder av uttalanden från hela världen, men särskilt från Latinamerika och Karibien.

Den argentinske vänsterintellektuelle Atilio A. Boron, skriver i en hyllning till Chavez att ”Med Chavez blir det som med El Che; hans död, långt ifrån att raderas bort från den politiska scenen, i stället kommer att göra hans närvaro gigantisk och hans gravitation märkas i våra folks kamp. För en av dessa paradoxer som historien reserverar till de stora, är att deras död förvandlar dem till odödliga personligheter”!

Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)