Utrikes 06 mars, 2013

Chavez, en revolutionär till sista vilan

TEGUCIGALPA Klockan slog 16.25 på tisdagseftermiddagen när Venezuelas president Hugo Rafael Chavez Frias hjärta slutade att slå.

 Nyheten slog ned som en bomb över hela Latinamerika, från Rio Grande i norr till Eldslandet i söder. Ty Chavez, som han kallades kort och gott, var inte längre en venezuelan utan hade förvandlats till en latinamerikan vars 13 år vid makten i ett av kontinentens mest strategiskt viktigaste länder, delvis hade lyckats att ena den kontinent som Simon Bolivar drömde att förvandla till en enda stat.

Därför, när detta skrivs på tisdagskvällen, har gator och torg framför Venezuelas ambassader i Latinamerikas och Karibiens 33 länder, som genom dessa diplomatiska legationer vill ta ett sista farväl av den president som med odiplomatiska grepp och tal gjorde sig till en talesman för folken i denna del av världen.

Som Flammans reporter i Latinamerika sammanföll hans presidentperioder nästan med min tid i Latinamerika, så när som det första året vid makten i Caracas, 1999.

1980, nitton år tidigare, hade jag anlänt till Venezuela för första gången. Vägen från flygplatsen Maiquetia vid den karibiska kusten, kantades av misär och hus på de branta sluttningarna som under regnperioden var livsfarliga att befinna sig i. Den nyliberala modellen slog igenom med full kraft och 80 procent av venezuelanerna levde i fattigdom och misär, trots världens största oljereserver.

De transnationella oljebolagen skar guld med täljkniv, eller rättare sagt, stack ner oljeborren i marken och bara sög upp gräddan, den nästan rena bensinen eller oljan och skickade det utomlands. De betalade en (1) procent i en slags välgörenhetsskatt i de regioner de opererade i. Det politiska tvåpartisystemets kristdemokrater och socialdemokrater gjorde upp om makten och delade på ett antal miljoner dollar från oljebolagen i ett av de värsta korrumperade länderna i världen.

Men i fattigkvarteren i Caracas berg växte både missnöje som klasshat och exploderade den 28 februari 1989 i ”El Caracazo”, upproret mot socialdemokraten Carlos Andres Perez chockterapi med höjda transportavgifter och matpriser. Nyliberalismen mötte en mäktig motståndare som mejades ner under fyra, fem dagar av armén och polisen.

Men inte alla uniformerade deltog. 1982 bildade en grupp unga officerare el Movimiento Bolivariano Revolucionario 200 (MBR200), den Revolutionära bolivarianska rörelsen 200. Gruppen leddes av överstelöjtnanten Hugo Chavez.

Han föddes den 28 juli 1954 i kommunen Sabaneta i delstaten Barinas och var näst äldst i en syskonskara på sex bröder och systrar. Bägge föräldrarna var lärare. Och kanske var det därifrån som Hugos enorma läsintresse föddes, även om han 1971 inledde sina studier på en militärskola. Efter fyra års studier utexaminerades han som löjtnant. 1990 bar han överstelöjtnants grad.

Då hade det underjordiska arbetet inom Venezuelas väpnade styrkor vuxit starkt. Upproret i Caracas 1989 förstärkte övertygelsen hos dessa officerare, som hade breddat det politiska arbetet till delar av den venezuelanska vänstern, att den nyliberala modellen måste få ett slut.

Men inte enbart besluten från Andres Perez att kväva upproret i blod hade förstärkt denna uppfattning. MBR-gruppens kontakter med folket över hela Venezuela skapade insikten om att Venezuelas folk krävde en förändring.

Och det var med den bakgrunden som Chavez ledde det civila-militära upproret mot Carlos Andres Perez som startade i gryningen den 4 februari 1992. Det hade framgång i de flesta regioner men slogs ned i Caracas, nyckeln till framgång i ett folkuppror. Det var då som Chavez fällde de bevingade orden; ”Por ahora no”, att upproret inte hade haft framgång ”just nu” men att det skulle komma längre fram, kanske under andra kampformer än den väpnade.

Chavez tog på sig det fulla ansvaret för det militära misslyckandet, men inledde redan första dagen av de två år han tillbringade i fängelset, återkomsten i den politiska kampen.

Den socialdemokratiske presidenten Perez ställdes senare inför rätta, dömdes till stöld av allmänna medel och begav sig senare i landsflykt till Miami och Dominikanska republiken.

Chavez å den andra sidan frigavs ur fängelset och inledde en landsomfattande turné över hela Venezuela där han organiserade den kommande politiska rörelsen som nu omfattade kommunistpartiet, PPT och delar av vänstern. Men framförallt drog han in hela samhällssektorer av lärare, arbetare, bönder, studenter och till och med småföretagare som insåg att de hade mer att vinna på en social revolution än att konkurrera med transnationella företag med årsomsättningar lika stora som fattiga länders.

Med denna sociala bas ställde Chavez upp till presidentvalet den 6 december 1998 och kammade hem en storseger; 56,2 procent av rösterna. Det venezuelanska borgerskapet stod handfallen och förlamad. ”En sambo, mulattmilitär”, som de rika kallade Chavez med rasistisk underton, hade berövat tvåpartisystemet den politiska makten med alla dess möjligheter att stjäla ur statskassa och allmänna medel från folket.

Men för att verkligen nå framgång räcker det inte med att vinna presidentvalet eller majoriteten i parlamentet. Hela statsapparaten måste brytas ned och successivt ersättas av just venezuelaner som inte tjänar oligarkin eller utlandet (läs USA).

Trots att Chavez omedelbart utlyste val av deputerade till en grundlagsstiftande församling, som i sin tur utarbetade ett förslag till en ny författning som ställdes på prov i en folkomröstning i december 1999 och fick ett överväldigande stöd, hade den gamla makten kontroll över centralbank och rättsapparat. Alla progressiva beslut bekämpades av dessa två strategiska organ inom staten.

Men det var när Nationalförsamlingen i november 2001 fattade 49 beslut inom strategiska samhällsområden som bland annat handlade om en moderat jordreform, som upproret mot Chavez började formeras och organiseras inom den venezuelanska oppositionen.

Söndagen den 17 mars 2002 anlände jag till Caracas från Bogota, där jag arbetade och levde med uppgift att bevaka Latinamerika för Flamman. Den 18 mars hade den socialdemokratiskt styrda och CIA-finaniserade landsorganisationen CTV utlyst en generalstrejk mot regeringens politik. Strejken sköts upp i sista stund men på presskonferensen på den 18:e våningen i det stora CTV-huset ställde jag frågan till Carlos Ortega, CTV:s ordförande, om det var en ekonomisk eller politisk strejk. Han svarade lite överraskat ”ekonomisk”, varför jag frågade honom hur det var möjligt att CTV hade fått arbetsgivarföreningens stöd för generalstrejken om den naturliga motparten för en fackförening är just arbetsgivarsidan? En massa vredgade ansikten från de venezuelanska kollegorna vände sig mot mig medan Ortega stammade något osammanhängande till svar på min fråga.

Det var då som jag insåg att Chavez inte bara hade den gamla makten korrupta politiker och fackbyråkrater emot sig, utan också den fjärde Statsmaktens hela maskineri, uppbackat av en hel världs privata massmedier som sedan statskuppen den 11 april 2002, tog som sin livsuppgift att svärta ned och manipulera den allmänna opinionen i världen om verkligheten i det Venezuela som hade Hugo Chavez som president.

Det senaste exemplet som visar att påstått respekterade medier som spanska El Pais inte ens drar sig för att publicera en falsk bild av Chavez som de inte ens vet varifrån den kom, är bekräftelsen på att medierna är kapabla att bryta mot alla journalistiska principer och etik för att delta i det politiska korståget mot en progressiv statschef. Hade det inte varit för att Caracas fattiga och unga militära officerare hade slagit tillbaka statskuppen, som leddes av arbetsgivarföreningen, CTV och en grupp höga generaler och överstar, så hade förmodligen deras historiebeskrivning av vad som hände den 11-14 april 2002 varit accepterad som statshistoria i dagens Venezuela och omvärlden.

Det var just dessa som kom tillbaka i sin psykologiska krigföring den 2 december 2002 och inledde, via sina maktpositioner inom det statliga oljebolaget PDVSA, en lockout av all personal för att ekonomiskt knäcka regeringen Chavez och upprepa statskuppen i april samma år. Under två månader kämpade regering och fattiga venezuelaner för att slå tillbaka och återerövra makten från denna fosterlandsförrädiska grupp som fick allt stöd från State departement (USA:s utrikesdepartemnet)..

Samma politiska krafter i USA stödde även statskuppen i april 2002 i sällskap med José Maria Aznar, El Salvadors och Paraguays regeringar, det Interamerikanska pressällskapet SIP, Internationella valutafonden och så klart, Colombias regering under ledning av den konservative Andres Pastrana. Men som Roy Chaderton, Venezuelas dåvarande ambassadör i Bogota sa på kvällen den 13 april, då det stod klart att Venezuelas folk hade slagit ner statskuppen; ”Några dansade innan orkestern hade kommit”.

I det sällskapet fanns även Sydsvenska Dagbladets chefredaktör Per T. Ohlsson som rubricerade sin ledare ”Adiós, Hugo Chávez”! och påstod att Venezuelas folk hade gjort vad måste göras. Så talar en äkta liberal när det kommer till kritan.

Under hela 2000-talet och fram till Chavez död, har regeringen och den sociala bas som har utgjort den verkliga kraften i den bolivarianska revolutionen, tvingats till att med näbbar och klor försvara demokratin. Chavez har vunnit alla 13-14 val, utom ett som var en folkomröstning där mer än 70 artiklar skulle modifieras. Men revolutionens landvinningar har hela tiden varit utsatta för konspirationer, intriger och försök att vrida klockan tillbaka.

Många av husen efter Caracas berg finns fortfarande kvar. Men människorna lever med värdighet och successivt byggs slummen bort. ”Mision Vivienda”, Uppdrag bostadsbygge, som startade 2011, bygger hus överallt, framför allt i de regioner där klimatförändringen har farit fram med naturens vrede och ställt tusentals familjer utan bostad.

Det årliga bostadsbyggandet uppgår till 380 000 bostäder och målet fram till 2018 är tre miljoner bostäder. Fattigdomen har reducerats dramatiskt, vilket FN:s ekonomiska organ Celap har bekräftat. Analfabetismen, som i Venezuela uppgick till 1,5 miljoner personer vid Chavez tillträde 1999, är i dag eliminerad. Universiteten har byggts ut med mer än 1,5 miljoner platser och både utbildning som hälsovård är i dag gratis.

Det är denna omfördelning av Venezuelas rikedomar till de fattiga som medfört att Chavez har dragit på sig mäktiga fiender, både internt som externt.

Men det var tack vare denna politik som Chavez vann presidentvalet den 7 oktober 2012 med 8 191 132 röster (55 procent) mot oppositionens Henrique Capriles Radonski som fick drygt sex miljoner röster eller 44,39 procent.

Det var en kämpande Chavez som bokstavligt gav allt vad han hade i fysiska krafter. Vi som har bevakat Venezuela på första parkett under nästan hela hans tid vid makten, märkte att det var en fysiskt märkt president som reste runt hela Venezuela och eldade massorna som slöt upp på hans valmöten. Inte under något tidigare presidentval hade så många som 80 procent av venezuelanerna deltagit i ett val och aldrig tidigare en vinnande kandidat fått så många röster som Chavez.

Det tog hårt på hans krafter och hälsotillstånd, men Chavez sa själv att han var ett med folket och aldrig skulle svika det.

Chavez var aldrig någon diplomat. Somhans framträdande i FN:s generalförsamling där han sa att ”I går stod djävulen i denna talarstol som fortfarande luktar svavel”, med en pik till Georg Bush Jr.

Eller när han korsade USA:s planer på ett kontinentalt frihandelsavtal, Alca, under mötet med de sydamerikanska och karibiska statschefernas möte i Rio de la Plata i Argentina, där han demonstrerade i sällskap med Diego Maradona och Argentinas och Bolivias presidenter Nestor Kirchner respektive Evo Morale. State Departements fullständiga fiasko orsakade ett raseriutbrott i Vita huset.

Detta latinamerikanska nyfödda självförtroende uttrycktes i en rad nya organ som till exempel Unasur, Celac och Mercosur, som effektivt utestängde den stat som innan Chavez tillträde på presidentposten betraktade Latinamerika och Karibien som sin ”bakgård” och där kongressledamöter i USA föraktfullt talade om ”bananrepubliker” i sin närhet.

Men det räcker inte med bara tjusiga deklarationer och kommunikéer, menade Chavez och tog initiativ till både Alba och Petrocaribe, billig olja och ett ömsesidigt utbyte mellan olja och jordbruksprodukter som betalning för Venezuelas olja.

För att isolera Världsbanken och Internationella valutafonden tog Chavez initiativ till Banco del Sur, Sydbanken och nu har den på allvar satt igång att isolera den krisiga dollarn som handelsvaluta mellan de latinamerikanska staterna.

Chavez konsekventa förbindelser och nära vänskap med den kubanska revolutionen och hans ”brott” att bryta USA:s 50-åriga blockad av denna, har förstärkt USA:s intriger och konspiration mot president Chavez. USA har öst miljoner dollar över den venezuelanska oppositionen, både den legala som den förtäckta i form av olika så kallade NGO:s, arrangerat konferenser och strategier på USA-territorium för den venezuelanska oppositionen med målet att destabilisera regeringen i Caracas för att slutligen störta den.

Förlusten av den venezuelanske presidenten är enorm för Latinamerika. Kontinentens arbetare, bönder, studenter och intellektuella som i Chavez sett en statschef som enat Latinamerika i hela dess mångfald, författar nu uttalanden och fäller kommentarer i en strid ström där de hyllar den avlidne presidenten. Under de timmar på tisdagskvällen som jag har arbetat med denna artikel, har det hela tiden strömmat in mängder av uttalanden från hela världen, men särskilt från Latinamerika och Karibien.

Den argentinske vänsterintellektuelle Atilio A. Boron, skriver i en hyllning till Chavez att ”Med Chavez blir det som med El Che; hans död, långt ifrån att raderas bort från den politiska scenen, i stället kommer att göra hans närvaro gigantisk och hans gravitation märkas i våra folks kamp. För en av dessa paradoxer som historien reserverar till de stora, är att deras död förvandlar dem till odödliga personligheter”!

Rörelsen 23 oktober, 2025

Palestinarörelsen kämpar för oss alla

Greta Thunberg deltar i en presskonferens vid Sergels torg i Stockholm den 7 oktober. Foto: Caisa Rasmussen/TT.

Demoniseringen av Palestinarörelsen är ett hot mot alla som tror på demokratin.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I två års tid har människor gått ut i kraft mot den israeliska folkmordsoperationen i Gaza. Lika länge har vad som kollektivt kan benämnas ”Palestinarörelsen” mött ett fanatiskt politiskt motstånd.

Mönstret påminner om Israel-Palestinakonflikten i sig själv: Israel har låtit brutaliteten mot Palestina växa på bekostnad av även den inhemska opinionen, och i Sverige tas politiska steg mot ökad repression av demonstranter, medan svenskarna själva vänder sig mot den etniska rensningen och tagit ställning för det palestinska folkets rätt till liv och självbestämmande.

För att avskräcka från ökat deltagande och även förstärka övertygelsen i de egna leden har reaktionära och fascistiska fotografer, bland annat SD-kopplade Riks, sett till att fotografera och filma de större demonstrationerna, stundtals understödda av små grupper av motdemonstranter som genom egna spektakel försöker provocera fram reaktioner i syfte att skapa innehåll åt sin egen hejarklack.

Genom en ständigt malande demonisering förnekas palestinademonstranternas mänsklighet.

Genom en ständigt malande demonisering – som är nödvändig om du ska orka hata den som inte gör dig något – radikaliseras högermänniskor till att förneka palestinademonstranters mänsklighet. I chattar och livestreamar kartläggs och hånas engagerade individer. Bilar har körts in i demonstrationståg. En välkänd aktivistprofil blev nyligen misshandlad.

Samma fientliga förhållningssätt går att skönja bland framträdande regeringspartister: riksdagsmoderater beskriver Global Sumud-flottiljen som en samling ”hamaskramare”, ”homofober” och ”antisemiter” medan en Sverigedemokrat hänger ut föräldrar som bär palestinasjal till förskolan – ett plagg som en moderat kommuntopp kallar ”hipstersvastika”. Genom att utnyttja en etnonationalistisk definition av antisemitism där israelkritik likställs med judehat, tvättar man sina egna rasistiska händer.

Läs mer

Tidöpolitiker sätter sig inte bakom ratten för att demonstrera missnöje, men från regeringen kommer en stadig ström av utspel och lagförslag som kan innebära mer skada för fler personer. Genom att strama åt demonstrationsrätten och nyttja vandellagar där ”fel” beteende kan vara grund för indraget uppehållstillstånd eller avbruten medborgarskapsprocess, kommer färre att våga protestera mot demokratiska inskränkningar. Med laglig rätt att riva upp medborgarskap begränsas alla demokratiska aktörers rätt ytterligare. Snaran dras åt och folkets rätt att samlas politiskt kvävs.

Inget av detta sker i ett vakuum. Inskränkningarna sker över hela Europa. I dagarna fick världen veta att israeliska National Center for Combating Antisemitism för ett register över pro-palestinska demonstrationer, tillsammans med de konton och organisationer som potentiellt står bakom. Det som i Sverige sker med mobilkameror och ekokammare på internet, sker även på israeliska myndigheter.

Vill man döda en demokrati, slutar man vårda den. Kampen för Palestinas frihet är inte bara livsavgörande för alla som lever under förtryck mellan floden och havet – den avgör även om vi själva är värda att kämpa för.

Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 23 oktober, 2025

”Narren är fri att kritisera överheten”

Björn Eklund byggde upp sitt förlag Karneval med pengar han fick från sin tidigare arbetsgivare Ordfront. Foto: Leonidas Aretakis.

Han bidrog till att göra Ordfront till Sveriges främsta vänstermagasin. Efter ett storbråk 2003 grundade han förlaget Karneval – som ifrågasätter allt från invandring till vacciner. Flamman träffar förläggaren och fritänkaren Björn Eklund.

"Sista striden för Ordfront?”

Rubrikerna var dramatiska inför den extrainsatta stämman den 4 september 2004, då 614 medlemmar samlades på gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm för att avgöra magasinets framtid. I aulan fanns flera vänsterkändisar som Mikael Wiehe, Åsa Linderborg, Maria-Pia Boëthius och Sven Lindqvist.

”Giftpilarna kastades åt alla håll”, rapporterade Journalisten, ”inte minst mot ’Bonnier-pressen’ som enligt flera talare legat bakom ett ’galet och monstruöst massmediedrev’ och iscensatt en ’massaker på Ordfront’.”

Det fanns fog för de starka orden. Sveriges största vänstermagasin återhämtade sig aldrig efter det stormiga mötet. Man bekräftade också uppsägningen av redaktionschefen Björn Eklund, vars kontroversiella text om kriget i Jugoslavien hade gjort honom till dagens huvudperson.

Men avskedandet blev också en nystart. Ur gruset byggde han upp sitt fritänkande förlag Karneval.

Nu står han framför mig i gummistövlar, framför den röda trästugan från 1700-talet i Vitabergsparken på Södermalm. Den tillhör ett välbevarat ”reservatsområde” för arbetarna från de närliggande industrierna i Barnängen. Han hukar sig för att få plats i hallen.

Hemmastad. Från början drev Björn Eklund sitt förlag från hemmet, men han har nu skaffat ett riktigt kontor – ett litet trähus på Södermalm i Stockholm. Foto: Leonidas Aretakis.

– Det där har självklart präglat mig. Det var en smärtsam konflikt som pågick i två år. Först som ett mediedrev, därefter som en strid inom föreningen Ordfront, och till sist som en arbetsrättslig konflikt.

Vi slår oss ned vid köksbordet framför en bokhylla full av förlagets böcker. Stugans skala får oss att se ut som jättar.

Under de första åren gav Karneval ut vänsternamn som Åsa Linderborg och Flammans dåvarande chefredaktör Aron Etzler, och senare även storsäljare som Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. Men på senare år har Björn Eklund tagit fritänkandet i nya riktningar, med böcker som ifrågasätter etablerade uppfattningar om klimatet, vacciner, Ukrainakriget, samt diskuterar kränkthetskultur och statens ”feminisering”.

Jag är nyfiken på honom av flera skäl. Som publicist undrar jag hur magasinet Ordfront kunde bli så framgångsrikt. När jag var ung aktivist publicerade det alla antiglobaliseringsrörelsens hjältar. Jag beställde hem en låda från tyska Ebay med ett tjugo-tal böcker av Noam Chomsky och John Pilger, varav de flesta nu står i Flammans bokhylla, och som lärde mig allt om USA:s sjaskiga utrikespolitik.

Nu är jag luttrad när det gäller vänstermänniskors förmåga att balla ur politiskt.

Men jag undrar också vad som hände sedan. Jag uppfattar att många författare i den äldre antiimperialistiska miljön, har haft svårt att navigera i en värld där USA inte är den enda skurken. Jag undrar också varför geopolitiken alltid splittrar vänstern, och om det finns något att lära i dag.

Jag frågar om han har gjort en ideologisk resa sedan Ordfront-tiden. Han skakar på huvudet.

– Jag är inte så vänster som du verkar tro. Till skillnad från många på Ordfront så har jag inget förflutet i kommunistiska sekter. Visst har jag ändrat uppfattning i flera frågor men jag vill tro att jag inte har gått högerut, utan att jag i dag vet bättre, säger han.

En sådan fråga är pandemin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 22 oktober, 2025

Nu kan Europas äldsta konflikt lösas

Anhängare till Tufan Erürman firar hans seger i den turkiska ockuperade delen av huvudstaden Nicosia, Cypern. Foto: Nedim Enginsoy/AP.

Presidentvalet på Nordcypern blev en jordskredsseger för oppositionen. Den lilla utbrytarstatens sittande president, Ersin Tatar, fick bara knappt 36 procent av rösterna, medan utmanaren Tufan Erhürman fick nära 63 procent när nordcyprioterna gick till valurnorna under söndagen.

Valet handlade inte bara om presidentkandidater, utan också om vägen framåt för Nordcypern – självständighet eller återförening med Cypern.

Cypern har varit delat sedan 1974, och den FN-bevakade ”gränsen” löper rakt igenom huvudstaden Nicosia. Ön, som under många år styrdes av Osmanska riket, har länge haft både en turkisk och grekisk befolkning. Efter en greknationalistisk statskupp med målet att ansluta Cypern till Grekland gick Turkiet in militärt och ockuperade norra sidan av ön. Tusentals etniska greker och turkar flydde eller fördrevs till vardera sidorna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 22 oktober, 2025

Jag gästade Kievs klubbliv – då föll bomberna

Kievs klubbscen lever. Skribenten och dj:n Johan Norling var med om en natt med bombanfall. Foto: Serhii Kaschei.

DJ:n Johan Norling åkte till Ukraina för att spela och upptäckte en livlina för queerhet, ung livslust och ren överlevnad.

Under mitt set på nattklubben Closer i en gammal sovjetisk textilfabrik i centrala Kiev går flyglarmet. Klockan är 19.41 och jag har bara hunnit spela en dryg halvtimme. Jag vänder mig mot Alexei:

– Vad ska jag göra?.

Han knycker på axlarna:

– Alla har ju hört larmet, om de vill gå så går de. Han frågar om jag vill sluta spela. Hur ska jag veta det? Vilket är mitt ansvar som dj när Ryssland avfyrar missiler? En absurd fråga. Dansgolvet fortsätter att vibrera av energin från svettiga dansare medan Alexei kollar den statliga telegramkanalen där de skriver vad som utlöst larmet och vart missilerna är på väg. Jag fortsätter att spela, acid house, 130 bpm. GPS fungerar ändå inte under flyganfall, det stängs av för att försvåra navigeringen för drönare, så det skulle ändå vara svårt att beställa en taxi hem nu.

Det var i vintras jag fick meddelandet från Alexei med frågan om jag vill komma. Den som skriver tillhör kollektivet Shaleni, ”Galningarna”, som arrangerar klubbkvällar. De skriver att de gillar min musik. Jag reser runt en hel del för att dj:a på olika klubbar i Europa och är van vid att sova på hotell med dusch i korridoren och gnisslande tältsängar. Jag har även spelat i Ukraina förut, men det var före kriget.

Frizon. Klubbarna fungerar också som skyddsrum och som vattenhål för kulturella utbyten. Foto: Serhii Kaschei.

Jag tackar ja och när tiden för resan närmar sig gör jag efterforskningar. Är det farligt? Nästan alla svarar att det är viktigt att visa solidaritet, bryta isoleringen och bevittna vad som pågår. Själv är jag orolig för att vara i vägen eller känna mig som en krigsturist. Jag är nervös och bestämmer mig för att inte berätta om resan för mina föräldrar.


På perrongen i Budapest är jag säker på att jag fattat rätt beslut och 20 timmar senare är jag framme. Konturerna av staden är desamma, men så mycket annat har ändrats sedan sist. De krossade fönsterrutorna på skyskrapor kring ett elverk som regelbundet bombas är en brutal påminnelse.

Det första jag tänker är att inte ens försöka med min dåliga ryska. Mina ukrainska vänner i väst har låtit mig förstå att allt ryskt är dåligt. Ryska dj:er och skivbolag som inte öppet tagit avstånd från invasionen bojkottas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 oktober, 2025

Åtalas för hatiska våldsdåd – hade ”Mein kampf” i bokhyllan

Ur Polisens förundersökning. Foto: Polisen.

De fyra nazisterna rånade en man på en Lacoste-keps och sparkade en annan medan han låg ned. Nu visar förundersökningen på kopplingen mellan Aktivklubb Sverige och nazismen.

Fyra män i 20-årsåldern åtalas efter tre misshandelsfall i centrala Stockholm i slutet av sommaren. Samtliga misstänkta är hemmahörande i den nynazistiska gruppen Aktivklubb, som av Säpo beskrivs som våldsbejakande och ett säkerhetshot.

– Det rör sig om helt oprovocerade våldsdåd och det har funnits ett hatbrottsmotiv bakom gärningarna. Några av männen syns göra nazisthälsningar på övervakningsfilmer och foton i anslutning till gärningarna, säger åklagare Gustav Andersson.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 21 oktober, 2025

Inga kungar i Amerika

En kostymerad demonstrant deltar i en ”No kings”-protest i Los Angeles den 18 oktober, de största demonstrationerna i landet sedan 1970-talet. Foto: Ethan Swope/AP/TT.

När federala agenter stormar bostadshus och människor försvinner i nattliga räder växer samtidigt ilskan i USA. Rörelsen No kings samlar miljontals i protest mot deportationerna, i en kamp om landets själ.

Det var mitt i natten den 30 september när en av de boende i ett höghus i Chicagos fattiga södra delar vaknade av att lägenheten skakade.

– Jag tittar ut genom fönstret, och det är en Black Hawk-helikopter, säger mannen till en lokal nyhetskanal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 21 oktober, 2025

Aktivister avbröt seminarium – menar att Gaza osynliggörs

Biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala ligger precis intill Engelska parken. Foto: Fredrik Persson / TT / Anders Wiklund / TT

Aktivister avbröt ett seminarium om akademisk frihet i Uppsala, i protest mot att temaveckan saknade punkter om Gaza. Tidigare utbildningsminister Anna Ekström menar att aktivisterna överröstade diskussionen – medan de själva menar att det är universitetet som tystar Palestinarörelsen.

Under måndagen invigdes Uppsala universitets temavecka om akademisk frihet. Invigningsseminariet gick under rubriken ”Från vackra ord till praktik”, och representanter från universitetens ledning i Uppsala, Stockholm och Umeå samt Konstfack var inbjudna för att diskutera vad som händer ”när universiteten tillämpar akademisk frihet i sin vardag”.

Men under samtalet reste sig flera personer i publiken, varav en hade med sig en megafon. I ett anförande kritiserade man att ingen av veckans punkter berörde Gaza, där bland annat FN-experter lyft risken för ett skolasticid – en utrotning av ett områdes eller ett folks akademiska institutioner.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 20 oktober, 2025

Platt som en landningsbana för stridsflyg

Offret, ångraren och förrädaren drabbar samman på Tribunalen. Foto: Anna Drvnik.

Fick jag bestämma skulle DCA-avtalet spolas, Tamsons hålla fingrarna i styr och Teater Tribunalen växa upp.

Går det verkligen att göra fars av ett bilateralt försvarsavtal? Svaret på det är troligen ja. Konsten och i synnerhet komedin har åtminstone sedan Molière varit suverän på att klä av makten, med dess uppburrade löjlighet och gravallvarliga krumbukter. Att bjuda på förlösande gapflabb utan skyldigheter till förfining eller diplomatisk hövlighet är en av de högsta dygderna. Ett gott skratt förlänger käften och så vidare.

Pang i bygden, med premiär i lördags på Teater Tribunalen med regi av Richard Turpin hade inte bara en skara prima skådespelare på scen. Lördagspubliken var stridslysten och uppsluppen. De hade alla kommit för att se pjäsen vars rykte redan nått nationell räckvidd tack vare att det moderata oppositionsrådet i region Stockholm, Kristoffer Tamson, önskat dra in teaterns offentliga finansiering och dessutom göra den återbetalningsskyldig. Orsaken är att regissören Richard Turpin förra våren utropat ”Leve Ryssland!” i sitt ”fredstal” på Svensk-ryska vänskapsföreningens årsmöte.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 oktober, 2025

Snabba klipp blir Europas undergång

En robotarm från ABB deltar i en bordtennis-turnering vid Världsmästerskapen för humanoida robotar i Kina, den 15 augusti 2025. Foto: Tingshu Wang/Reuters/TT.

Svensk industri byggdes av ingenjörer med långsiktiga mål. I dag styrs den av finansmän som jagar snabba klipp. När ABB säljer sin robotavdelning till Japan visar det hur folkhemskapitalismen ersatts av en skojarekonomi.

Det som väckte mitt klimatintresse var boken Detta förändrar allt av författaren Naomi Klein. Under ett lärorikt erasmusutbyte i Köpenhamn – också med närgående studier av stadens rökiga bodegor och svettiga klubbar – öppnade boken mina ögon för hur frågan hänger ihop med världens orättvisor och paradoxerna i vårt ekonomiska system.

En av Kleins poänger i boken är att klimatkrisen har ”dålig tajming”. Den kräver omfattande handling nu, samtidigt som världen är mer fientligt inställd mot målriktad styrning av ekonomin än någonsin förr. Detta tänkte jag på när jag läste att svenska industriklenoden ABB ska sälja sin robotavdelning till japanska företaget Softbank.

Kommunikationsdirektör Jacob Lund på Wallenbergsfärens investeringsbolag Investor säger att affären är ”finansiellt attraktiv”. Softbanks grundare Masayoshi Son å andra sidan har större ambitioner och säger: ”Varför föddes Masa Son? Det kan låta märkligt, men jag tror att jag föddes för att realisera artificiell superintelligens” – en intelligens som överträffar den mänskliga. Softbank vill koppla ihop deras AI-satsning med ABB:s kompetens inom robotik – något som Kina gjort sedan 2017.

Varför ska vi bry oss om ABB? För att bolaget, tidigare Asea Brown Boveri, har varit centralt i svensk industrihistoria. Det klassiska, svarta eller blåa SJ-loket som ofta kör långsammare tåg och nattåg? Byggt av Asea som Sveriges största lokserie någonsin. Hört talas om att Sverige har kärnkraft? Mellan 1975 och 1985 var bolaget med att bygga nio kärnkraftsreaktorer i Sverige, varav flera fortfarande är igång. Noterat att Sveriges elsystem transporterar stora mängder el från norr till syd? Asea samarbetade med statliga Vattenfall om att bygga den då världsstörsta ledningen mellan Harsprånget i norr och Hallsberg 1952.

I stället för att investera för att lösa klimatkrisen handlar det om snabba cash och status.

Sådant samarbete mellan statliga aktörer som SJ och Vattenfall och privata som Asea var utmärkande för innovation under svensk socialdemokratisk kapitalism. Det blev också typexempel för ekonomisk forskning om industripolitik och utveckling, till exempel John Kenneth Galbraiths teori om ”teknostruktur” och Erik Dahméns ”utvecklingsblock”. Poängen var att ledande innovationer och stabil industriell utveckling kommer av långsiktiga satsningar mot tydliga mål och stabila relationer mellan bolag och stat.

Men med nyliberalismen kom nya idéer. Bolag ska maximera aktieägarnas avkastning, inte bidra till samhällsnyttan. Staten ska skapa förutsättningar, inte styra. I stället för att målriktat använda den tekniska förmåga som ABB mödosamt byggt upp inom järnvägar, elnät och kärnkraft – nyttiga saker för ett samhälle på väg mot fossilfrihet – kunde tillgångarna brytas ut ur bolaget och säljas.

2018 sålde ABB transmissionsnätsavdelningen till japanska Hitachi. Försäljningen motiverades med att ”ABB-aktien har gått svagt”. Pådrivande var finansmannen Christer Gardell, vars ”aktivistfond” hade köpt in sig för att pressa på för en försäljning.  ”Nu när finansmännen har tagit befälet från industrialisterna så är pengar i fickan en snabbare väg till deras hjärtan än ett långsiktigt ägande”, sammanfattade SVT:s ekonomireporter Peter Rawet. Bara några år senare fick bolaget som i dag heter Hitachi en gigantisk beställning på 145 miljarder kronor på transmissionsledningar till havsbaserad vind – cirka 45 miljarder mer än försäljningen av hela bolaget några år tidigare och Sveriges största exportorder någonsin.

Nu vill ABB än en gång sälja till japanska aktörer och man anar ett mönster: svenska ägare vill göra snabba affärer medan andra vill ha svensk industriell kompetens. I en intervju med Svenska Dagbladet förklarar ABB:s vd Morten Wierød att det är Kina och USA som är mest attraktivt för ABB i framtiden – trots Trumps tullar och Kinas statsstyrda ekonomi.

Läs mer

Det är det här som åsyftas med klimatkrisens dåliga tajming. Vi lever inte bara i ett ekonomiskt system där produktionsmedlen till övervägande del är privatägda, utan dessutom utgörs vår tids kapitalister till övervägande del av hustlare på jakt efter snabba klipp och miljardärer med storhetsvansinne. I stället för att investera för att lösa klimatkrisen handlar det om snabba cash och status. Samtidigt förstår jag dem när regeringen presenterade sin budget som inte gav någon mer riktning för Sveriges ekonomi bortom fler skattesänkningar. Om inte staten pekar ut en riktning, varför skulle kapitalisterna satsa?

För att parafrasera Gramsci: Den gamla världen dör, och den nya kämpar med att födas. Nu är det hustlarnas tid.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 19 oktober, 2025

Kultkalkonen ”Tron” får ny kostym med AI-feminism

Tekniken är ond, men AI är frälsning? Vem som är hjälte i ”Tron: Ares” är lika oklart som samtiden. Foto: Disney.

Budskapet i Disneys uppföljare till dataspels-dramat speglar den korrupta doktrinen mellan däven nostalgi och flåsig teknikoptimism. Olga Ruin har sett "Tron: Ares".

Samtidigt som vi väntar i foajén för att bli insläppta till pressvisningen av Tron: Ares pågår i biografens lokaler ”Beredskapskonferens”, anordnad av Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter. Tydligen har den svenska biokrisen gått så långt att Filmstaden behöver extraknäcka som värd för heldagspanelsamtal om IT-attacker, informationssäkerhet och krigsplacering.

Filmen, vars titel anspelar på den grekiske krigsguden, känns genast passande. Krig ute, inne och i sinne.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)