”Skatt är stöld”, brukade de mer extrema nyliberala krafterna hävda på det glada 1990-talet. Finansminister Anders Borg lär ha tillhört det lägret då. Kanske är det därför regeringen tycker sig ha rätt att tillåta stöld av skattemedel? För att det redan var stulna pengar från början?

Någon psykologisk anledning måste det ju finnas när regeringen Reinfeldt med nästan sjuklig iver fortsätter att sprätta ut skattepengar på lycksökare och skojare, trots att skandal efter skandal avslöjas. Nu visar SVT:s granskning hur ”jobbcoacher” inte bara erbjuder löjeväckande service, de lyfter också miljonlöner för besväret. En majoritet av företagen är dessutom registrerade i skatteparadis, något företagsekonomen och samhällsdebattören Agneta Stark kommenterade till Expressen med en skön underdrift: ”Det är lite egendomligt att själv vara skattefinansierad men inte ingå i samma system.”

Men vinstfrågan är inte bara en fråga om läckage, det vill säga att det är fel i sig att staten skänker bort skattepengar till enskilda personer som vill berika sig. I alla dessa verksamheter blir själva dynamiken i verksamheten förändrad i grunden. Resultaten påverkas negativt. När till och med Kungliga vetenskapsakademien i en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver att ”möjligheten att driva skolverksamhet i vinstdrivande syfte måste elimineras”, då vet vi att den här frågan inte handlar om ”moralisk upprördhet” från vänster över framgångsrika människor som tjänar pengar. Vinstintresset förstör verksamhetens själva resultat och mål. Det tvingar fram sämre undervisning eftersom det i det svenska systemet inte går att stärka intäktssidan med avgifter utan bara går att spara på utgifterna. Snart alla delar av samhället ser detta nu, men inte de ledande politikerna i Alliansen och socialdemokratin.

På samma vis förstör vinstintresset arbetsmarknadspolitiken. I ett läge där arbetslösheten är skyhög, framför allt bland unga, slösas anslagen från staten bort på FAS3, ”du får pengar om du samlar arbetslösa i ett rum”, och jobbcoacher, ”du får pengar om du visar peppande filmer och erbjuder käcka aktiviteter som studiebesök och knyppling”.

Detta förakt för arbetsmarknadspolitik är inte snålhet med statens resurser, pengarna går ju ut – bara till fel saker. Det är något mer. En allt annat överordnad vilja att ge bort skattepengar till privata intressen, oavsett vad dessa erbjuder.

För pengarna skulle staten kunna istället satsa stort på omställningskurser och yrkesinriktade utbildningar. Alla vet att det saknas rätt utbildat folk i nyckelbranscher som industri, skog och vård. Varför ska vi då betala privata firmor för att förvara och förnedra de arbetslösa? Varför tar inte staten ansvar för en satsning på omskolning av den arbetskraft som behövs? En del av svaret är för att det inte ger lika lätta vinster för de nybildade omhuldade företagen inom till exempel privat arbetsförmedling och ”jobbcoaching”. Det kostar pengar och kräver genuin kunskap och kontinuitet, det vill säga exakt det som staten skulle må bäst av att utföra själv.

Avslutningsvis några ord om den stora debatten om socialdemokraternas kongressbeslut i vinstfrågan och den kompromiss som kom till stånd i elfte timmen. Väljare, kom ihåg att de ändå inte ensamma bestämmer vad som ska hända med frågan efter valet. Vill de göra upp högerut kan det landa i ingenting alls. Om de vill ha med Vänsterpartiet på tåget så kommer det med all sannolikhet att krävas mer än vad de hittills har presterat för att en överenskommelse ska komma till stånd. Den kompromiss partiledningen fick göra på kongressen behöver alltså inte bli den sista. Att de överhuvudtaget behövde göra den tyder dock på att det finns stort tryck i frågan, både internt i partiet och från väljarna. Det trycket kommer inte att minska inför valet 2014.