Utrikes 10 april, 2013

Baseboll, militär och politik

Ignacio Ramonet om hur Chávez blev Chávez.

”Som evigheten i sig själv till slut ändrar allt”(1). Så har Hugo Chávez – som avled den 5 mars höljd i politisk ära – för alltid sällat sig till de mytiska gestalter Latinamerikas fattiga drömmer om, ett fåtal storheter i folkens frihetskamp som Emiliano Zapata, Che Guevara, Salvador Allende…
Han var utan tvekan sin tids mest berömda politiska ledare. Men det innebär inte att hans tänkesätt och verk har fått det erkännande de förtjänar. För han var också den ledare som de stora förhärskande medierna mest hatiskt angrep och utmålade som satan själv. Även om hans politiska historia sedan han nådde makten i Venezuela 1999 har studerats ganska noga, så gäller detsamma inte för tidigare skeden i hans liv. Hur uppstår Chávez? Var formades han? Vad påverkade honom? När beslöt han att erövra makten? Nu är det dessa sidor av hans uppenbarelse som jag skulle vilja påminna om.

Från början fanns inget som bäddade för hans enastående öde. Han kom till världen i en mycket fattig familj i Venezuelas mest avlägsna hörn i ”fjärran västern”. Det var i Sabaneta, ett litet samhälle i Los Llanos, detta oändliga slättland som brer ut sig ända till Andernas fötter. När han föddes 1954 hade hans föräldrar inte fyllt tjugo år. De levde på usla löner från tillfälliga lärarjobb i en gudsförgäten håla och tvingades lämna sina två första barn (Hugo och hans äldre bror) i farmoderns vård. Rosa Inés, av blandad afrikansk och urfolkshärkomst, tog hand om dem tills de fyllde femton. Mycket intelligent, mycket pedagogisk, med sunt förnuft och fylld av kärlek fick denna farmor ett avgörande inflytande över Hugos fostran.
Rosa bodde i samhällets utkant i en stuga med jordgolv, väggar av soltorkat tegel och palmbladstak. Utan rinnande vatten, utan elektricitet. Hon levde på att sälja hembakade kakor med frukt från den egna lilla trädgården. Så Hugo fick tidigt lära sig att arbeta med jorden, beskära träden, odla majs, skörda frukterna, ta hand om djuren. Han präglades av Rosa Inés nedärvda kunskap om hur jorden brukas. Han deltog i alla hushållssysslor, hämtade vatten, sopade golv, hjälpte till med kakbak. Och vid sju–åttaårsåldern började han gå runt på Sabanetas gator, där han sålde dem, ropade ut dem vid biografen, tuppfäktningsringen, bowlingbanan och marknaden.
Detta samhälle, ”fyra grusvägar” berättade Chávez, ”som på vintrarna förvandlades till urtida lervälling”(2), var hela världen för unge Hugo. Med sin ståndsmässiga uppdelning: de ”rika” bodde nere i staden i flervåningars stenhus, de fattiga i palmbladshyddor på bergssluttningen.  Med sina olika etniska och klasstillhörigheter: familjerna av europeiskt ursprung (italienare, spanjorer, portugiser) ägde butikerna och de få fabrikerna (sågverk), medan de inhemska blandfolken utgjorde arbetskraften.
Den första skoldagen fastnade för alltid i denna venezolanska ”snorvalps”(3) minne: han kastades ut för att hans skor var av hampa och inte läder, som det skulle vara. Men han tog revansch. Hans farmor hade lärt honom att läsa och skriva. Och snart var han bäst i klassen och lärarinnornas ögonsten. Inför ett högtidligt besök av områdets biskop utsåg lärarna just honom att läsa välkomsthälsningen. Det var hans första offentliga tal.
Hans farmor pratade mycket med honom om landets historia och visade på de spår som fanns i Sabaneta: det stora mer än hundraåriga trädet under vars skugga Simón Bolívar vilade ut inför den historiska Marschen över Anderna 1819. Och gatorna som fortfarande ekade av Ezequiel Zamoras ryttare när de drog genom staden på väg till slaget om Santa Inés 1859. Så lille Hugo växte upp och hyllade dessa två storheter: Befriaren, självständighetens fader, och hjälten i de ”federala krigen”, som försvarade en radikal jordreform till förmån för fattigbönderna. Deras stridsrop löd: ”För jord och människors frihet!” Chávez skulle också få veta att en förfader deltog i det berömda slaget och att hans mormorsfar, överste Pedro Pérez Delgado, alias Maisanta, som dog i fängelse 1924, hade varit en mycket folkkär gerillakrigare, en slags Robin Hood som tog från de rika för att ge till de fattiga.

Det finns inget automatiskt socialt bestämt öde. Med samma barndom kunde Hugos öde blivit ett helt annat. Men det hör till saken att hans farmor redan när han var mycket liten inskärpte starka medmänskliga värderingar (solidaritet, ömsesidig hjälp, ärlighet, rättvisa). Och hon överförde det vi kan kalla en stark känsla av klasstillhörighet: ”Jag visste hela tiden var jag hade mina rötter”, skulle Chávez säga, ”i djupet av den folkliga världen, det är därifrån jag kommer. Det har jag aldrig glömt.”(4)
När unge Hugo börjar i läroverkets högstadium lämnar han Sabaneta för Barinas, huvudstad i delstaten med samma namn. Det var 1966, Vietnamkriget fanns på alla förstasidor och Che Guevara skulle snart dö i Bolivia. I Venezuela, där demokratin återupprättats 1958, fanns också ett överflöd av gerillagrupper, många ungdomar förenade sig med den väpnade kampen. Men tonåringen Chávez var inte var intresserad av politik. Vid den tiden var hans tre brinnande intressen studier, baseboll och flickor.
Han blev en lysande gymnasist, framför allt inom de naturvetenskapliga ämnena (matematik, fysik, kemi). Han gillade att gå igenom läxorna med sina mindre försigkomna klasskamrater. Genom åren på gymnasiet växte hans status med hans höga betyg och känsla för kamratskap. Gymnasiets olika politiska organisationer – där hans egen bror Adam tillhörde yttersta vänstern – slogs om att värva honom. Men Chávez tänkte bara på baseboll. Han var bokstavligen besatt av spelet. Han var en fruktad vänsterkastare och deltog med framgång i skolturneringarna. Lokalpressen uppmärksammade honom och hans idrottsliga framgångar. Det spädde på hans strålglans.

Under tiden på gymnasiet befästes hans personlighet. Han var självsäker, han kunde uttrycka sig väl inför publik, hade humor och fann sig väl tillrätta överallt. Han utvecklades till en ”naturlig ledare”, bäst i klassen och framstående idrottare. Eftersom han ville bli professionell basebollspelare så valde han att efter studentexamen söka in på militärhögskolan, för där fanns landets bästa tränare. Han antogs. På det sättet kom denna yngling från en avlägsen landsända till Caracas, en huvudstad som i hans ögon var lika futuristisk och skrämmande som Fritz Langs Metropolis.
Han blev genast lidelsefullt intresserad av de militära frågorna. Han glömde basebollen. Chávez gav sig hän den militära utbildningen. Och den hade just ändrats. Nu krävdes studentexamen för inträde. Och lärarkåren hade förnyats. Den bestod av de högre officerare som myndigheterna såg som ”mindre pålitliga” eller ”mest progressiva” och därför inte ville ge trupp att befalla över. Efter 1958, då diktatorn Marcos Pérez störtats, hade de största partierna – alldeles särskilt socialdemokratiska Acción Popular och kristdemokratiska Copei – slutit en pakt, ”Punto Fijo”, för att avlösa varandra vid makten. Korruptionen var allmänt utbredd. År 1962 utbröt officersuppror i Puerto Cabello och i Caúpano, i allians med vänsterorganisationer på ytterkanten. Andra militärer anslöt sig till olika gerillor i bergen. De slogs ner med avskyvärt våld. Summariska avrättningar, tortyr och ”försvinnanden” blev vardagsmat. Närvaron av företrädare för USA var mycket påtaglig, inte bara vid oljekällor och raffinaderier utan också i de väpnade styrkornas högkvarter. CIA skickade också in sina agenter och deltog i jakten på upprorsmakarna.

Chávez bokstavligen sög i sig den teoretiska utbildningen på militärhögskolan. En av hans lärare, general Péraz
Arcáis, var specialist på Ezequiel Zamora, och utövade ett avgörande inflytande på Chávez. Arcáis utbildade honom i bolivarianism. Chávez läste Bolívars hela verk. Och lärde sig allt utantill. Han kunde med förbundna ögon på en karta dra upp strategin för vart och ett av Bolívars slag. Han läste också Simón Rodríguez, Bolívars lärare i upplysningstidens anda. Och snart utvecklade han tesen om ”de tre rötterna”: Rodríguez, Bolívar och Zamora. Det var ur dessa tre venezolanska författares politiska texter han utvecklade sina teser om oberoende och självbestämmande; om social rättvisa, om att innefatta alla, om jämlikhet; och om den latinamerikanska integrationen: de teser som blev hörnstenarna i hans politiska och sociala projekt
Chávez hade ett vetenskapligt sinne och ett enastående minne för personer och händelser. Det dröjde inte länge förrän han blivit en av de bästa eleverna och ”ledare” för högskolans kadetter. Han läste (i det fördolda) Marx, Lenin, Gramsci, Fanon, Guevara och började söka upp olika politiska grupperingar inom yttersta vänstern utanför högskolan: kommunistpartiet (PCV), R-Saken (La Causa R), Revolutionära vänsterrörelsen (MIR) och Rörelsen för Socialism (MAS). I hemlighet mötte han deras ledare. Och igen, alla ville de värva honom till sin organisation, för det var vänsterns dröm att ta sig in i militären. Efter att noga ha studerat de militära upproren i Venezuela blev Chávez övertygad om att det var möjligt att ta makten för att en gång för alla göra slut på fattigdomen i landet. Men det enda sättet att undvika att den spårade ur och togs över av ”gorillorna” – högermilitärdiktaturerna – var att bygga en allians mellan de väpnade styrkorna och de poliska vänsterorganisationerna. Detta skulle bli hans ledande princip: ”förbundet mellan civila och militärer”.

Han studerade erfarenheterna av de revolutionära vänstermilitära presidenterna i Latinamerika, framför allt Jacobo Arbenz i Guatemala, Juan José Torres i Bolivia, Omar Torrijos i Panamá och Juan Velasco Alvarado i Peru. Den senare träffade han i Lima under en studieresa 1974, och blev djupt imponerad. Så mycket att han 25 år senare, när han själv satt vid makten, och Bolivarianska republiken Venezuelas grundlag, som antagits i folkomröstning 1999, skulle tryckas, såg till att det blev i samma format och färg som Velasco Alvarados ”lilla blå bok”.
Chávez hade trätt in i militärhögskolan utan någon som helst politisk kultur, men gick ut fyra år senare, 1975, 21 år gammal, med en enda tanke i huvudet: att en gång för alla blir av med landets orättvisa och korrupta regim och lägga ny grund för republiken. Från den stunden låg allt klart. Såväl politiskt som strategiskt. Han bar med sig det bolivarianska projektet för återuppbyggnad av Venezuela.
Men hans uppenbarelse skulle få vänta i 25 år. 25 år av tysta sammansvärjningar inom de väpnade styrkorna. Och effekten av fyra avgörande tilldragelser: det stora folkliga upproret – El Caracazo 1989 – mot den nyliberala chockterapin(5); det militära upprorets misslyckande 1992; den bördiga erfarenheten av två år i fängelse och det avgörande mötet 1994 med Fidel Castro. Sedan var hans valseger oundviklig. Det bekräftades 1998. För som Chávez hävdade, med citat från Victor Hugo ”det finns inget mäktigare i världen än en idé vars tid har kommit”.

Översättning: Eva Björklund

 

(1). En rad ur en dikt av Stéphane Mallarmé: Edgar Poes grav, 1877.
(2). Samtal med författaren.
(3). Alphonse Daudets självbiografi 1869.
(4). Samtal med författaren.
(5). Beordrad av Internationella valutafonden, genomförd av den socialdemokratiska presidenten Carlos Andrés Pérez. Denna ”chockterapi” var en plan för strukturanpassning som innebar svångremspolitik, nedmontering av fröet till en välfärdsstat och höjda priser på nödvändighetsvaror. Den 27 februari 1989 gjorde folket i Caracas uppror. Det var världens första uppror mot den nyliberala politiken. Den ”socialistiska” regeringen vände sig till armén. Förtrycket blev fruktansvärt: över 3 000 döda. Hugo Chávez skulle säga: folket låg steget före oss”. Och regeringen använde sig av militärerna som om det var Internationella valutafondens invasion mot våra egna medborgare.”

Inrikes/Nyheter 31 oktober, 2025

Vänsterpris till kontroversiell skribent: ”Rödbrun konvergens”

Robespierrepristagaren Andi Olluri, 23. Foto: Kamal El Salim.

Andi Olluri, 23, tilldelas Robespierrepriset. Han beskriver sig som ”anarkist”, men har en bakgrund som skribent på bland annat högerextrema Nya Dagbladet. Olluri själv beskriver kritiken som svartmålning – medan prisutdelaren Lasse Diding ser en spegelbild av Jan Myrdals sämsta sidor.

23-årige Andi Olluri tilldelas årets Robespierrepris. Motiveringen är att han i Jan Myrdals anda systematiskt visat på ”den fördumning, det hyckleri och de dubbla måttstockar som regelmässigt styr vårt offentliga samtal i såväl Sverige som övriga västvärlden”.

– Jag tycker att han är i huvudsak väldigt bra. Sedan är han väldigt mångordig, men har en jävla förmåga till överblick i sina undersökningar, säger priskommitténs ordförande Lasse Diding till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 oktober, 2025

Den kedjerökande farmodern personifierar ett muterat Albanien

Lea Ypis Förödmjukelse är en ärlig gestaltning av det historiska materialet, fiktion med källkoden blottad. Foto: Mihaela Noroc.

I Lea Ypis mästerliga "Förödmjukelsen" visar hon att innebörden av att vara mänsklig handlar om att minnas de döda.

2021 publicerades Lea Ypis Fri: en uppväxt vid historiens slut och blev en mindre sensation. Ypi, professor i politisk teori vid London School of Economics, berättade där om sin uppväxt i Enver Hoxhas totalitära Albanien, samt om tonåren under den efterföljande rövarkapitalismen. Det var en finstämd memoar, präglad av barnets naturliga förhållande till absurda omständigheter – i stil med Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Men det som gjorde Fri till något utöver det vanliga var att den också var en tankebok som körde socialismen genom den skräcktunnel som var det kommunistiska Albanien – och sedan plockade upp spillrorna med en bibehållen tro på marxismens idé om frihet. Resultatet kan beskrivas som ett blåslaget försvar av socialismen.

I bakgrunden i memoaren fick man små inblickar i Ypis släkt, så sammanflätad med makten att den fick klanen Kennedy att framstå som medelsvenssons. Om detta handlar hennes nya bok Förödmjukelse (Albert Bonniers förlag, 2025), närmare bestämt om hennes farmor Leman. Men om den första memoaren var mer traditionellt reflekterande, är den nya boken (utmärkt översatt av Amanda Svensson) snarare rent dokumentär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 oktober, 2025

Att se världen genom maskinens ögon

Jon Rafmans projekt ”Nine eyes of Google street view”, som fångar livets mest flyktiga ögonblick, har pågått sedan 2008. Foto: EXCLUSIVEPIX/TT.

Sedan 2008 har den kanadensiska konstnären Jon Rafman samlat bilder från Google Street View. Nu visas hans projekt ”9 eyes” på Louisiana – ett kusligt dokumentärt projekt, som visar hur den mänskliga närvaron framträder för algoritmernas blick.

En björn tittar upp ur ett rött fiskstimm med en saftig lax i labbarna, lugn på gränsen till mallig. En man kör golfbil i skelettdräkt, en annan ligger utslagen framför ett höghus.

Bilderna tillhör den kanadensiska konstnären Jon Rafmans serieverk ”Nine eyes of Google street view”, döpt efter kameran på de fotobilar som nätföretaget kartlägger världen med. Sedan 2008 har han valt bilder ur det gigantiska gatuarkivet som alla liknar frusna filmögonblick. Men både kornigheten och avtryckarslumpen gör att det snarast känns som att man snokar i en utomjordings övervakningsarkiv. Sedan den 8 oktober ställs projektet ut på museet Louisiana norr om Köpenhamn, under titeln ”9 eyes”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 30 oktober, 2025

Körde in i Palestinademo – döms till tre års fängelse

Mannen fotograferades av en privatperson i samband med bilattacken. Foto: Privat / Borås Domstol.

Efter bilattacken nekade mannen till att vara intresserad av Israel och Palestina – och påstod sig inte känna igen sitt eget X-konto. Nu döms han till tre års fängelse. Mohamed Karaz, en av de 81 målsägande, säger att Boråsborna fortsätter marschera för Palestina – men med mer oro än tidigare.

I dag föll domen mot den man i 70-årsåldern som i augusti förra året körde in i en folkmassa i samband med en Palestinademonstration i centrala Borås. Ingen skadades allvarligt, men minst en person fick uppsöka sjukhus efter att ha skadats i benet.

Ett vittne beskriver hur bilen körde in i folkmassan som ”när man ser en båt köra i vatten, och som att människorna var vågorna som bara åkte åt sidorna”. Ett annat vittne uppger att mannen ”vrålbackade” och var nära att träffa en kvinna med en barnvagn.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 30 oktober, 2025

Vem har inte gett 100 miljoner till en Hamas-älskare?

Funderar du på att flytta till Afghanistan?

I så fall vill jag påpeka att regeringen avråder skarpt, inte minst sedan 2021 när Talibanerna tog över landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 30 oktober, 2025

Medlem i Parabols redaktion delar nazistmaterial: ”Högt i tak”

Svarta solen och en skärmdump från Parabol. Montage: Flamman.

På redaktionsmedlemmens stora konto syns invandringskritik, konspirationsteorier och SS-symboler. ”Det är för att trigga människor”, säger hon till Flamman. Chefredaktör Kajsa Ekis Ekman säger att hon inte markerat – då detta skulle bryta mot lagen.

En medlem i nättidningen Parabols redaktion har under en längre tid spridit högerextremt innehåll i sociala medier, kan Flamman avslöja. Bland annat försvarade hon den brittiska högerextremisten Tommy Robinson efter massdemonstrationerna mot invandring i London tidigare i september.

I samband med protesterna lade hon upp en story på sitt Instagramkonto med tusentals följare. Där beskrivs demonstrationen som en ”berättigad kritik av maktens katastrofala immigrationspolitik”. Redaktionsmedlemmen skriver också att om protesten räknas som högerextrem så är hon själv ”den mest högerextrema av dem alla”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 30 oktober, 2025

Recept för framtidens kockar

En man vars tröja hyllar ”Ockhams rakblad” deltar vid den gemensamma middagen. Foto: Karo Holmberg.

De får miljoner från ett fossiltungt investmentbolag – men kan inte sluta bli arresterade för klimatet. Ekomodernistiska Weplanet bjuder in till matfestival, där myndigheter och riskkapitalister brunchar veganskt med kärnkraftspositiva klimataktivister. Och enligt miljöprofilen George Monbiot kan de nya proteinerna vara kraftfulla nog att krossa fascismen.

Finland sägs vara de tusen sjöarnas land. Om uppgifterna stämmer ligger ungefär åtta procent av dem i Noux naturreservat utanför Helsingfors, enligt kartan utanför konferenscentret Haltia.

– Det här är mest för stadsborna, förklarar en finsk besökare.

– Vill du ha riktiga träsk så får du bege dig norrut.

Byggnaden, konstruerad helt i trä, ligger strax intill Noux långträsk. På en grusplan nedanför står stora tipitält, och en skylt lovar uthyrning av ”fat bikes” för 45 euro om dagen.

Karl Marx lär ha sagt att man inte ska skriva recept för framtidens kök. Men det är exakt den uppgiften som lockat ett sextiotal personer till den finska taigan. Deltagarna kommer från länder så avlägsna som Uganda, Australien och Bangladesh.

Lauri Muranen, socialdemokrat, grundare av finska Weplanet, och i dag pr-ansvarig på kärnkraftsbolaget Steady Energy, tar till orda.

– Vi är inte en organisation som sitter på vägen och stoppar trafiken. Alla behöver inte vara så. Men det betyder inte att vi inte kan ha inflytande, berättar han.

Trä. Konferensen ägde rum på komplexet Haltia i Noux naturreservat utanför Esbo. Foto: Karo Holmberg.

– Vi kan faktiskt göra mer. Vi kan påverka tänkandet bland människor, regeringar och företag. Det är mer subtilt, men slutresultatet är häpnadsväckande.

Och nog är stämningen annorlunda från andra miljöorganisationers möten. Kapitalismen nämns bara ett fåtal gånger – däremot flyter begrepp som roadmaps, stakeholders och resiliens runt i rummet. En myndighetsrepresentant förklarar försiktigt att traditionellt jordbruk fortfarande behövs. En miljöforskare kritiseras för att han kommit fram till att mer förnybar energi behövs, utan att ta in kärnkraft som alternativ. En frågeställning handlar om hur man kan göra alternativt protein sexigt – med Tesla som förebild.

Här finns visserligen en vegan som berättar om hur han övergav kött efter att ha läst en bok om ”köttets sexuella politik”. Men han jobbar också som riskkapitalist.


En gräsrotsorganisation – som är för kärnkraft, genmodifiering och odlat kött.

Så beskriver sig Weplanet, som står bakom kampanjen Reboot Food. Den globala organisationen samlar grupper i flera länder som beskriver sig själva som ekomodernistiska. Termen kommer från ett manifest som publicerades våren 2015. Texten undertecknades av bland andra Michael Shellenberger, som senare förminskat farorna med global uppvärmning.

Många av dem som samlats på konferensen är ”gröna kättare”, som lämnat sina partier med varierande grad av frivillighet. Britten Mark Lynas, som är policychef, beskriver sig som i ”exil i Labour”, medan generalsekreteraren Karolina Lisslö Gylfe lämnade svenska Miljöpartiet 2013 med målet att grunda ett ”kärnkraftspositivt och mer liberalt” parti.

Karl Marx lär ha sagt att man inte ska skriva recept för framtidens kök.

– Hela programmet var forskningsbaserat, där vi ville få bort fossila bränslen men där även kärnkraft var integrerat som en del av lösningen, berättar hon för Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 29 oktober, 2025

Kritiserad stiftelse bakom regeringens kampanj för återvandring

Regeringen har avsatt 8,25 miljoner kronor till Seefar Foundation för pilotprojektet för återvandring, en stiftelse med en lång historia av dunkla upplägg med otydlig avsändare. Det genomgående målet: att avråda människor från att befinna sig i Europa.

I våras tog regeringen två viktiga steg i arbetet med återvandring.

Den 23 april föreslog man en kraftig höjning av återvandringsbidraget, som ska träda i kraft vid årsskiftet. Och den 5 juni utsågs Teresa Zetterblad, tidigare avdelningschef vid Migrationsverket, som nationell samordnare för frivillig återvandring. Hon ska hjälpa kommuner att få fler att återvända till sina ursprungsländer, ett uppdrag som ska redovisas senast sommaren 2027.

Den 10 september inleddes dessutom ett pilotprojekt, som ska få 200 afghanska flyktingar att resa tillbaka, med en budget på 8,25 miljoner kronor över två år. Projektet heter Reluctance to readiness for return och ska utföras av stiftelsen Seefar, en aktör som sedan 2014 anlitats av EU och flera medlemsländer för att minska antalet människor som flyttar till Europa.

Enligt projektplanen som Flamman har begärt ut avfärdar migranter ofta återresan som ett dåligt alternativ, ”utan att tillräckligt överväga de möjliga positiva konsekvenserna av att återvända till Afghanistan."

Samtidigt avråder Utrikesdepartementet sedan den 10 februari 2006 från alla resor till Afghanistan, och i samband med talibanernas maktövertagande uppmanar det sedan den 5 augusti 2021 alla svenskar som befinner sig där att lämna landet. Då Sverige dessutom saknar utlämningsavtal med landet är frivilligt återvändande den enda möjligheten – men endast 18 afghaner har utvandrat frivilligt sedan talibanerna tog över för fyra år sedan.

Flamman kan nu visa att Seefar har en historia av att systematiskt dölja avsändaren bakom sina informationskampanjer – både den egna organisationen och uppdragsgivarna – för att undvika misstänksamhet hos mottagarna. På så sätt framställs kampanjerna som humanitära, när de i själva verket är en del av EU:s gränsarbete. Och trots de skimrande siffrorna i deras rapporter, ifrågasätts metodernas effektivitet av forskare.

Det här är berättelsen om Seefar.


Seefar Foundation grundades i april 2014, samma år som Europas syn på migration började förändras i grunden.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 29 oktober, 2025

Arbetsdomstolen på sparlåga: ”Gör skurkföretagen en tjänst”

Pelle Sunvisson, förhandlare på SAC:s organisation Solidariska byggare och Arbetsdomstolen i Gamla stan. Foto: Jacob Lundberg, Lars Pehrson/SvD.

Arbetsdomstolen har så ont om pengar att man skjuter upp alla "icke brådskande mål". Fackföreningen Solidariska byggare menar att arbetslivskriminella nu kan pusta ut – medan staten kommer förlora mer pengar än man sparar.

Ett stenkast från Riddarhuset i Stockholm ligger Arbetsdomstolen, specialdomstolen som sedan 1929 prövat arbetsrättsliga mål. I mars vädjade den lilla rättsinstansen till regeringen om att få 6,6 miljoner kronor extra till hösten, då nuvarande anslag inte räckte till. 

I stället får man nu bara 4,1 miljoner – och grundanslaget har i sig sänkts med två miljoner, utan någon mer motivering från regeringen än ”allmänna prioriteringar”. Samtidigt höjer Statens Fastighetsverk, myndigheten som förvaltar det pampiga Ryningska palatset som domstolen kallar sitt hem, hyran med 700 000 kr.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 29 oktober, 2025

Catherine Connolly visar vägen för vänstern

Catherine Connolly (mitten) hälsas av sina valarbetare efter att hon vann det irländska presidentvalet den 25 oktober. Foto: Niall Carson/AP.

I lördags vann vänsterkandidaten Catherine Connolly en jordskredsseger i det irländska presidentvalet. Receptet: folkfrontsstrategi, plånboksfrågor, sociala medier och tydlighet om Gaza.

I det allt mer kompakta politiska mörkret i västvärlden finns fortfarande ljusglimtar. Zohran Mamdanis borgmästarkampanj i New York är en. Frankrikes stundtals enade vänster, som nu har skapat en politisk låsning som kan tvinga regeringen att stoppa en pensionsreform och i stället införa en miljonärsskatt är en annan. I lördags tändes ytterligare ett ljus ute i Nordatlanten.

I det irländska presidentvalet vann den oberoende vänsterkandidaten Catherine Connolly en storseger med över 63 procent av rösterna. Resultatet är ett svidande nederlag för det politiska etablissemanget. Men det är också ett illustrativt exempel på hur vänstern kan nå framgång i dagens medialt fragmenterade och politiskt extrema klimat.

Likt en irländsk Mamdani visar hon hur man når ut till väljare som inte får sina åsikter från kvällsnyheterna.

Connolly föddes som det nionde av 14 syskon i en familj i Galway. Efter att ha arbetat som psykolog och advokat var det först i 40-årsåldern som hon gav sig in i politiken för det lilla Labour-partiet. Hennes hjärtefråga då som nu var bostadskrisen.

Efter 17 år i lokalpolitiken lämnade hon dock Labour efter att partiet valde att inte stödja hennes kampanj. I stället valdes hon in som oberoende i parlamentet Dáil 2016. Där blev hon 2020 den första kvinnan att nå posten som vice talman, efter att ha enat de olika vänsterfraktionerna. Det skulle visa sig bli en återkommande strategi.

Inför söndagens presidentval lyckades Connolly vinna stöd från alla fem vänsterpartier i Dáil för sin presidentkandidatur. Liksom den franska ”folkfronten” som bildades förra sommaren enades oppositionspartierna Sinn Féin, Socialdemokraterna, People before profit, De gröna, samt Connollys tidigare parti Labour kring hennes grundfrågor.

En huvudprioritet är bostadskrisen, som gjort Dublin till en av de dyraste städerna i Europa. En annan är kritiken mot den pågående militariseringen i Europa som Connolly vill att Irland ska stå utanför – en populär position i det historiskt neutrala Irland. En av de allra viktigaste frågorna för väljarna var också Gaza: enligt Connolly själv, vars obevekliga kritik mot Israel och stöd för palestinierna vunnit många hjärtan, var det en viktigare fråga för många väljare än den om ett enat Irland. Connolly visar alltså att det går att vinna på att vinna på att vara tydlig i sin kritik av Israel, snarare än att undvika eller kompromissa om frågan.

En annan framgångsfaktor var hennes entusiastiska användning av sociala medier. Virala videor där den 68-åriga Connolly jonglerar med en fotboll och spelar basket gjorde henne snabbt till en favorit bland yngre väljare. Likt en irländsk Mamdani visar hon hur man når ut till väljare som inte får sina åsikter från kvällsnyheterna.

Connolly fick också draghjälp av motståndarsidan. Regeringspartiet Fianna Fáil tvingades dra tillbaka sin kandidat efter en finansskandal, medan Fine Gaels kandidat Heather Humphreys försökte rädda sin oinspirerande kampanj med allt hätskare attacker på Connolly som bara fick hennes egna siffror att dyka. Resultatet av den kaotiska valrörelsen var ett historiskt lågt valdeltagande på 46 procent, vilket motståndare kan hävda underminerar Connollys mandat.

Läs mer

En rad kontroversiella uttalanden har också gjort hennes anspråk på att företräda hela Irland svårsmälta för vissa: en resa till Bashar al-Assads Syrien 2018 ser inte jättebra ut, även om Connolly hävdar att syftet var att uppmärksamma flyktingarnas situation. Likaså beslutet att anställa en kvinna som avtjänat straff för deltagande i en väpnad rörelse. Den kanske viktigaste kritiken berör det faktum att Connolly i rätten tidigare har företrätt de banker hon nu kritiserar för deras girighet. Det har dock inte hindrat väljarna från att ge henne sitt förtroende.

Det irländska presidentämbetet är visserligen främst ceremoniellt, ungefär som Sveriges kung. Connollys seger är dock viktig av två skäl. För det första har företrädare som Mary Robinson och den avgående Michael D Higgins sedan 1990-talet tagit allt större plats i politiken, såväl inrikes som utrikes – det kommer Connolly garanterat att fortsätta med, inte minst i fråga om Israel-Palestina. För det andra är hennes förmåga att ena vänstern en viktig signal om att en framtida vänsterregering ledd av Sinn Féin inte längre går att utesluta. Med Catherine Connolly som president ser läget för Irland – och världen – därför lite ljusare ut.

Diskutera på forumet (0 svar)