”Arbetsrätt är inte bara ett ord. Det är inte bara ett par handskar, ett skydd mot regn, en frihet att räta på ryggen när arbetet tynger, det är mycket mer.” Så skriver författaren Kristian Lundberg i Dagens Nyheters kulturdel söndagen den 28 april, ”Sorgesång över arbetsrätten”.
Det är årets viktigaste text, alla kategorier. Stäng ned Twitter, släpp ögonen från Facebook och läs den. Den är värd minst så mycket uppmärksamhet som alla andra långa kulturartiklar som det har talats så mycket om den senaste tiden. Men så skedde inte.
Kanske för att det är något med ordet ”arbetsrätt” som gör att många ryggar redan av att se det i rubriken på en kulturtext. Något torrt, byråkratiskt och kanske inte så viktigt. Inte centralt.
Ändå är det just det det är, och ingen beskriver detta Sverige bättre och mer levande just nu än Kristian Lundberg. Hans text är ett veritabelt solar plexus-slag i magen på det samhälle som växer framför våra ögon. Eller snarare, som växer fram där många väljer att inte titta.
För i stället för att direkt angripa arbetsrätten som de borgerliga partierna länge har velat sker det framför allt bakvägen i Moderaternas Sverige. Ett B-lag (om ens det) växer fram på en arbetsmarknad där arbetskamrater som kommer från bemanningsföretagen inte vågar klaga på något, då försvinner de bara. På så vis undkommer arbetsgivarna inte bara Las utan all typ av ”bekymmer” med facket och schemaläggningar. Passar det inte så ringer bara inte bemanningsbolaget upp igen. En del av arbetskraften har därmed i praktiken lika lite att säga till om som i exempelvis USA. Man kan de facto få sparken på dagen, man vågar inte klaga. Men det sker i det tysta och utanför de fasta anställningarnas värld.

Det har varit en varselfylld vinter och vår. I förra veckan ställdes den planerade Kommunalstrejken in efter lönelyft på 1 700 kr för de mest lågavlönade, Kommunal yrkade på 1 740. Knäckfrågan om delade turer lämnades efter att arbetsgivarsidan lovat att begränsa antalet. Vi får se hur den blir med den saken. Kommunalarna, som har världens viktigaste jobb, var värda mer.
Transport hann faktiskt strejka en timme innan de nådde ett avtal. Kanske är Transportbranschen den bransch där det är allra viktigast att stå emot lönedumpning, f-skattare och bemanningsföretag. Transport har nu fått igenom en skrivning om att parterna ”anser att inhyrd personal ska omfattas av kollektivavtal och rekommenderar att BA:s medlemsföretag bara anlitar bemanningsföretag som tillämpar Bemanningsavtalet…”. Det är viktigt och facket har också fått ”ökat infytande” när det ska anlitas bemanningsföretag, dock utan veto. Hur långt det räcker får framtiden utvisa. Frågan är åtminstone rejält satt på kartan och fortsätter utveckling med osund konkurrens och lönedumpning kan konfliktvapnet alltid tas till vid ett senare tillfälle.
I politiken har Vänsterpartiet dragit ett tungt lass i de här frågorna. Den ger inte många gratispoäng och Socialdemokraterna har verkligen inte hjälpt till. I sina kampanjer för det självklara att alla som arbetar i Sverige ska ha samma rättigheter, har Vänsterpartiet, med de bulgariska chaufförerna som exempel, lyft livsviktiga frågor som ingen annan har gjort.
Det gäller att orka fortsätta med det även om motståndet är stort. När partiet till exempel beslutade sig för att kräva ett förbud av bemanningsföretagen på sin senaste kongress verkade den politiska journalistkåren närmast chockad. Men lagstiftning måste vara ett alternativ om det avtalsvägen inte går att få bort B-laget på svensk arbetsmarknad. Alla ska spela i A-laget – så enkelt är det.   

Kristian Lundberg beskriver läget för B-laget när han i DN-artikeln berättar om när han bestämde sig för att skriva sin hyllade roman Yarden. Han står utanför en parkerad bil på yarden och fryser i fukten, ingen får värma sig i bilarna de har parkerat. ”Och då – i detta, så tänkte jag: ’Jag är lika mycket värd som en signalpinne.’ Och: ’Jag fyller ingen som helst mänsklig funktion.’ Och i samma ögonblick som jag skulle ha frågat: ’Kan vi inte få värma oss i bilarna?’ så skulle jag få gå.
Det var precis det som hände min vän. Det var i det ögonblicket jag beslöt mig för att skriva ’Yarden’”.
Det här är verkligen verklighetens folk. Rättslösa statare som på Ivar Lo-Johanssons tid, skriver Lundberg. Då spelade skönlitteraturen en viktig roll för att avslöja och avskaffa systemet. Kan den göra det igen?