”Jag hade önskat att vi hade kommit lite längre i den processen. Anledningen till att vi inte har gjort det är att det har tagit väldigt lång tid för amerikanerna att definiera vad de ska göra, de har ännu inte gjort det”. Orden är Sveriges utrikesminister Carl Bildts till Dagens Nyheter och handlar om varför Sverige ännu inte beslutat sig för hur många, om några, svenska soldater som ska bli kvar i Afghanistan när den nuvarande uppgörelsen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet går ut den 1 juli, 2014. Statsminister Fredrik Reinfeldt säger till TT att det finns en uttalad vilja att svensk trupp ska stanna väldigt länge. Tydligt verkar vara att det inte är upp till den svenska regeringen själv, vi måste uppenbarligen vänta på vad storebror USA säger först. Så ser den osjälvständiga svenska utrikespolitiken ut i praktiken.

Carl Bildt själv vill behålla svensk militär på plats, även efter Nato-insatsen Isaf har avslutats 2014, men enligt Dagens Nyheter ”tvekar” Miljöpartiet på en fortsättning. Socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor, Urban Ahlin, var snabbt ute och slog fast att också Socialdemokraterna stödjer att svensk militär blir kvar, dock vill Socialdemokraterna enligt Göteborgs-Posten ”se ett så lätt avtryck som möjligt av militär närvaro”.
Det skulle i så fall säkra en riksdagsmajoritet med bara regeringen och Socialdemokraterna om Miljöpartiet mot förmodan skulle krångla. I nästa vecka inleds ”sexpartisamtal” om frågan, det vill säga alla partier utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Mycket talar för att det blir kvar en utbildningsinsats på cirka 200 personer ”inklusive instruktörer och de stöd- och skyddsfunktioner som insatsen behöver”, som det stod i regeringens proposition från i höstas.  
Det verkar alltså inte finnas någon gräns för hur det svenska politiska etablissemanget vill stödja och fortsätta det svenska deltagande i kriget i Afghanistan. Något också USA:s utrikesminister John Kerry med glädje noterade när han besökte den svenska regeringen i veckan. ”Kerry underströk att USA ser Sverige som en betydelsefull partner, även i Afghanistan, men också att det är Sveriges eget beslut som styr vad de svenska insatserna kommer att bestå i efter 2014”, rapporterar TT. Men om beslutet är Sveriges bör det väl kunna fattas oavsett vad USA säger?

Motröster finns, och de representerar heller inga marginella krafter. I Svenska Dagbladet skriver bland andra Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare Anna-Karin Johansson att den ”Natoledda Isaf-insatsen har inte lyckats med vad den föresatt sig att göra, varken att skapa säkerhet i landet eller att skydda civilbefolkningen” och att Sverige därför bör säga nej till Natos propåer om att få till stånd ett nytt ramavtal med den afghanska regeringen. Istället bör Sverige verka för att ett FN-mandat utfärdas för en civil utbildningsinsats för bland annat afghanska poliser. Ingen fortsättning på Natos krigföring med andra ord.

Att Nato nått vägs ände i Afghanistan torde vara uppenbart för alla inblandade. Kriget har inte löst någon av de grundläggande frågorna för Afghanistans folk. Korruptionen är skyhög, osäkerheten enorm och fattigdomen kvarstår. Inte ens vad gäller kvinnors rättigheter kan stora framsteg visas upp, det var ändå så kriget såldes in i Sverige.
Och som artikelförfattarna i Svenska Dagbladet påpekar är Sverige inte ens medlemmar i Nato, vilket innebär att det blir på mycket oklar rättslig grund Sverige skulle vara kvar i landet om bara ett ramavtal med Nato ligger till grund. Alltså bör Sverige genast dra tillbaka sina trupper.