Dagens lagstiftning skyddar företag som utnyttjar skatteparadis för skatteflykt. Konkurrensverket har underkänt Kalmars skrivning i kommunens upphandlingspolicy om att företag som lägger anbud inte får ha koppling till skatteparadis. Kravet anses strida mot principen om icke-diskriminering i lagen om offentlig upphandling. Malmö kommun vill i sin upphandling kräva ekonomisk insyn, till exempel genom land-för-land-rapportering, för att synliggöra eventuell skatteflykt. Även det ifrågasätts av jurister.
Skattesmitare skyddas alltså av lagen, medan kommuner som vill sätta stopp för fusket behandlas som lagbrytare. Ur led är tiden. Antingen drar vi slutsatsen att det är dags att ändra på lagen eller så får vi konstatera att vi ska leva med en lagstiftning som direkt motverkar det allmänna rättsmedvetandet.
I en enkät av tidningen Dagens Samhälle svarade 75 procent av landets kommunstyrelseordföranden att de inte vill att riskkapitalbolag registrerade i skatteparadis ska få bedriva vård, skola och omsorg i Sverige.
Vi har ett samhälle som bärs upp av de medborgare och företag som anser att det är anständigt att betala skatt och att därmed bidra till vår gemensamma välfärd och infrastruktur, medan de mest förmögna tar sig friheten att avgå som skattebetalare. Det får konsekvenser.
Årligen förlorar EU-länderna 1 000 miljarder euro på skattefusk. Det är mer än vad samtliga EU-länder satsar på sjukvård. I Sverige är situationen dubbelt absurd, eftersom de riskkapitalister som gjort det till en sport att nolltaxera ofta själva lever på våra skattepengar. En granskning av Skatteverket visar att 17 av 23 privata välfärdsföretag som tar emot skattepengar för att driva verksamhet i Sverige inte betalar någon bolagsskatt trots höga rörelsevinster. Finansminister Anders Borg har visserligen begränsat möjligheten att fuska genom räntesnurror, men när det gäller att smita undan skatt är uppfinningsrikedomen stor. Genom att på olika sätt manipulera med bokföringen går det fortfarande att nolltaxera.
Om de summor som göms i skatteparadisen beskattats rättvist, hade vi haft enorma resurser att satsa på utbildning, sjukvård och investeringar i hållbar omställning. I stället för kris, kris, kris. Det är helt enkelt upp till våra politiker att i handling visa vem de företräder. Det är starka ekonomiska intressen som ska utmanas, men det finns något som är ännu starkare: demokratiska beslut.
Hoppfullt är att frågan om skatteflykt och skatteparadis står överst på dagordningen vid nästa EU-toppmöte. Mycket tyder på att skattekommissionär Semeta lyckas få stöd för ett avtal om automatiskt informationsutbyte. Det vore en efterlängtad framgång för de ideella organisationer som drivit frågan i åratal.
Vi förväntar oss också initiativ av Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Först och främst att regeringen genomför nödvändiga ändringar i lagen om offentlig upphandling, så att kommuner och landsting får möjlighet att ställa krav som syftar till att stävja skatteflykt via skatteparadis. Om det förutsätter ändring i EU-direktiv är det ett utmärkt tillfälle att driva frågan i samband med EU-toppmötet.
Sedan vill vi ge regeringen rådet att sopa rent framför egen dörr. Det börjar bli pinsamt att direktörer som skattefifflar med hjälp av skatteparadis får fina uppdrag i statens tjänst. Till exempel Attendos vd Henrik Borelius som fick uppdraget att bli regeringens rådgivare i välfärdsfrågor och Spotifys Martin Lorentzon som erbjudits plats i Telia Soneras styrelse. Vi förväntar oss också att regeringen ger upp ambitionen att göra Sverige till ett skatteparadis. Genom att sänka bolagsskatten deltar nu Sverige i den skattedumpning som blivit till ett ”race to the bottom”. Vad som behövs är samarbete länder emellan, inte skattekonkurrens.
