Något har hänt med den försvarspolitiska debatten. Plötsligt diskuteras försvaret, som länge var i skymundan, överallt. Mest uppmärksamhet har ÖB:s ”veckoförsvarsutspel” och Svenska Dagbladets ”rysskampanj” fått. På tveksam källgrund har journalisten Mikael Holmström hävdat att Ryssland ”övar bombflyg”, specifikt mot Sverige. Att inte ens alliansregeringens utrikesminister och försvarsminister tror på uppgifterna hindrar inte politiska krafter, särskilt Folkpartimärkta, att använda uppgifterna för att Sverige ska gå med i, eller åtminstone ”stärka solidariteten med” Nato. Det mesta tyder på att det handlade om en vanlig rysk militärövning, en av många och inte särskilt riktad mot Sverige, och att regeringen förvarnades om den i god tid. Inget att få panik över med andra ord, och bevisbördan borde ligga stark på den som hävdar att Ryssland faktiskt hotar Sverige med riktade bombövningar.

I veckan kom också Försvarsberedningens betänkande Vägval i en globaliserad värld (Departementsserie 2013:33) och blev snabbt en av veckans viktigaste inrikespolitiska nyheter. Skriften är en slags ”politikernas omvärldsanalys”, där partierna ska komma överens om, och slå fast, Sveriges säkerhetspolitiska läge. I en extremt kort sammanfattning kan det nu slås fast att alla riksdagspartierna utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, anser att Ryssland på kort tid åter har blivit ett allvarligt militärt hot mot Sverige och att Sverige bör närma sig Nato än mer om än inte ännu söka medlemskap. Natos (och Sveriges) insatser i Kosovo, Afghanistan och Libyen lovsjungs.
Att Socialdemokraterna nu försöker verka mer rädda för Ryssland och mer Nato-vänliga än Moderaterna skapar ett utrymme i svensk politik som Vänsterpartiet kan fylla, och riksdagsledamoten Torbjörn Björlunds reservation till utredningen är verkligen redig och bra. Kanske kan det vara en inledning till en ny tid, där Vänsterpartiet släpper beröringsskräcken för försvarsfrågorna och slår fast det enda rimliga: att alternativet till en yrkesarmé under Natobefäl är ett självständigt svenskt försvar, inriktat på att försvara landets gränser, möta natur- och miljökatastrofer och deltagande i fredsbevarande FN-uppdrag. Men också med ett tydligt avståndstagande från krigshandlingar mot andra länder i syfte att byta regim. Utrikes- och försvarspolitik avgör, åtminstone i fredstid, inga val men bland svenska väljare till vänster finns många som skulle uppskatta ett parti som arbetade i traditionell svensk säkerhetpolitisk anda, i stället för gå i USA:s spår.

Påpekas kan också att Socialdemokraterna och Folkpartiet nu också i försvarsfrågan verkar gå bra ihop. Båda är positiva till att närma sig Nato mer än hittills, Folkpartiets Allan Widman vill som vanligt bara gå ännu längre. Lägg därtill uppgörelsen i Friskolekommittén och de båda ungdomsförbundens gemensamma utspel om en ny skattereform i Dagens Nyheter i veckan så är det svårt att undvika att se närmandena över blockgränsen. Alliansens siffror är katastrofala, nu senast i pålitliga SCB:s opinionsundersökning. Räkna med att Folkpartiet håller alla dörrar öppna dagen efter en eventuel valförlust och att Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer att använda det i regeringsförhandlingarna med Vänsterpartiet efter en eventuell valseger. Alla väljare bör göras medvetna om att en röst på Socialdemokraterna och Miljöpartiet mycket väl kan ge ett borgerligt parti i regeringen, precis som i Danmark.