Stefan Löfven avslutade Almedalsveckan med veckans bästa tal. Han är en utmärkt talare, bottnar i sina frågor och lyckades till och med att sälja in Socialdemokraternas ofta ganska tunna soppa till ekonomisk politik på ett trovärdigt sätt. Det är en bedrift i sig.
I ett lite avslaget Visby där de flesta hade åkt hem lyckades Stefan Löfven ändå samla en ordentlig publik till sitt Almedalstal. Han levererade ett tydligt och eldfängt tal, fullt av ideologi och visioner. Han fokuserade på ungdomsarbetslösheten, skolan och arbetslivet. Han prioriterade också givetvis ned den interna varbölden om vinster i välfärden, faktiskt så till de milda grad att det knappt blev talat något alls om välfärden i talet. Om Socialdemokraterna planerar att lämna hela den frågan till Vänsterpartiet i valet 2014 är det goda nyheter för Jonas Sjöstedt.
Det av medierna så efterlängtade svaret på Fredrik Reinfeldts utmaning om Sverigedemokraterna kom på sätt och vis också, dock inte i talet utann i TV4/Dagens Nyheters panelutfrågning efteråt. Löfven gick till motattack mot anklagleserna om att inte vara tydlig om att Sverigedemokraterna och regeringsbildningen med att säga att det är Moderaterna som öppnar för sverigedemokratiskt inflytande med sitt fasthållande vid blockpolitiken, inte Socialdemokraterna som kan tänka sig flera olika varianter av regeringar – allt för att Sverige ska kunna få en handlingskrafig regering utan SD-stöd. Det verkar med andra ord som att Stefan Löfvens utlovade besked ”i god tid innan valet om var vi står i regeringsfrågan” kommer att bli ett svar om att ”det avgörs av valresultatet”. Beskedet verkar bli att bli ett icke-besked.
Det ger ett intressant läge vid handen. Socialdemokraterna säger att ”väljarna får avgöra” men utesluter ingen annan regeringspartner än Sverigedemokrtaterna. Alliansens alla partier säger att regeringssamarbete med Socialdemokraterna är uteslutet. Om vi kan lite på det beskedet – och FP kommer att få stora problem med sina väljare om vi inte kan det – återstår bara vid Alliansförlust för Socialdemokraterna att välja en rödgrön regering (utan att tala för mycket om det innan) eller att välja en MP + S-regering (troligen i minoritet). Miljöpartiet stödjer ju ingen regering de själva inte sitter i och det spelar ingen roll hur öppen Stefan Löfven för Jan Björklund om dörren har stängts från andra hållet.
Om Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill ha ett troget patlamentariskt stöd till sin evetuella minoritetsregering kommer det att kräva stora eftergifter i frågan om vinster i välfärden till Vänsterpartiet, så fruktansvärt öppen som en del kommentatorer vill göra regeringsfrågan är den ändå inte. Men det är intressant att Socialdemokraterna nu verkar satsa hårt på att förändra de senaste valens logik om uppgjorda regeringsalternativ på förhand.
När Stefan Löfven ostört får prata politik är han skicklig. Hans fokus på att Socialdemokraterna ”har ett helt batteri åtgärder” i den ena frågan efter den andran börjar fastna nu. Hans fokus på skola och arbetsmarknad gör att regeringens anklagelser om ”bidragslinjen” kommer till korta. Ja, den här gången ansträngde sig Stefan Löfven så hårt för att undvika bidragsnacket att han i en nästan poetisk passage lovade att Socialdemokraterna skulle se till att alla ungdomar ska få känna på hur det är att gå upp obehagligt tidigt (klockan sex), mitt i vintern och efter att ha hastat i sig en kopp kaffe skynda till jobbet medan det fortfarande är mörkt. Han garanterade också att för den som inte dyker på sin garanterade utbildnings eller praktikplats kommer heller inga pengar att dyka upp. ”Vi blandar inte ihop godhet med kravlöshet”, som han uttryckte det. 90-dagarsgrantin med arbete, praktik eller utbildning för alla ungdomar upprepades som krav.
I skolfrågan tog han upp den humorhandske som bland andra Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt tidigare i veckan har kastat. Han sade att skolan blivit till ett Vilda västern, komplett med guldgrävare och lycksökare med en sheriff från Folkpartiet i mitten som hela tiden skjuter från höften. Han talade om Socialdemokraternas vilja att lära av Finlands skola med höjd lärarstatus och lön tillsammans med tidiga insatser för de som halkar efter. Han adresserade, utan att nämna begreppet New public management, lärarnas oro över att få syssla med för mycket registrering och administration och sade sig villja ge lärarna ”fria händer att göra sitt bästa”.
Han pratade om företag och innovationer och en vilja att ”öka efterfrågan på arbetskraft” på ett sätt som fick publiken att tro att det kanske ändå är möjligt att sänka arbetslösheten, målet är EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Avslutningsvis brände han lite pliktskyldigt av feminism, klimat och utrikespolitiska frågor. Men har man så lite konkret att säga om situationen i Syrien och Egypten kanske man hellre ska låta bli. Utrikespolitik är verkligen inte den socialdemokratiske partiledarens bästa kort.
