Naturligtvis ska föräldraförsäkringen egentligen vara individuell – ”det finns många beslut vid köksbordet som staten till slut inte tolererat”, som till och med Dagens Industris ledare 4/9 konstaterar. Men när Folkpartiets partistyrelse nu föreslår en tredje ”pappamånad” är det ändå något som feminister bör applådera. En tredje månad som inte kan överlåtas är ju en individualisering. En sådan reform gör heller inte slutmålet svårare att uppnå. För oppositionen är det dock trist att S – där den nuvarande linjen är att ytterligare månader ”kan vara” ett sätt under nästa mandatperiod – riskerar att framstå som sämre feminister än Jan Björklund.

Västerbottenbesvikelse
Fler folkomröstningar är inte någon given vänsterlinje. Men om det nu finns ett system där omröstningar är rätt enkla att pressa fram via medborgarinitiativ, måste nog de styrande acceptera att vara lyhörda inför resultaten. Risken med att ställa upp egenpåhittade villkor för valdeltagande – som S och MP i Västerbotten – är annars att fler folkomröstningar bara leder till mer besvikelse och cynism. Syftet var väl det motsatta.

Men det går ju så bra?
Socialdemokrater i Skandinavien förundras över att man tvingats lämna ytterligare ett ”dukat bord” till högern. Precis som i Sverige 1976 och 2006 petades de norska sossarna bort från regeringsmakten trots tillväxt, hög sysselsättning och välfärdsutbyggnad. De verkar tycka lite synd om sig själva. Men väljare tittar sällan tillbaka: lösta frågor är irrelevanta frågor. Det ställer till problem i en rörelse vars identitet i så stor utsträckning bygger på genomförda reformer. Och socialdemokrater kanske helt enkelt är dåliga på att förnya sig? Det borde inte en folkrörelse som har örat mot marken behöva vara.