Nordvärmlands med en stor fotboll bakom står det på skylten med stora bokstäver utanför lanthandeln i Ambjörby mitt i vackraste Klarälvdalen. Är detta en klubblokal för fotboll eller en lanthandel? Torbjörn Persson som arbetar för fotbollsklubben får förklara över en kaffe och affärens egna bullar längst in på kontoret.
– Förre butiksägaren tyckte 2010 att det var dags att sluta och väntade på en köpare som aldrig dök upp. Då frågade folk i byn om vi inte kunde ta över, vi drev ju redan fritidsgården och kaféet.  
Det visade sig inte vara en lätt uppgift, ICA var inte intresserat att vara med längre. Det var till och med svårt att hitta en grossist som ville leverera.
– Det var en lite märklig bransch, ingen ville sälja till oss.
Till slut ville Konsum ändå ställa upp som leverantör, fast man fick inte samma förmånliga priser som Coop-butikerna. Då kom nästa problem. Det krävdes pengar inte bara för att köpa  butiken utan också för att bygga upp ett varulager och för att få låna pengar till det måste man visa upp att man hade en halv miljon själva. De pengarna fanns inte men så kom man på idén att be folk i byn att köpa varor i förskott, det gick över förväntan.
– Det kom ett 60-tal personer bort till caféet som köpte varor i förskott, så vi fick ihop 250 000 den kvällen. Då visste vi att folk ville ha butiken, att det var värt att pröva.

Första året gick dåligt men nu börjar det gå bättre, omsättningen stiger för varje månad. Torbjörn Persson får använda tio procent av sin arbetstid från klubben, det finns två kvinnor anställda och dessutom rycker några av klubbens spelare in och arbetar ibland. Sedan ställer folket i byn upp ideellt när det finns behov.
– Folk här i byn är vana att arbeta ideellt. Det är lite annorlunda i Sysslebäck och Stöllet som också ligger här i Klarälvdalen. De var huvudorter i egna kommuner och där var man vana att kommunen skulle göra allt.
Torbjörn Persson menar att kommunen skulle kunna lägga ut mer verksamhet på klubben. Eftersom där finns ideellt arbete blir de pengarna mer effektiva. Innebär inte det att det kan försvinna arbetstillfällen, frågar jag?
– Nej så ser jag det inte, man ska inte ta bort tjänster utan växla upp så man får mer för pengarna. Det viktiga för oss är inte att tjäna pengar utan att det finns service kvar i glesbygden. Det är det som gör föreningen populär.
Förutom affären, caféet och fritidsgården här i Ambjörby deltar man nu i planerna på att får ska börja beta längs Klarälven för att hålla landskapet öppet. För affärens del kan det innebära att man kan sälja lokalproducerat kött, men det finns ytterligare ett skäl till att man är med.
– Vi fungerar som ett slags nav för olika verksamheter här i Klarälvdalen. Vi visar på att det finns hopp även om man bor i en glesbygd.
Lite längre norrut i dalen längs riksväg 62 träffar jag bonden Roger Säthberg och Olov Henriksson på en glassbar. De är med i föreningen Friskt Bete i Klarälvdalen. Djuren har försvunnit från gårdarna i älvdalen och de behövs för att hålla landskapet öppet, inte minst i den unika biotop som finns längs Klarälven. Roger Säthberg har just släppt ut får att beta i Branäs slalombacke.
– Djur är väldigt bra på att beta och de är bra på att hålla en skidbacke öppen, man slipper erosion, sly och stora dieselmaskiner. Dessutom får vi lokalproducerad mat.
Detta är bara ett pilotprojekt, i större skala skulle det kunna ge ett viktigt bidrag till lokalsamhället. Flera restauranger är intresserade och några killar har visat intresse för att börja med lokal slakt. Pengarna skulle då stanna kvar i bygden.

Vad är detta för en fotbollsförening som verkar tagit över hela bygden? Hur började det? I Sysslebäck har föreningen tagit över den vackra campingplatsen nere vid Klarälven. Hundra meter bort tränar spelarna på Idrottsplatsen som föreningen också driver. Bo Halvardsson, som är föreningens ordförande, bjuder på kaffe vid campingens café och berättar på sin lekfulla värmländska.
– Det fanns våldsamt med fotbollslag här under förra storhetstiden, från början på 50-talet till början på 60-talet. Då kom vattenrallarna hit och det var gott om folk i skogen.
Det fanns fotbollslag i Bograngen. Det fanns fotbollslag i Höljes, i Sysslebäck, i Värmlands Dalby, i Likenäs, i Bjurberget, i Ambjörby och Stöllet. Det fanns tio klubbar. När storhetstiden tog slut utarmades de och 2004 fanns det bara två klubbar kvar. Det var då man bildade Nordvärmlands FF.
Föreningen är unik, nu tränar man i sex olika orter, ett år tränade man på 13 olika ställen. Just nu har man två hemmaarenor, dessutom är man hela Norra Värmlands lag. Man började i division sju men redan 2007 var laget uppe i fyran.
– Det var historiskt. Sista gången man var i fyran här var 1957, under storhetstiden.
Fast VFF ramlade ur direkt. Då bestämde man sig för att göra något radikalt, så man letade upp en professionell tränare.
– Folk blev chockade när han drog igång. Någon som också pratade om vad man skall äta och att man inte får dricka.

VFF kom tillbaka till fyran direkt och nu med en ny tränare, Milovoj Knesevic som bodde i Norge. Han var mycket ambitiös, alla fick ett eget träningsschema. Första matchen var mot Karlskoga som skulle åka hit och hämta tre poäng men fick däng med 6-1. Sen vann man fyran 2011, men Milovoj Knesevic fick ett val, frun eller laget.
Folk trodde inte att vi skulle hitta en tränare som matchade honom. Han hade ju Messiasstämpel.
Milenko Vukcevic hade haft den känsligaste vänsterfoten i Degerfors och spelat i laget under storhetstiden i allsvenskan på 90-talet. Han var en legend och hade utsetts till Degerfors bäste spelare genom tiderna framför självaste Ralf Edström. Han hade flyttat tillbaka till Serbien, men det gick rykten om att han kunde tänka sig komma tillbaka till Sverige.
– Då slängde sig Janne och jag på ett plan till Novi Sad och tog ett möte med honom på en rökig klubb. Vi fick napp, det var en riktig bomb.
Förra året vann man serien och är uppe i division två, fyra oavgjorda, resten vinster. Bara elva insläppta mål, varav fyra på straffar och ett självmål. Men det måste sägas, alla spelarna kommer inte här från Klarälvdalen där det bor drygt 2 500 människor. Det började på 80-talet då det fanns en plastfabrik i Sysslebäck. En av arbetsledarna kom från Polen.
– Han sa, ”Jag känner en bra fotbollsspelare, ska vi inte ta och puffa upp laget lite.” Du vet hur det var här på 80-talet. Är han utlänning, ja ja? Få ta hit en så får vi se pån. Adam hette han.
Han visade sig vara fem gånger bättre än någon annan. Han hade varit med i Polens VM-trupp i Västtyskland. Han trivdes, kom tillbaka varje år. Han frågade om han fick ta med sig en kompis som hette Andrej.
– Då var man inte lika tveksam, man sa inte som man brukar här uppe. ”Är han nôt tess?”
Han kom in direkt på en träningsmatch och gjorde tre mål, han var helt dominant. Det visade sig att han för tre år sedan hade vunnit skytteligan med 18 mål för Auxerre i franska ligan. Men i Polen var det inte lika tryggt för spelarna, de kunde inte vara säkra på att få ut sina ersättningar. På samma sätt är det med dem som kom från forna Jugoslavien.  Just nu finns det nio. Men i Nordvärmland finns det pengar. Hur kommer det sig?

Det började med att Andrej och de andra polackerna plockade bär, för då fanns ju inga pengar. Tre spelare arbetar nu på campingen, andra arbetar på fritidsgårdarna och idrottsanläggningarna. Men man driver också en entreprenadverksamhet. De tar jobb som inga svenskar vill göra, på hösten är det mycket skogsplantering, på våren arbetar man på gårdarna. Förra årets omsättning var åtta miljoner men i år måste man ha in tio. Entreprenaden ger uppåt två, sponsring ger en och en halv, så är det bingo, affären och campingen.
– Vi garanterar 600 timmars arbete. Får jag in 440 timmars jobb på en spelare så spelar han gratis. De upplever att de tjänar djävligt bra, minimilönen de får enligt regelverket är 14 300.
Det finns tankar på att driva en taxiverksamhet, men närmast i tur står ett eget tvätteri. Det skulle fylla ut vintern då det är svårt med annat jobb. Vintersportanläggningen Branäs som varje år anställer mycket folk utifrån hade kunnat vara ett alternativ. Annette som hela tiden servat oss med kaffe och kakor från serveringen kommer ut och ropar.
– Jag är så arg på Branäs, att de inte förstår att det är bättre att ta folk härifrån.
Ekonomiskt betyder naturligtvis de verksamheter föreningen driver mycket. Men det är inte det viktigaste för Bo Halvardsson.
– Det är ortstoltheten. Du går rak i ryggen nere i Torsby, du kan ställa dig på trappan till kommunalhuset och titta dig runt och säga. Ja, här spelar de fotboll på en helt annan nivå.

Laget som reste sig

När Mallbacken först föll ur allsvenskan och sedan division ett trodde olyckskorparna det var färdigt. Nu är laget tillbaka, men kraven från fotbollsförbundet gör det kämpigt för landsbygdslaget.

Mallbacken är en liten by i skogen några kilometer utanför Lysvik i Fryksdalen. Här har det spelats allsvensk fotboll sedan 1988, det år damallsvenskan startades. Idag är det träning, man nöter väggspel med skott mot mål, bollen dunkar in mot Katie Frain i målet. Eftersom det är förmiddag är det bara de tre utländska spelarna och tjejer som för tillfället är lediga från jobbet som kan vara med.
Hayley Lauder som spelar med i det skotska landslaget är glad att få spela på heltid i det hon anser vara Europas bästa liga. Det finns inga betalda spelare i Skottland. Som många andra tjejer började hon spela med killar, de höll till på gatorna. Hon anser att damfotbollen gått framåt de senaste åren.
– Tekniskt och taktiskt har vi gått mycket framåt, men det är klart rent fysiskt är vi svagare.
Ida Nordqvist spelade också med killar tills hon var 16. Hon lyfter fram föreningens nye tränare Stefan Johansson, han har sett till att de alltid har boll med sig när de tränar.
– Förr i tiden i Mallbacken sprang vi bara hela tiden på träningen. Vi skottade snö för att kunna springa.
Men hon är upprörd över de krav som förbundet nu ställer på Mallbacken. Bland annat ska det finnas en spelartunnel för att skydda spelarna när de går in på planen, ett absurt krav här i idyllen.
– Vi har bara alla dessa runt oss som hjälper oss gratis. Vi får mat efter varje träning, de grillar korv och stöttar. Planen är så vacker.
Sven (i Rya) Eriksson är föreningens ordförande och har varit med i 55 år. På sin oefterhärmliga finurliga värmländska försöker han förklara varför denna fotbollskultur uppstått här inne i klubbstugan.
– Troligen var det att det var mycket flecker som var här, just ve den tia, på 70-talet. Det var en och en på varje gård.

Det började med en match mellan flecker och gubber när Strandvallen återinvigdes. Men flickorna ville fortsätta spela. Sven som då var lagledare för herrlaget trodde inte på idén.  
– Nej nej sa jag, det är ingen idé att köpa in klär. Det blir bara i höst de håller på. Det har jag fått äta upp många gånger.
Det gick bra och Mallbacken tillhör nu den svenska fotbollshistorien. Här fanns exempelvis Anki Nordgren, den första målvakten inom damfotbollen som vågade kasta sig, sägs det. Det har hänt mycket sedan dess.
Det har varit upp och ner för Mallbacken, flera gånger har laget åkt ut allsvenskan, men i år är man tillbaka igen.
– När vi ramlade ur första gången 1990 då sa olyckskörpera, nu ä Mallbackens saga all. Sen ramla vi ur igen. När vi sen också ramla ur division 1 då var det jämt färdigt.
Men återkomsten till allsvenskan ställde en massa nya krav på arenan. Förra året fick man provisoriskt ordna fram nya omklädningsrum för lagen, de två som fanns räckta bara till bortalaget
– Jag sa att vi kunde klä om i bygdegården. Nej det gick inte för det var utanför stängslet. Men vargen tar inte jäntera för att de går där emellan.
Inför nästa år har man fått en lista på 27 punkter. De mest krävande handlar om nya omklädningsrum och elbelysning, trots att man bara spelar på dagen.
– Bortalagen vill inte ha kvällsmatcher här, för då kommer de aldrig hem.
Men det mest omvälvande är att man måste bygga en helt ny läktare under tak med 800 sittplatser. Sven i Rya tar oss ut för att visa hur besvärligt det blir. Han visar på en stubbe som står några meter från planen.
– Ta inte bort den stubben för det är vårt kaffebord, sa folk till mig. I Malmö stänger de kaffeserveringen så fort matchen är slut. Här brukar vi sitta kvar i två timmar efter matcherna.

Den här idyllen vid sidan av planen vill de inte förstöra. Här serveras det hamburgare och den populära ”snickerkörven” av frivilliga, vilket ger viktiga inkomster till föreningen och folk trivs. Förstör inte arenan, vi vill ha den kvar som den är, säger ortsbefolkningen. Därför funderar man på att placera läktaren på den andra långsidan som knappast används nu. Egentligen vill man inte använda läktaren, den skulle bara förstöra
Innan man byggde några läktare alls hade man 4 000 åskådare när Marta kom hit med Umeå första gången, 2004. Då var det ståplats på backen för alla.
– Jag såg ingen Marta, men jag såg bollen i luften ibland, sa en gubbe.
Numera är det bättre ordnat, så det behövs ingen ny läktare, den skulle heller inte passa in i naturen. Åtgärdspaketet från Svenska Fotbollsförbundet skulle kräva enorma ekonomiska insatser från klubben, flera tiotalet miljoner räknar man med och de pengarna finns inte.
– Det går kanske i en storstad där det finns miljoner och flera lag. Men landsorten måste få vara med och tävla på samma villkor som i storstan.
Bygden häromkring är en avfolkningsbygd, fast nu har holländare köpt några gårdar och de är med i föreningen, kanske kan det vända.
– Klubben betyder allt för för bygden, föreningen drar med sig byalaget, vi jobbar som vore vi ett.