I två nummer av Flamman har Hans Arvidsson och Marianne Eriksson diskuterat Vänsterpartiets organisation och det man kallar demokratiska principfrågor. Som relativt nybliven medlem finns det saker i denna diskussion som jag vet alltför lite om. Men det finns en sak som jag reagerar över och det gäller förhållandet mellan de valda och partiet. Arvidsson och Eriksson menar här att eftersom riksdagsledamöterna är valda av folket medan PS endast är valda av partikongressen så står de förra över PS och ska inte behöva ”underordna” sig. De kallar detta för ”faktiska politiska förhållanden”.  

Men de människor som röstat på de olika riksdagsledamöterna har ju inte i första hand röstat på dem som individer. De har röstat på ett program och olika förslag som beslutats om bland annat på partikongress och genom andra demokratiska kanaler. De som röstat vill nog i första hand att riksdagsledamöterna ska verka för att genomföra detta program och dessa förslag. De vill nog inte att riksdagsledamöterna ska genomföra ett annat program eller andra förslag. PS är visserligen ”bara” valda av partikongressen, men att de ska leda arbetet och se till att alla nivåer av partiet, inklusive dess ledamöter, genomför program och kongressbeslut, det tycker jag är mer demokratiskt och rimligt än att betrakta riksdagsledamöterna som suveräna. Vad detta har med ”kominterntiden” att göra förstår jag inte. Däremot tror jag att problemet med valda ledamöter som avlägsnar sig både från rörelsen och från dess program har varit ett större problem inom arbetarrörelsen än på den borgerliga sidan.

Att ”kritik, livlig och levande debatt och diskussion samt politisk skolning” är oerhört viktig ur en massa olika synvinklar håller jag med Arvidsson/Eriksson om. Här kan mycket förbättras. Just nu bidrar vi kanske till det.