Bok
Upplevelser i finska koncentrationsläger
Allan Asplund.
På Bokbörsen, men inte i bokhandeln.
Det grymma kriget
Vilho Kankare.
Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2013.
Obama har dragit vidare. Just nu tycks det som om han inte kommer att angripa Syrien. Men spelet om västra Asien går vidare. Det är som en höst för sjuttiotalet år sedan. Denna gång är Carl Bildt vår utrikesminister. Han är intelligent och anses kunnig. Men Rickard Sandler var mer intelligent och långt mer bildad. Dock valde Per Albin i december 1939 att ersätta honom som utrikesminister med yrkesdiplomaten Christian Günther. Ty Sandler hade blivit vad Bildt nu är; en politiker med utrikes ambitioner. För landets skull hoppas jag att Reinfeldt förmår handla som Per Albin då.
Den politiska ledningen i Finland var oförsiktigare. Det bidrog till två stora katastrofer för landet och dess folk. I Finland har nu tre generationer senare publicerats två viktiga dokumentärskildringar. Allan Asplunds (redaktör på Ny Tid i Helsingfors, dog 1961): Upplevelser i finska koncentrationsläger kom 1949 i en liten utgåva på det syndikalistiska Federativs förlag i Stockholm. Först nu kunde den ges ut i Finland av ”Fredskämparna”. Om inte Per Albin lyckats avsätta Sandler kunde den varit en berättelse från ett svenskt läger. Inte hjälper det att ha varit klok socialdemokrat och översatt Marx om ens politik styr ut mot avgrunden.
Den andra boken är en krigsskildring så som Väinö Linnas Okänd soldat från 1954. Men Vilho Kankares: ”Man gör som man blir tillsagd. Unga män i fortsättningskriget” refuserades i februari 1947 och kunde ges ut först 64 år senare efter författarens död. På svenska har titeln dämpats till Det grymma kriget. Finsk ödemarkskrigare i strid.
Vilho Kankare hade deltagit i vinterkriget och mobiliserades igen i juni 1941 till 5. fältartilleriregementet. Under anfallet in i Fjärrkarelen utförde han eldledningsuppgifter. Vid hemförlovningen var han dekorerad med Finlands frihetskors av andra graden och översergeant. Han skildrar på Åbomål i den dokumentära kollektivromanens form först framryckningen och sedan ställningskriget. Det är en klar, enkel och helt lysande skildring. Alldagliga män i ett vidrigt krig där man lyder order och gör sin plikt allt missmod till trots. Med fylla ibland och rätt kärv humor mitt i eländet. Några hjältar finns inte.
Men varför kunde den inte ges ut? Författaren Mika Kulju förklarar det i sin inledning: ”En blivande finsk klassiker?” Kankares sanning om kriget gav en brutal motbild. Kulju kallar Kankares realism ”äckelrealism”. Kankare skriver om hur fångar likvideras. Han skriver om plundring. Han skriver om hur ”en fjärrpatrull bakom fiendens linjer tänder ett fältsjukhus i brand och varenda sårad som försöker fly genom dörrar och fönster ur det brinnande huset ut i det smällkalla vintervädret mejas ned med kulsprutor”. De vidrigheter han beskriver känner vi från andra krig som Förenta staternas i Vietnam eller Afghanistan: ”Och vad var det när man i Slaktnäset med kniv skar av hela könsorganet från en stupad kvinnlig rödgardist och ställde det på toppen av en stör bredvid tältet för att av alla beundras?”
Kankare skriver lugnt och medvetet för att avslöja just det fosterländska lögnandet: ”Jag tror stenhårt på att det är sant att trots propaganda och förskönande är alla länders krigstrupper barbariska och omänskliga som agerar instinktivt efter ett outvecklat förnuft och styrs av primitiva drifter. Ingen är bättre än den andra”.
Laura Koskelas översättning anses utmärkt. Dock borde ”desanter” ha förklarats. Rikssvenskar känner inte ordet. Så som Kankare använder det är det inte enbart fjärrpatruller och infiltratörer utan snarast karelska skogsbröder. Ordet ”rödgardister” för sovjetsoldater borde ha getts sin finländska bakgrund.
Det är viktigt att Kankares bok kommer i en allmänt tillgänglig upplaga.