Nu har regeringen beslutat att slopa den straffavgift (arbetslöshetsavgiften) som legat på A-kassorna sedan 2007. Den som samma regering både uppfann och införde. Den som gick ut på att se till att alla branscher skulle ”ta ansvar” för sin egen arbetslöshet.
Varför infördes den ens? Jo, därför att det finns två grundprinciper i regeringens syn på arbetarklassen.
Den ena går ut på att varje arbetslös arbetare själv har valt att vara arbetslös, eller egentligen skulle kunna arbeta, om bara ”viljan” fanns där. Denna slapphet och ovilja från arbetarnas sida är vad som egentligen höjer arbetslösheten enligt regeringen. Att lägga på en straffavgift på var och ens arbetslöshet löser problemet.

Den andra principen går ut på att massarbetslöshet beror på att arbetarna kräver för höga löner – att reservationslönerna är för höga. Reservationslön är den lägsta lön som någon skulle kunna tänka sig att ta arbete för. Pressas den ned kommer fler, enligt regeringen, att få arbete.
Att pressa ned reservationslönerna är dock svårt så länge det finns fackförbund som aktivt envisas med att förhandla om och höja priset på arbete. Att fackförbunden försvagas är därför helt avgörande i strävan efter att pressa ned reservationslönerna. Att lägga på en straffavgift på arbetslöshetsförsäkringen tvingar de lägst avlönade att välja mellan fack och a-kassa. De som behöver det mest har har minst möjlighet att vara med.
I hotell- och restaurangbranschen behövs det verkligen en stark fackförening och en a-kassa med många medlemmar. Var femte person i branschen är arbetslös. Nära varannan är otryggt anställd. Men det har aldrig varit vi, branschens arbetare, som valt att vara varken arbetslösa, visstidsanställda eller deltidsarbetande. Det har aldrig varit vad vi vill. Tvärtom! Vi vill vara fast anställda. På heltid. Eller åtminstone ha rätt att vara det.
Det är regeringen, med god hjälp från arbetsgivarna, som verkar vilja motsatsen. Som älskar otrygga anställningar. Som ser dem som ett medel för att pressa ned våra löner.
Varken ministrar, riksdagsledamöter eller arbetsgivare har känt av arbetslöshetsavgiften varje månad.
Så skönt det måste vara.

För oss i branschen har det inte varit fullt lika skönt. Det var, minst sagt, märkbart kännbart när arbetslöshetsavgiften infördes. Efter det har nästan varannan facklig kamrat försvunnit. Branschen har förändrats till det sämre. Blivit otryggare. Blivit kallare.
Vi som är medlemmar i A-kassan har, i flera år nu, tvingats medfinansiera skattesänkningar som vi aldrig kommer att få del av och RUT-bidrag till folk som inte orkar städa själva.
Efter åratal av ihärdigt arbete, tjat, svett och tårar från fackens sida försvinner nu äntligen den så förhatliga avgiften. Kommunikationen från regeringen är enkel: man vill få det att framstå som att arbetslöshetsavgiftens slopande är en ”gåva” till oss. En gåva från den snälla fackälskande regeringen som vill alla arbetare – särskilt de mest otrygga – så väl.
Och det är klart, vår nota på strax under 300 kronor i månaden per person har svidit rejält. Den har aldrig känts rättvis. Inte en enda månad.
Den har slagit sönder vår grundtrygghet genom att tvinga branschens arbetare att välja mellan fack och a-kassa. Den har resulterat i att en överhängande del av branschens nya arbetare, de unga, aldrig ens fått känna den trygghet som ett starkt fack och en bra a-kassa innebär.
Vad som däremot kommer att kännas rättvist är att vi, då det är dags att gå till vallokalerna nästa år, kommer att veta att det var just den effekten regeringen ville ha.