Husby träff är något av brännpunkten i Husby, här avslöjas kommunens brist på intresse. Lokalen har funnits i många år och varit Husbybornas mycket omtyckta träffpunkt. Den har under åren drivits av föreningar, av stadsdelsnämnden och Röda korset. Anne Nielsen har varit föreståndare under 20 år. Hon var det också under ockupationen i januari 2012.
– Husby träff var en mycket bra verksamhet, det visade ockupationen. Husbyborna och ungdomarna värnade om lokalen, den var väldigt viktig i området. Vi hade fullt med uthyrningar och beställningar också under ockupationen. Men vi samsades väl och det fungerade bra. Vi hade full förståelse för deras krav.
Resultatet av ockupationen blev att verksamheten flyttades till en mindre lokal tvärs över torget. Där träffar jag Anne och Zeliha Dagli som är en av eldsjälarna i området. Hon har just serverat mig doftrik ärtsoppa och pannkakor, det är ju torsdag. Zeliha Dagli är en av eldsjälarna bakom kvinnogruppen Gränslöst gott. Sedan flytten finns ingen stark huvudman bakom Husby träff, istället bildades Husby Träff & Gränslöst Gott AB.
– När Husby träff skulle flytta hit talade vi med stadsdelsförvaltningen om att vi kvinnor ville ta över. Vi ville också ha med dem som arbetat med Husby träff. Vi talade med Svenska Bostäder och de nästan tvingade oss till att starta ett företag. Vi kom överens men vi hade inte diskuterat hyran.

Hyran är på 80 000 i månaden och trots att lokalerna ständigt är fulla går det inte ihop ekonomiskt, så nu är de uppsagda. Husby träff fyller en mycket viktig funktion i området och det känns självklart att staden borde stötta verksamheten. Det måste finnas några offentliga platser som drivs utan kommersiella syften.
Hit är ungdomarna välkomna och det fungerar bra med dem. Minst lika viktigt är att detta är en plats dit alla kvinnor kan komma, även de som lever isolerade hemma. Det är lättare för dem att komma just hit och de har ofta många frågor med sig. Varje tisdag är det kvinnokafé med diskussioner i kvinnofrågor. Här bildades i somras också gruppen Oroliga mödrar, som försöker hålla sina barn borta från gatan.

Zeliha Dagli månar särskilt om de unga kvinnorna. Det finns en stark kulturell tradition som förmedlas genom religionen som, enligt henne, bidrar till förtrycket av kvinnor.
– En stor del av kvinnorna kan inte leva som andra i samhället. Värst drabbas de unga kvinnorna. Ungdomsarbetslösheten är hög, nästan 30 procent. Det är också svårt för invandrarakademiker, 68 procent arbetar inte i sitt yrke. Svårast är det för kvinnorna.
Gränslöst gott bildades 2007, men det har funnits ett kvinnonätverk på Järvafältet sedan 1994. Då gällde det att man ville ha ett kvinnohus, det fick man men det lades ner samtidigt som annan offentlig verksamhet rustades ner i området, nästan alla fritidsgårdar i Husby är nedlagda. En av de många aktioner man genomfört var att varje tisdag gå in på ett av männens kaféer, alla offentliga platser hade ockuperats av männen.
– Vi ville irritera männen men de var vänliga. Först var vi bara några stycken, sedan blev vi ett tjugotal varje gång.

I Husby var det på gång lyxrenoveringar av lägenheterna 2007. Kvinnorna ville försvara de offentliga platserna. De genomförde många demonstrationer och ställde politikerna mot väggen. Det bildades ett forum med många undergrupper. Flera kvinnor som var arbetslösa tog kontakt och frågade om de kunde ordna jobb. Några hade arbetat 15-20 år i restauranger, det var så tanken med Gränslöst gott kom upp.
– Vi ville visa matkulturen från olika länder och marknadsföra till andra delar av stan som Södermalm eller Östermalm. Vi kan inte sälja till områdets folk här, de lagar samma mat hemma. Men andra delar av stan är intresserade av vår mat som är ekologisk med mycket grönsaker. Här känner vi oss viktiga, har man inte jobb finns man annars inte.
Vad anser Zeliha Dagli om oroligheterna i somras?
– Det var många års frustration och arbetslöshet, lagrade känslor som kom upp. Ungdomarna ville att någon skulle lyssna på dem. Om man pratar med ungdomarna kan man komma åt ilskan, men de får inte prata om den så ofta.
Så dyker Åsa Gustavi upp och sitter och talar intensivt i telefon i en soffa. Hon arbetar uppsökande med ungdomar i området, alla de som varken har arbete eller studier. För henne är det skolan som är den svaga länken, det är där ungdomarna slås ut. Hon tar ett exempel.
– Det går väldigt bra för de somaliska ungdomar som skaffar sig en högskoleutbildning. De växer, de får ett nytt ordförråd, de får struktur på sina tankar. Det finns inga hinder för dem sedan.

Ungdomarna som går hemma ligger sina föräldrar till last och det blir ofta bråk. Det allra första är därför att hitta en försörjning åt dem, det första hon gör är att ta dem till socialtjänsten så att de får försörjningsstöd.
– Där vill de ju ha så lite folk som möjligt så när ungdomen kommer dit själva blir det ofta nej. De kan inte kommunicera med handläggaren. Då hjälper vi ungdomarna dit och förklarar hur de skall bete sig.
Därefter kan man inrikta sig på att ge dem praktik eller utbildning. Sköter de sig får de jobb.
– Problemet är att de har ingen målbild, kommer det ett hinder ger de upp. De har inga delmål, deras mål är att tjäna miljoner. De ger upp så fort det blir några hinder.
Värst är det för killarna, det är de som misslyckas i skolan.
– Tjejerna är svåra att nå, men de sköter sig, de fixar sina betyg. Flickorna har en uppgift, de skall bli mammor. Tjejerna flyr in i studierna, de är hårt hållna hemma men i skolan får de sin fristad. Idag gifter sig en kvinna inte med en man som inte har en utbildning.

Husby har en lång historia av motstånd mot försämringar. Man lyckades stoppa lyxrenoveringarna och rivningar av lägenheter liksom försöken att få bort den trafikseparation som man tyckte om. Däremot lyckades man inte rädda vårdcentralen. Tidigare har man agerat defensivt, mot försämringar.
– Men nu vill vi arbeta mer offensivt, för förbättringar, säger Arne Johansson som är aktiv i Nätverket Järvas framtid.
Det är därför han kallade till bildandet av ett stadsdelsråd i Järva. Jag är med på ett av mötena som hölls på Husby träff där en imponerande skara föreningar och enskilda samlats.
– Det är tråkigt att många unga inte känner till vår historia av kamp och motstånd. Husbyborna har faktiskt satt sig i respekt. Det finns en Husbyanda och folk tycker mycket om Husby.
Arne Johansson tycker att det är bra att Utvecklingscentrum i Malmö har tagit upp utredningen om dödskjutningen av den 69-årige mannen. Det var den händelsen som gjorde att oroligheterna började just i Husby.
– Det var alienerade ungdomar som då kände en missriktad lust att ge igen.
Beskrivningen av vad som hände i Husby är ofta svartvit, några är bara mycket upprörda, andra tar okritiskt stenkastarna till försvar. Men människorna i Husby är mer nyanserade.
– Folk är både förbannade och vill förstå.
 Fast det är på det politiska planet det krävs förändringar, en ny politik för arbete.
– Ingen skulle behöva gå arbetslös i Stockholm. Det finns stora behov av att bygga bostäder, satsa på kollektivtrafik och mer personal i skola och vård. Alla dessa ungdomar som inte kommer in på arbetsmarknaden är en resurs som förslösas. Detta och de växande klyftorna skapar en frustration i förorten.

Vad har hänt efter sommaren, på vilket sätt har kommunen satsat? Leo Ahmed sitter för Vänsterpartiet i stadsdelsnämnden. H
an tänker efter noga och dröjer med svaret.
– Neeej, de har målat en del hus, men det var inte ett krav från invånarna. Det finns ingen kulturverksamhet för våra ungdomar. Ungdomarna har ingenstans att vara, de har verkligen ingenstans att vara. Det finns en del organisationer som gjort insatser. Men från politikerna kommer inget, det har varit helt tyst.
Arbetsgruppen för ett stadsdelsråd har nu föreslagit att man skulle göra Dalhagsskolan i Husby till ett centrum för ungdomar, skolan står tom. Det kom 100 personer till ett möte i stadsdelsnämnden och krävde det. Tanken är att Fryshuset skulle sköta driften, Vänsterpartiet var först med att stödja förslaget men de styrande partierna var tveksamma. Leo Ahmed är otålig
– Man slösar bort tid. Skolan används inte och ungdomarna har ingenstans att vara.
Nu verkar dock alliansen i Stadshuset ha vaknat till liv, det är ju snart val. De har gett tjänstemän i uppgift att börja sondera kring möjligheten att låta Fryshuset ta över.

”Måste det brinna på Söder innan något händer?”

Vid ett av mötena för att bilda Husby stadsdelsråd berättade Peppe, en 30-årig kille, om sina egna erfarenheter och om hur han agerat vid bränderna. Han verkade veta vad det handlade om så vi bestämde träff några dagar senare på ett Söderfik. Han var bara ledsen för att det var ett kedjefik och inte det rättvisemärkta fiket över gatan där en del av intäkterna gick till hungrande barn.
Han berättar att han själv är uppvuxen i Husby, men kom in på en utbildning till byggnadsingenjör. Nu har han ett eget litet företag men är mycket engagerad i killarna som driver på gatorna och känner igen sig i dem. Varför gick det som det gick i Husby blir min naturliga fråga?
– Det börjar från att killarna är 11-12 år, de kanske inte vill vara hemma så mycket för att det är dålig miljö hemma. Pappa har inget jobb, sitter och kollar på nyheterna, gräver ner sig i kaninhålet som bara blir djupare. Ungarna sitter ute på nån gård, de kommer inte in på fritidsgårdarna som är stängda. Då kommer polisen, upp mot väggen, ner med byxorna, ner med kalsongerna. Om du behandlar folk så där, tar bort deras barndom, då får de inte vara barn. När de växer upp får vi skylla oss själva. Då har vi 25-åringar som beter sig som 16-åringar. Det är bara att de här har muskler.

De erfarenheterna av ordningsmakten gjorde att när poliserna fick stryk i Husby stod det föräldrar med barnvagnar och applåderade.
– Samtidigt såg jag kvinnor från alla nationaliteter, svenskar och invandrare, gamla tanter 60-70 år stå och göra en mänsklig sköld för att skydda polisen så att ungdomarna inte skulle kasta sten. De kontrasterna var där.
Han och några vänner var ute på gatorna i Husby när det brann. De försökte stoppa bränderna.
– Vi sa, den som tänder på något kommer att åka på en smäll på käften. Det fungerade men när vi gick hem klockan två tände de på en lastbil i centrum. Vi förstod att det inte räckte med en piska, det krävdes en morot också.
Då skaffade de några grillar och köpte korv för två tusen. Nästa kväll satte de upp en skylt: Lämna in en sten, hämta en korv. Grillpartyt blev början på upplösningen av bränderna, enligt Peppe.
Peppe fortsätter berätta.
– Det kastades sten mot bussarna i Husby 2005, förarna vägrade köra och folk kunde inte åka till arbetet. Peppe fick ett samtal från Anders Carlberg, han hade varit med och löst en liknande situation i Tyresö. Peppe valde en grupp med en kille som vunnit flera titlar i världsmästerskap i kampsport, och en annan kille han tränat med. De bad polisen och socialtjänsten välja ut de värsta grabbarna i åldern 16-19 år. En av killarna ville föräldrarna skicka till Uganda och sen bränna hans pass så att han inte kunde komma tillbaka.

Sen började de träna grabbarna tre gånger i veckan, thai-boxning, brottning och MMA. Inom sex månade hade ungdomsbrottsligheten i den åldersgruppen i Husby minskat med 100 procent enligt Peppe.
– De har ADHD de här killarna så de behöver få ut det, efter träningen är de för trötta för att sitta i centrum. Skulle de vara med och fortsätta med oss så måste de klara skolan också. Dagen efter är de i skolan och sen tränar de med oss, inget sittande i centrum. Googla en bild på ”Kungen Husby” ska du se.
Vi hittar en bild på den svenske kungen omgiven av grabbar i gula jackor, just dessa killar. En av dem är brandman nu, en annan arbetar med Miljöpartiet, en tredje arbetar på en ungdomsgård.
Som en uppföljning på detta ville de starta en fritidsgård där de kunde träna med killarna och där det fanns en danslokal för tjejerna som inte kunde dansa med killarna. Det skulle också ge jobb till fem-sex av killarna.
– De gjorde som vi sa men bytte ut oss. De snodde våran idé och hämtade in en massa socionomer. Vad vet en socionom om Husby idag? De har bara läst i en bok.
Peppe är väldigt bekymrad över vad som kommer att hända framöver. Nu har det gått så långt att folk hoppar upp på mopeder och skjuter ner folk på gatorna. Hur många ska vi förlora innan något händer? Kanske måste vi vänta tills det börjar brinna här på Söder innan man gör något?
Nu har Peppe börjat dra ihop ett eget gäng för att göra förändring. Han tror inte på projekt, han har sett så många som misslyckats i Järvaområdet. Det måste vara långsiktiga lösningar som leder till riktiga jobb och det gäller att få killarna att tro på sig själva.
– Då måste du använda professionella coacher, de som tränar vd:n för Eric­sson, ingen coaching där man lär sig skriva cv. Vi har några som är villiga att försöka, men ingen vill jobba gratis hur länge som helst. Det måste komma ett kontrakt från stadsdelen, här har ni X antal miljoner för de närmaste fyra fem åren.
Då gäller det att ha ett jobb färdigt till killen, ett löfte man måste kunna hålla. Det är moroten.
– Han måste bli en normal människa och lägga ner sitt missbruk. Han måste gå igenom en spiral, en massa människor som föreläser för honom, de från hans område som lyckats dra sig ut.

Får han ett jobb kan han betala hyran. Det handlar om 25-30 åringar som bor hemma, de känner den här pressen. Peppe med partners har nu tagit kontakt med olika organisationer, även med kriminalvården.
– De tar in människor och skapar monster som sen släpps ut på våra gator. Vi vill ge dem den vård de behöver, både där inne och när de kommer ut.
Själv är han den ende från sin klass och parallellklasserna i Akalla och Husby som studerat vidare.
– Jag klarade av det för det fanns folk som pushade och motiverade mig, kom igen! De här grabbarna behöver sådana coacher som tror på dem.