En kurator jag känner berättar att det inom geriatrisk psykiatri ibland skrivs som kommentar i journalerna: ”Inläggningsorsak: stambyte”.
Stressen inför evakueringen vid stambyte och oron för hyreshöjningen efteråt kan bli för mycket för en ensam äldre människa.
För att inte tala om ombildning till bostadsrätter. En gammal dam med rollator, som röstat nej till ombildning, fick uppleva hur en ja-röstande granne hotfullt gick emot henne och sa: ”Du har bestulit mig på en miljon.”
Huset på Södermalm, där jag bott i nästan trettio år, har än så länge klarat sig från ombildning. Men stambyte har vi haft. På vår sida av huset slapp vi onödig lyx, men flera grannar vid andra stammar fick bländvita, laboratorieliknande kök och trettioprocentiga hyreshöjningar.

Kära grannar försvann. Några grannar bildade en vilande bostadsrättsförening.
Där någonstans försvann grannsammanhållningen. När den var som starkast hade vi gårdsfester och lussefika, matlag och Amnesty-grupp. Vi dukade långbord i trapphuset, var barnvakter åt varandra och följde varandra till sjukhus. Bröllop och begravningar upplevde vi också.
Efter hyreshöjningarna gick det inte att hålla liv i lokala hyresgästföreningen, vi var bara två kvar, styrelsen måste vara tre.
Och nu har Boverket kommit fram till att orsaken till bostadsbristen i Stockholm är äldre människor som bor kvar i ”för stora” lägenheter.
Alla vet att Stockholm växer. Alla vet att det byggs för lite – och det som byggs är för höginkomsttagare. Alla vet att tiotusentals lägenheter försvunnit från hyresmarknaden genom att ombildas till bostadsrätter.
Man skulle kunna skratta åt Boverkets analys, det är ungefär som när klimathaveriet skylls på att korna skiter – utan att nämna köttindustrin som orsakar för stora anhopningar av kor.

Om hyrorna får höjas med så där sextio procent försvinner bostadsbristen, enligt Boverket. Tacka f-n för det. Men var ska människorna ta vägen?
I debatten om bostadssituationen i Stockholm blir det ofta så, att de ”vanliga” människor som fortfarande bor i innerstaden osynliggörs. Den ensamstående mamman som jobbar i hemtjänsten och den pensionerade postkassörskan som länge var mina grannar på Söder ”finns” inte.
Och om Boverket får som det vill, jagas också de bort.
Skuldsättningen växer. Klyftorna ökar. Ensamheten växer. Sjukvården går på knäna.
Andra platser dräneras på de unga och arbetsföra.
Det är dags att återupprätta samhället som samtalspartner till marknaden, vars vargyl alltför länge fått ljuda ensamt.